Vad försöker författaren säga?

Många reagerar med hysterisk förfäran när barnkultur ifrågasätts för eventuell rasism (eller annan förtryckande ideologi). De hysteriska känner att det snarare är kritikerna som är hysteriska med sin medelklassiga eller vänsteristiska pk-ängslighet. Och de viftar undan de omdiskuterade inslagen med att det var ju från förr (1960-talet, 1990-talet eller vad ni vill) och det kan väl varje unge begripa!

Men med öppet sinne och ett latent jämlikhetsideal går det att övervinna okunskap och fördomar i alla tider. Voltaire skrev redan på 1730-talet antikolonialistiska pjäser!

 ......

Sådan var den tiden, poänglöst att kritisera?

Nej, min poäng kommer sig av att Astrid själv lyckades övervinna denna jargong. Trots att den tredje boken utspelar sig på själva Kurrekurreduttön så lyser där n-ordet och nedlåtenheten med sin frånvaro. Det är som att dagens PK-maffia, eller de ”identitetspolitiska” monstren, gått in med machete i Pippimanusen mellan andra och tredje boken då på fyrtiotalet.

 och avsluter med:

Att Astrid själv valde att stryka novellen är inte bara ett tecken på hur svårkontrollerad skönlitteratur gudskelov kan vara. Det är också ett exempel på hur en författare eller konstnär – eller vem som helst i sitt yrkesliv eller vardag – kan försöka ta ansvar för sina handlingar.

Det är några utdrag från artiklen. Jag förstår inte vad författaren försöker säga, och varför han använder ord som PK-maffia och ”identitetspolitiska” monstren, är han emot Astrid eller försvarar han henne? Hyllar han henne i avslutningen att trots de svårigheter hon har bemött så har hon lyckats ändra och justera med tanken på hur svårkontrollerad skönlitteratur kan vara?