Vad tycker ni om min krönika som handlar om abort?

Till att börja med finns en del grammatiska fel i texten, men det tar för lång tid att peka ut på vilka ställen. Läs igenom texten en gång till och be gärna en kompis göra samma sak.

För det andra så tycker jag att din text mer har karaktär av insändare eller debattartikel. Den är däremot för lång för att vara en insändare, men för personlig (många ”jag”) för att vara en debattartikel.

En krönika ska ta upp ett aktuellt ämne, vilket är fallet med abortfrågan. Den ska ha viss personlig prägel, men inte för mycket. En krönika ska också ha en humoristisk, snudd på raljerande underton men det saknas helt i din text. En krönika ska vara mer lättsam än en insändare eller debattartikel.

Hej, 

Här kommer feedback på din text. Välgrundade och genomtänkta argument! Däremot liknar den mer en debattartikel än en krönika. Kolla in Skolverkets hemsida www.skolverket.se för exempel på krönikor under "Nationella prov i Svenska årskurs 9". 

Text markerad i fetstil innebär grammatiska fel som jag har fixat / formulerat om / lagt till. 

Text markerad i kursiv stil bör skrivas / formuleras om av dig eftersom jag inte förstår riktigt vad du menar. 

Tänk på att byta ut början på dina meningar så att det inte alltid står jag..., jag.... Undvik även så eftersom det inte är formellt. 

Skriv i tråden om du behöver mer hjälp!

Bra jobbat. 

deicamp skrev:

Låt liv leva

När jag tänker på abort så tänker jag på alla människor som skulle kunna vara omkring oss idag. Vad är detta? Ett embryo, en parasit eller kanske ett monster? Nej, detta är ett barn, en människa, ett liv som mig, som dig. Abort är en allvarlig fråga för mig som innebär dödandet av ett oskyldigt och försvarslöst liv. Det handlar om att kunna spola ner, suga ut och kasta bort ett liv.

 

Jag är personligen katolik, och den katolska kyrkan är mot abort om inte kvinnans liv är i fara. Jag har alltid tänkt att om jag inte skulle vara katolik vad skulle jag tänka och tycka om abort? Jag tror och hoppas att jag skulle ha samma åsikter som idag. Fast jag tror det eftersom t.ex också om den katolska kyrkan tillåter abort om kvinnans liv är i fara så tycker jag inte att det ska vara så. Jag tycker att om man är gravid och du har möjligheten att födda ett nytt liv så ska man ta den. Jag personligen tror att jag skulle kunna skänka mitt eget liv för barnet. En mamma som skänker sitt liv för sitt barn. Varför skall man ta bort denna möjlighet för ett barn att växa och vara glad?  Jag har levt mitt liv och nu är det barnets tur. Om jag är gravid så bär jag mitt barn i mig. Om jag hade haft ett tvåårigt barn hade jag personligen kunnat göra vad som helst för att skydda det, även om det skulle kosta mitt eget liv. Så varför inte när det fortfarande är ett foster? Vilka känslor i mig skulle göra att jag ser mitt barn på ett annorlunda sätt? Mitt barn är mitt barn och inget kommer att ändra det. Detta kan styrks också genom att en abort alltid har negativa effekter.

 

Abort har alltid ett pris, även om aborten ibland är nödvändig. Kvinnor kan exempelvis bli mer känslomässigt avståndstagande eller få modersinstinkten skadad. Ilska, humörsvängningar, våldsamt och/eller provokativt beteende är andra exempel. Man kan få ångest, depression, sömnsvårigheter, självmordsbeteende och leda till missbruk. Jag har läst innan om kvinnor som gjort abort och många berättade om att det mest negativa med abort var förlusten av det egna barnet. De menade att aborten hade skadat både familjerelationer och karriär. Vissa uppgav att de kunde känna glädje, men att de ändå hade känslan av att något fattades. Andra berättade om mardrömmar där de letade efter det aborterade barnet.

 

På frågan vad som var det mest positiva med aborten så kände de överhuvudtaget att det inte fanns något positivt med den. Bland dem som svarade att aborten lett till något positivt handlade det om att de efteråt ändå hade kunnat förlåta sig själva och återfunnit inre frid. Andra upplevde det som positivt att de efteråt fått en uppgift i livet att hjälpa andra ofrivilligt gravida.

