Tolkning av Längtan heter min arvedel.

Vi håller på att skriva en jämförande analys mellan Pär Lagerkvists Ångest, ångest är min arvedel och Erik Axel Karlfeldts Längtan är min arvedel. Den förstnämnda dikten tror jag jag har koll på vad den handlar om och har gjort en ganska bra analys av den men jag har svårt att förstå den andra på grund av de ovanliga meningsbyggnaderna och uttryck. Här är dikten:

Längtan heter min arvedel

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

Jag kan inte direkt hitta någon röd tråd genom dikten men jag har så länge fått uppfattningen att Karlfeldt ser längtan som något positivt. Han jämför den med ett slott där det spelas strängaspel, där de goda minnena man längtar till kommer tillbaka. Men efter det vet jag inte. Det andra stycket förstår jag inte alls. Kan någon förklara dikten åt mig? Tack!