Van der Waals-bindningar i DNA
Mellan basparen på varsin sträng av DNA så är det väl vätebindningar, medan det är Van der Waals-bindningar mellan kvävebaserna på samma sträng. Jag förstår dock inte, vätebindningarna är väl starkare än Van der Waals-bindningar? Är det inte meningen att det ska vara lättare att bryta bindningarna mellan strängarna än mellan baspar i samma sträng? Då förstörs ju hela molekylen. Om det bara är vätebindningarna som bryts så öppnas ju molekylen, precis som vid replikationen, så borde det inte vara starkare bindningar mellan kvävebaserna i samma sträng?
Nej det är inte Van der Waals-bindningar mellan baserna från samma sträng - de sitter ihop med kovalenta fosfodiesterbindningar, och dessa är de starkaste som finns i DNA.
Mellan kvävebaserna inom samma sträng finns dessutom basstapling (base stacking på engelska). Denna basstapling uppkommer genom att det i alla nukleotidbaserna finns π-bindningar mellan några av atomerna, och dessa π-bindningar kan ge upphov till π-stacking/basstapling interaktioner mellan nukleotidbaserna.
Mer om π-stacking/basstapling hittar du här https://www.pluggakuten.se/trad/pi-stacking-ar-det-verkligen-nagot/
mag1 skrev:Nej det är inte Van der Waals-bindningar mellan baserna från samma sträng - de sitter ihop med kovalenta fosfodiesterbindningar, och dessa är de starkaste som finns i DNA.
Mellan kvävebaserna inom samma sträng finns dessutom basstapling (base stacking på engelska). Denna basstapling uppkommer genom att det i alla nukleotidbaserna finns π-bindningar mellan några av atomerna, och dessa π-bindningar kan ge upphov till π-stacking/basstapling interaktioner mellan nukleotidbaserna.
Mer om π-stacking/basstapling hittar du här https://www.pluggakuten.se/trad/pi-stacking-ar-det-verkligen-nagot/
Jaha, okej då är det ju lite mer logiskt. Tack!