 

Jag kan förstå om man inte känner sig förberedd att uppfostra ett barn. Kvinnor blir gravida mot deras egen vilja. Jag är medveten om att kvinnor som finner sig i en situation där de blir våldtagna och ibland blir gravida tänker på ett annorlunda sätt. Vad ska en 15-årig flicka göra i så fall?  Jag förstår att flickan kanske inte känner sig beredd för en förlossning och sedan behöva uppfostra ett barn. Jag förstår att ett barn är ett stort ansvar som innefattar uppfostrandet, hälsa och hushåll. Flickan har fortfarande mycket att lära sig och kanske inte är beredd att vara en mamma. Hon ska fortfarande studera och växa upp. Om hon behöver hålla barnet så kommer hon behöva uppfostra ett barn som är också är en våldtäktsmans barn. Skall barnet växa utan far? Skall barnet växa med vetskapen att dess far är en våldtäktsman?

 

Det är sant Det finns en poäng. Varför skall man behöva uppfostra sitt barn om man inte vill det? Svaret är adoption. Ge möjligheten till detta liv att leva. Ge detta liv möjligheten att leva. Det finns par som skulle önska att få barn men som inte kan inte det. Ge då dem en möjlighet att uppfostra ett barn och barnet att leva och existera. Det är sant, barnet kan bli olyckligt men de kan också vara glad kommer säkerligen vara tacksamt. Vadå bara för att det finns olyckan i världen ska man inte ha barn, för att annars den kanske blir olycklig. Ska man inte skaffa barn för att olyckor i världen kan möjligen göra det olyckligt? Barnet behöver inte vara adopterade för att vara olyckliga. Också Även ett barn som lever med sina föräldrar kan bli olyckligt. Alla människor är olyckliga en tid eller en stor del av livet. Alla har en tid som inte är deras den bästa tid men att vara olycklig och ledsen är en mänsklig känsla, som dock människor borde ha. Alla människor har perioder i livet då livet inte är det bästa, men sorg är en mänsklig känsla normal för människor att känna. 

 

Idag har jag hör jag talas väldigt mycket om de mänskliga rättigheterna, speciellt om kvinnors rättigheter i ett svenskt samhälle. Många kvinnor blir diskriminerade på olika sätt, antingen genom att de inte får lika mycket betalt som män, att de blir bortgifta i alldeles för ung ålder eller mot deras vilja, att de inte får en bra utbildning, att de misshandlas, våldtas och att de själva inte får bestämma över sig själva och sina liv. Listan för hur kvinnor blir diskriminerade kan göras lång. Något som än idag är omdiskuterat är kvinnors rätt att göra abort eller rätten till fri abort. Min fråga är; när blir man människa? När får man mänskliga rättigheter? Alltså Om en abort skulle göras i den sjunde månaden av graviditeten skulle detta på många sätt kunna ses som ett mord av en människa. Fostret anses då ha samma rättigheter som ett barn skulle ha. För att trygga det ofödda barnets rättigheter på bästa möjliga sätt är det viktigt att man tänker på rättigheterna redan långt innan befruktningen sker, så som jag gör enligt min åsikt. Men vart är barnets rättigheter? “Om abort är en kvinnas rättighet, vilka är då mina rättigheter?” skulle fostret kanske sagt om det pratade. Det låter och känns bättre för människor att tänka på abort som ett politiskt beslut eller en rättighet, men jag är ingen rättighet, jag är en människa.

 

Avslutningsvis vill jag fråga er en fråga: är detta ett embryo, en parasit, ett monster? Är detta kvinnans rättighet? Det jag ser är fötter, händer, ögon och en mun, något som världen betraktar som en klump celler inte värda att leva. För mig är det ett liv som värt att skydda. På grund av detta säger jag därför nej till abort. 

Låt liv leva

När jag tänker på abort tänker jag på alla människor som skulle kunna vara omkring oss idag. Vad är detta? Ett embryo, en parasit eller kanske ett monster? Nej, detta är ett barn, en människa, ett liv som mig, som dig. Abort är en allvarlig fråga för mig som innebär dödandet av ett oskyldigt och försvarslöst liv. Det handlar om att kunna spola ner, suga ut och kasta bort ett liv.

