Vad händer efter att aminosyror bildas
Hej!
Jag undrar hur aminosyror i tarmen kan komma att bli ett protein senare. Alltså i tunntarmen så blir ju proteiner till aminosyror. Dessa aminosyror transpoteras ut i tarmen genom aktiv transport - genom diffusion (eller?). Då hamnar aminosyrorna i blodet. Men hur blir sedan dessa aminosyror nya proteiner och hur tar de in sig i cellerna från blodet?
Jag har en hypotes: Jag vet först och främst inte hur aminosyrorna lyckas ta sig in i själva cellen ,men om vi hoppar över det och fortsätter, så tror jag att aminosyrorna hamnar runt ribosomerna och sedan kopplas ihop med T-RNA och hela den processen. Sedan när aminosyrorna har sammanlänkats och blivit en peptid så är det ett protein och så utsöndras proteinet ut ur cellen genom exocytos. Korrekt (förrutom att jag inte vet hur de kommer in till cellen aminosyrorna).
Undrar alltså:
1. Transpoteras aminosyrorna ut från tunntarmens epitelceller genom aktiv transport, diffusion?
2. Hur kommer aminosyrorna in i cellen?
Mvh Alice
Om något transporteras från högre koncentration till lägre koncentration kan detta ske genom diffusion. Om något transporteras från lägre koncentration till högre koncentration, måste det till någon form av aktiv transport.
När aminosyrorna ska från tarmen till blodet måste de passera två cellmembran. Först från tarmen in i epitelcellen, och sedan från epitelcellen in i blodet. Det finns speciella transportproteiner som behövs för att aminosyror ska kunna passera ett cellmembran. Det gäller både när de ska in i och ut från epitelcellerna.
In i epitelcellerna är det en aktiv transport som är kopplad till transporten av natriumjoner. Ut ur epitelcellerna till blodet är det en passiv transport, där speciella proteiner släpper igenom aminosyrorna eftersom koncentrationen av aminosyror i cellen är så mycket högre än i blodet.
Från blodet in i celler finns det liknande transportsystem.
SvanteR skrev:När aminosyrorna ska från tarmen till blodet måste de passera två cellmembran. Först från tarmen in i epitelcellen, och sedan från epitelcellen in i blodet. Det finns speciella transportproteiner som behövs för att aminosyror ska kunna passera ett cellmembran. Det gäller både när de ska in i och ut från epitelcellerna.
In i epitelcellerna är det en aktiv transport som är kopplad till transporten av natriumjoner. Ut ur epitelcellerna till blodet är det en passiv transport, där speciella proteiner släpper igenom aminosyrorna eftersom koncentrationen av aminosyror i cellen är så mycket högre än i blodet.
Från blodet in i celler finns det liknande transportsystem.
Tack för svaret!
Gäller samma sak för transport av glukos - fast med andra transpotörer naturligtvis? Alltså att det är aktiv transport m.h.a natriumjonerna ut i epitelcellerna från tunntarmen och passiv transport ut till blodet?
alicesvensson222 skrev:Gäller samma sak för transport av glukos - fast med andra transpotörer naturligtvis? Alltså att det är aktiv transport m.h.a natriumjonerna ut i epitelcellerna från tunntarmen och passiv transport ut till blodet?
I princip ja (och nej).
Glukosupptaget från tunntarmen till blodet sker genom två typer av transport:
Steg 1) Från tunntarmen in i epitelcellen - sker genom faciliterad ko-transport (ko åsyftar tillsammans, inget råmande). Denna transport är natrium-beroende och sker med glukostransportören (SGLT1), som utnyttjar koncentrationsskillnaden i natriumjoner för att driva upptaget av glukos, längs med eller mot glukoskoncentrationsskillanden. T.ex. vid 2mM glukos i tarmen och 5 mM i epitelcellen/blodet, så kan glukos tas upp genom att natrium med lägre koncentration i cellen än i tarmen samtidigt tas upp. Så den stora skillnaden i natriumkoncentration tillför den "lägesenergi" som krävs för att ta upp glukos, mot dess koncentrationsskilland.
Steg 2) Från epitelcellen till blodomloppet - sker genom passiv transport, där glukosmolekyler strömmar från den högre koncentrationen i epitelcellen till den lägre i blodcirkulationen (5 mM vid fasta, och uppemot 7 mM efter födointag). Koncentrationsskillnaden i de olika volymerna driver upptaget, i princip en koncentrationsutjämning möjliggjord av proteinet GLUT2. GLUT2 anses även kunna delta i upptaget från tarmen, och då längs koncentratinosgradienten (i tarmen 30 mM, i cellen lägre).
SGLUT1 och SGLUT2 har även en viktig fysiologisk roll i njuren där de ser till att glukos återupptags till blodet från primärurinen. Där har primärurinen samma koncentration av glukos som blodet, därför utnyttjas skillnaden i natriumkoncentrationen i primärurinen (hög) och epitelcellerna (låg) - det får glukos och natrium att tas upp tillsammans.
