Vad menas med allokeringsteorin?
Vi studerar nationalekonomiska teorier i skolan och ska förklara allokeringsteorin. Jag förstår den inte riktigt.
Jag läser att den går ut på att man ska få ut så mycket nytta som möjligt av de tillgängliga resurserna genom att allokera resurserna. Även att liberalismen menar att marknaden löser resursallokeringsproblem bäst.
Men vad innebär detta? Kan någon ge exempel på vad ovanstående innebär?
MVH Tija
Ingen svarar och jag är inte särskilt påläst. Jag tänker ändå att allokering i detta sammanhang kan stå för att man reserverar resurser. I företagssammanhang (mikroekonomi) har jag sysslat en hel del med allokering av personalresurser. Man komponerar projektteam med olika kompetenser och allokerar tidsuppskattningar för hur mycket olika personalgrupper ska belägga projekt typiskt t.ex. nästa år. Man reserverar då resurser för att ingen annan ska kunna göra anspråk på samma resurser (överbeläggning). Samtidigt kan man se om någon personalgrupp är underbelagd eller om man behöver mer personal inom någon annan grupp. Underbelagd produktions-personal kan beläggas genom att t.ex. flytta "hem" produktion man har hos underleverantörer, osv. Nu beskrev jag bara personalresurserna, men liknande gäller även för andra resurser.
Hur kan man då på liknade sätt tänka nationalekonomisk?
Tack för svar. Någon annan som kan överföra allokeringsteorin till nationalekonomin?
Tija skrev:Tack för svar. Någon annan som kan överföra allokeringsteorin till nationalekonomin?
Hur har du tänkt själv, Tija? Det står i Pluggakutens regler att du skall visa hur du har försökt och hur långt du har kommit. Meningen med Pluggakuten är att du skall få den hjälp du behöver för att kunnan lös adina uppgifter själv, inte att någon annan skall servera dig färdiga lösingar på dina problem. /moderator
Hur kan DU tillämpa det som Affe skrev från ett företagsekonomiskt perspektiv på nationalekonomi?
Det är DU som har bollen!
Har du gjort det mest självklara och slagit upp "allokeringsteori" på Wikipedia? Och bytt til engelska för att få en fylligare artikel?
Begränsa först dina funderingar om nationalekonomi till t.ex. offentlig ekonomi.
Jag försöker nog förstå och läst vad Affe skrivit, lite svårt att överföra det till nationalekonomi dock. Tillämpas allokeringspolitik på de områden där marknadskrafterna själva inte skapar tillräckligt med effektivitet. Så politikerna måste gå in och bestämma hur stor del som privata sektorn ska sköta om och hur stor del som offentliga sektorn ska ta ansvar för. T.ex. för områden som försvar och bostadsmarknaden. Politikerna bestämmer då också hur mycket resurser som ska läggas ner på dessa områden. Förstår dock inte varför marknadskrafterna inte skapar tillräckligt med effektivitet för dessa områden.
Känner du till något land i världen där det är marknadskrafterna, inte staten, som har ansvar för försvaret?
Smaragdalena skrev:Känner du till något land i världen där det är marknadskrafterna, inte staten, som har ansvar för försvaret?
I merparten av länderna i västvärlden sker inköp av militär materiel genom offentlig upphandling, där marknadskrafterna bestämmer vem som blir leverantör.
Vid varje tillfälle finns det olika grundförutsättningar när resurser ska allokeras som t.ex.:
Försvaret:
När Saab fick resurser på 50- och 60-talet att bygga stridsflygplan, hade företaget byggt kunskap (know how) sedan 20-talet och särskilt under andra världskriget. Sverige kunde därför som mest hålla mer än 1000 stridsflygplan flygande under en period av ökat militärt hot. Allokeringsteorin kan då sägas ha fungerat alldeles utmärkt.
När Saab under 80-talet fick i uppdrag att bygga totalt mer än 200 JAS-flygplan, skedde leveranserna under en period av minskande militärt hot. Runt hälften, av de med tiden allt dyrare flygplanen, tjänstgjorde aldrig och skrotades. Politikerna hade valt en allokerings-process som kan betraktas som ett dunder-fiasko!
Bostadsmarknaden:
Miljonprogrammet på 60- 70-talet kan beskrivas som ett exempel på lyckad statlig allokering av resurser.
Många kommuner äger bostadsbolag, men vågar numera ofta inte investera tillräckligt i dyra bostadsprogram, eftersom resurserna behövs till annat, som t.ex. skola och äldreomsorg till en växande skara äldre.
Privata byggbolag tycker att byggkostnaderna är för höga, i relation till vad man kan sätta för marknadspriser/hyror på lägenheter. Marknaden kan i detta fall inte ensamt lösa resursallokerings-problemet.
Tack Affe för svaren, nu känner jag äntligen att jag börjar förstå. Åh, så sköönt.