Jag är personligen katolik, och den katolska kyrkan är mot abort om inte kvinnans liv är i fara. Jag har alltid tänkt att om jag inte skulle vara katolik vad skulle jag tänka och tycka om abort? Jag tror och hoppas att jag skulle ha samma åsikter som idag. Fast jag tror det eftersom t.ex den katolska kyrkan tillåter abort om kvinnans liv är i fara, fast jag tycker inte att det ska vara så. Jag tycker att om man är gravid och du har möjligheten att föda ett nytt liv så ska man ta den. Jag personligen tror att jag skulle kunna skänka mitt eget liv för barnet. En mamma som skänker sitt liv för sitt barn. Varför skall man ta bort denna möjlighet för ett barn att växa och vara glad?  Jag har levt mitt liv och nu är det barnets tur. Om jag är gravid så bär jag mitt barn i mig. Om jag hade haft ett tvåårigt barn hade jag personligen kunnat göra vad som helst för att skydda det, även om det skulle kosta mitt eget liv. Så varför inte när det fortfarande är ett foster? Vilka känslor i mig skulle göra att jag ser mitt barn på ett annorlunda sätt? Mitt barn är mitt barn och inget kommer att ändra det. Detta kan styrks också genom att en abort alltid har negativa effekter.

Abort har alltid ett pris, även om aborten ibland är nödvändig. Kvinnor kan exempelvis bli mer känslomässigt avståndstagande eller få modersinstinkten skadad. Ilska, humörsvängningar, våldsamt och/eller provokativt beteende är andra exempel. Man kan få ångest, depression, sömnsvårigheter, självmordsbeteende och leda till missbruk. Jag har läst innan om kvinnor som gjort abort och många berättade om att det mest negativa med abort var förlusten av det egna barnet. De menade att aborten hade skadat både familjerelationer och karriär. Vissa uppgav att de kunde känna glädje, men att de ändå hade känslan av att något fattades. Andra berättade om mardrömmar där de letade efter det aborterade barnet.

På frågan vad som var det mest positiva med aborten så kände de överhuvudtaget att det inte fanns något positivt med den. Bland dem som svarade att aborten lett till något positivt handlade det om att de efteråt ändå hade kunnat förlåta sig själva och återfunnit inre frid. Andra upplevde det som positivt att de efteråt fått en uppgift i livet att hjälpa andra ofrivilligt gravida.

Jag kan förstå om man inte känner sig förberedd att uppfostra ett barn. Kvinnor blir gravida mot deras egen vilja. Jag är medveten om att kvinnor som finner sig i en situation där de blir våldtagna och ibland blir gravida tänker på ett annorlunda sätt. Vad ska en 15-årig flicka göra i så fall?  Jag förstår att flickan kanske inte känner sig beredd för en förlossning och sedan behöva uppfostra ett barn. Jag förstår att ett barn är ett stort ansvar som innefattar uppfostrandet, hälsa och hushåll. Flickan har fortfarande mycket att lära sig och kanske inte är beredd att vara mamma. Hon ska fortfarande studera och växa upp. Om hon behöver hålla barnet kommer hon behöva uppfostra ett barn som också är en våldtäktsmans barn. Skall barnet växa utan far? Skall barnet växa med vetskapen att dess far är en våldtäktsman?

Det finns en poäng. Varför skall man behöva uppfostra sitt barn om man inte vill det? Svaret är adoption. Ge detta liv möjligheten att leva. Det finns par som skulle önska att få barn men som inte kan det. Ge då dem en möjlighet att uppfostra ett barn. Det är sant, barnet kan bli olyckligt men kommer säkerligen vara tacksamt. Ska man inte skaffa barn för att olyckor i världen kan möjligen göra det olyckligt? Barn behöver inte vara adopterade för att vara olyckliga. Även ett barn som lever med sina föräldrar kan bli olyckligt. Alla människor är olyckliga en tid eller en stor del av livet. Alla människor har perioder i livet då livet inte är det bästa, men sorg är en mänsklig känsla normal för människor att känna. 

