Tyngdpunkten sammanfaller

Det har inget med tyngdpunkten att göra. Bilden beskriver istället att - trots att kolatomen är mer elektronegativ (och därför drar åt sig elektronerna lite mer, d.v.s deltanegativ) och gör de fyra väteatomerna lite mer elektronfattiga (d.v.s. deltapositiva), så sammanfaller laddningsförskjutningarna på samma plats - i mitten av molekylen. Metanmolekylen är lite av ett specialfall, där molekylens symmetri gör att deltaplus och deltaminus sammanfaller på samma plats, vilket resulterar i att ingen dipol kan uppstå.

Därför är metanmolekylen inte en dipol, för i en dipol sammanfaller inte laddningsförskjutningarna i deltaplus och deltaminus.

mag1 skrev:

Det har inget med tyngdpunkten att göra. Bilden beskriver istället att - trots att kolatomen är mer elektronegativ (och därför drar åt sig elektronerna lite mer, d.v.s deltanegativ) och gör de fyra väteatomerna lite mer elektronfattiga (d.v.s. deltapositiva), så sammanfaller laddningsförskjutningarna på samma plats - i mitten av molekylen. Metanmolekylen är lite av ett specialfall, där molekylens symmetri gör att deltaplus och deltaminus sammanfaller på samma plats, vilket resulterar i att ingen dipol kan uppstå.

Därför är metanmolekylen inte en dipol, för i en dipol sammanfaller inte laddningsförskjutningarna i deltaplus och deltaminus.

Okej så tex om vi skulle ha CH3Cl, hur kan vi veta att centrum för plus och minus ej sammanfaller i mitten av molekylen eller sammanfaller ? Man kan räkna ut hur mycket elektronpar molekylen har. 

Att räkna elektronparen hjälper inte så mycket - det som spelar roll är hur elektronerna är fördelade i molekylen. I klormetan är kloratomen mycket mer elektronegativ än väteatomerna, kloratomen är faktiskt den mest elektronegativa atomen i den föreningen. Så den deltanegativa delen av molekylen är mycket nära kloratomen, och motsvarande deltapositiv finns ungefär mellan de tre väteatomerna - d.v.s. på andra sidan av kolatomen som finns i mitten. Eftersom deltapostiv och deltanegativ inte sammanfaller är klormetan en dipol.

Du kan tänka att det sker ett slags dragkamp inom molekylen. Om man har en dragkamp spelar det ingen roll hur starka kämparna är ifall de är lika starka och drar åt motsatt håll, repet kommer inte att röra på sig. På liknande sätt så drar väteatomerna lika mycket i elektronerna och i en riktning som gör att man inte får någon laddningsförskjutning inom metanmolekylen. I klormetan drar däremot kloratomen mer i elektronerna än väteatomerna så där får man en förskjutning av elektrontäthet mot kloratomen. Molekylen blir en dipol.

Tack!