tonaccent
”En blind hund” , ”en blindhund”. Om man uttalar dessa fraser blir det aldrig någon tvekan om vilken
av betydelserna man avser. Kan du med språkliga begrepp förklara varför?
jag vet att det har något med tonaccenter att göra men hur kan man förklara det?
Även om jag är språklärare så är inte fonetik och uttal min starkaste sida så ta mitt svar med en nypa salt, men kanske kan det hjälpa ändå.
Det handlar ju om betoningar.
När ett ord har bara en stavelse vilket gäller både för orden "blind" och "hund" så betonar vi båda dessa ord. Så både "blind" och "hund" får en betoning. Betoning betyder att man trycker lite extra på det ordet.
När det gäller sammansatta ord så har de då alltid minst två stavelser. När vi har satt ihop orden "blind" och "hund" till "blindhund" så betonar vi inte båda delarna av ordet. Vid ett sammansatt ord som "blindhund" så faller betoningen på ordet "blind" bort och istället ligger enbart betoningen på "hund" i ordet "blindhund".
Detta gör att "blind hund" kommer låta annorlunda än "blindhund" framför allt för att betoningen ligger på olika ställen beroende på om vi har två ord med en stavelse vardera eller ett sammansatt ord med två stavelser.
Jag klistrar in en skärmdump från ett material från Skolverket som beskriver samma sak. (kanske mer pedagogiskt än jag kunde):
tack för hjälpen
Ingen orsak :)