Idag hör jag talas väldigt mycket om de mänskliga rättigheterna, speciellt om kvinnors rättigheter i ett svenskt samhälle. Många kvinnor blir diskriminerade på olika sätt, antingen genom att de inte får lika mycket betalt som män, att de blir bortgifta i ung ålder eller mot deras vilja, att de inte får en bra utbildning, att de misshandlas, våldtas och att de själva inte får bestämma över sig själva och sina liv. Listan för hur kvinnor blir diskriminerade kan göras lång. Något som än idag är omdiskuterat är kvinnors rätt att göra abort eller rätten till fri abort. Min fråga är; när blir man människa? När får man mänskliga rättigheter? Om en abort skulle göras i den sjunde månaden av graviditeten skulle detta på många sätt kunna ses som ett mord av en människa. Detta visar då att fostret anses då ha samma rättigheter som ett barn skulle ha. För att trygga det ofödda barnets rättigheter på bästa möjliga sätt är det viktigt att man tänker på rättigheterna redan långt innan befruktningen enligt min åsikt. Men vart är barnets rättigheter? “Om abort är en kvinnas rättighet, vilka är då mina rättigheter?” skulle fostret kanske sagt om det pratade. Det låter och känns bättre för människor att tänka på abort som ett politiskt beslut eller en rättighet, men jag är ingen rättighet, jag är en människa.

Avslutningsvis vill jag fråga er en fråga: är detta ett embryo, en parasit, ett monster? Är detta kvinnans rättighet? Det jag ser är fötter, händer, ögon och en mun, något som världen betraktar som en klump celler inte värda att leva. För mig är det ett liv som värt att skydda. På grund av detta säger jag därför nej till abort. 

(Hej tack för er svar och hjälp. Jag vet att det finns för måna (jag) form. Fast jag vet att en krönika ska vara om mina egna tankar så visste inte vad jag annars skulle skriva. Min krönika ska vara lång det är därför det finns så många argument så vet inte hur jag ska göra den mer liknande en krönika. )

Syftet med en krönika är inte att du ska lista en massa argument, då blir din krönika istället en debattartikel. Du behöver inte övertyga någon om att du har rätt i en krönika, det är inte syftet med texten.

I en krönika ska du skriva om ett aktuellt ämne på ett personligt sätt. Reflektera över ämnet och bidra med ditt perspektiv. Texten ska ha en lättsam, stundtals humoristisk underton. Läsaren ska kunna relatera till och känna igen sig i texten.

Här har du ett exempel på krönika som handlar om abort (fast krönikören har en annan hållning än du i frågan):

https://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/vi-maste-prata-mer-om-abort-men-hall-politikerna-borta/ 

Även fast ämnet i sig är allvarligt finns en humoristisk, lättsam ton som i detta stycke:

”Lika lite som jag demonstrerar mot deras önskan att, till exempel, operera sina hemorrojder, lika lite rätt har de att lägga sig i okända kvinnors mest intima medicinska frågor.”

Texten blir personlig t.ex. genom formuleringar likt denna:

”Här är abort en del av verkligheten för kvinnor, något få kommer undan ifrån, och vars konsekvenser de flesta av oss någon gång i livet måste hantera. Ändå talas det för lite om detta.”

Flera bra råd har redan getts här i tråden, men jag vill gärna ifrågasätta ett argument du använder, nämligen detta:

deicamp skrev:

Skall barnet växa med vetandet av att hans far är en våldtäkts man.

Det är sant. Varför skall man behöva växa upp sitt barn om man inte vill det. Då säger jag lägg barnet i adoption. Ge möjligheten till detta liv att leva. 

Barnets biologiska far är fortfarande en våldtäktsman. Det är troligtvis fortfarande väldigt jobbigt att växa upp och veta att "inte bara var jag oönskad, jag är resultatet av ett allvarligt brott, och hälften av mina gener kommer ifrån ett totalt as". Om barnet inte ska behöva stå ut med den tanken, ska man hemlighålla detta för barnet, i åtminstone arton år. 

Tyvärr kan jag inte erbjuda någon annan vinkling som gör att adoption av barn som blivit till genom våldtäkt till ett mer rimligt  alternativ. Ärligt talat, om jag var du skulle jag antingen bortse helt från den biten, eller göra ett undantag för just sexuella övergrepp. Även i många länder med extremt hård abortlagstiftning brukar det göras undantag för graviditeter efter övergrepp, just eftersom att det är så extremt svårt att rättfärdiga något annat.