Tips novell åk 8

Hej! Vi behöver skriva en novell med temat förbjuden kärlek. Jag skulle uppskatta några tips på hur jag kan förbättra den. Även förslag till titel hade jag varit tacksam för. 

Tack

 

Titel

 

 

Det var sommaren 1952. Sommaren hade varit varm och kvalmig. Det var sommaren jag träffade Magnus. Sommarlovet hade precis börjat och jag var själv vid Långholmsbadet. Astrid hade åkt till sin moster i Bohuslän tidigt den morgonen.

Ärligt talat saknade jag inte henne, även om jag inte skulle ha erkänt det i stunden. Jag låg och läste en bok, Kallocain, men om du skulle fråga mig vad den handlade om skulle jag inte kunna säga dig ett dugg. Jag såg bort mot hopptornet, inte för att jag kollade på någon särskild, i alla fall inte just då. Jag vek ihop boken och reste mig upp från handduken jag låg på. Jag gick mot hopptornet en bit bort och hoppade i. Av misstag landade jag på någon, så jag skyndade mig upp och bad om ursäkt.

”Det gör inget”, sade han.

”Är du också själv här? Jag heter Magnus.”

”Ja. Christer”, svarade jag trevande.

”Vill du hoppa tillsammans?”

”Okej.”

Vi gick upp på hopptornet. Tillsammans.

”På tre”

”Ett, två, tre!” ropade vi i unison och hoppar.

Vi bröt genom vattenytan samtidigt, och när vi var under ytan öppnade jag ögonen. Han kollade redan mot mig, hans intensiva, djupblå, ögon.

Vi gick upp och hoppade igen. Och igen. Jag tror vi badade i minst två timmar, simmandes, hoppandes. När vi till slut gick upp bad jag honom ta med sitt badlakan och sätta sig bredvid mig. Han hade blå badbyxor, samma nyans som hans ögon. Han var minst en och sjuttio lång och vältränad. Hans hy var mörkare än min, snarare olivfärgad, jämfört med min bleka hud. Han hade blont rufsigt hår. Och så var det hans ögon, jag kunde inte sluta kolla på dem.

”Vi har knappt snackat någonting, vad heter du i efternamn förresten? Jag heter Karlsson. Och varför är du här själv?” frågade han.

”Sjöstrand”, svarade jag nervöst. Jag var rädd för att han ska upptäcka att jag stirrade på hans ögon, hans kropp. De var fängslande, det var nästan omöjligt att slita mig loss från honom. ”Jag lämnade min tjej på stationen i morse.” –Kanske inbillade jag mig det, men han verkade rynka pannan och såg lite irriterad ut när jag nämnde min flickvän– ”Hon ska bo med sin moster under lovet. Efter det visste jag inte vad jag skulle göra så jag gick ner hit själv. Du då, vad gör du här?”

”Jag kunde inte hitta några av mina vänner. De svarade inte heller när jag ringde. Så jag gick också ner hit.”

”Jaha, okej”

”Vad läser du?”

”Kallocain av Karin Boye. Den kom ut för två år sedan tror jag”

”Är den bra?”

”Jag vet inte riktigt. Jag har inte läst så längt än. Dessutom skulle jag mycket hellre snacka med dig”, svarade jag.

På det sättet fortsatte vi att prata i flera timmar, till eftermiddagen.

”Samma tid imorgon?”, sade jag till slut när det hade blivit sent. Jag mins att jag gick hem den dagen med en konstig känsla. Jag kunde inte riktigt placera den, och även om jag kunde det, skulle jag inte ha erkänt det för mig själv. Jag gillade honom, som en vän såklart, men det kändes som att det var något mer än bara det. Men nej, det var ju omöjligt.

Åh, om jag bara hade erkänt mina känslor för mig själv där och då. Om vi inte hade hamnat i det där limbot av känslor där ingen vågade erkänna för den andre, för sig själv.

I tre veckor fortsatte vi på samma sätt. Ibland var vi och badade, ibland var vi hemma hos varandra och ibland gick vi bara runt på stan. Jag växlade brev med Astrid också. Jag skrev om allt som hände och vad jag gjorde, inte för att vi hade särskilt mycket att prata om. Allt, förutom Magnus. Jag vet inte varför jag höll det hemligt, men jag kunde inte förmå mig själv att prata om honom, dela med mig av honom, för Astrid.

Men så en dag. Vi var på badplatsen igen, himmeln var alldeles molnfri och luften var varm, vattnet likaså.

”Du, Christer. Jag har något jag vill berätta.”

Han såg skamsen ut.

”Jag har hållit det inne så länge för jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna säga det, men; jag gillar verkligen dig. Min förälskelse är så djup att varje minut utan dig känns som tortyr. Jag åtrår dig så starkt, att inte säga något hade blivit min förgörelse.”

Han reste sig upp och var nära på att springa iväg men tog tag i honom och fick honom att sätta sig ner. Jag öppnade munnen och skulle prata men jag var alldeles stum av häpnad. Till slut lyckades jag häva ur mig:

”Ja-jag med.”

”Verkligen?”

”Ja, sedan första gången jag såg dig har jag älskat dig. Men jag kunde inte erkänna vad det var jag kände för mig själv”, svarade jag, den här gången något lugnare.

”Åh Christer!”, sade han samtidigt som han försökte omfamna mig, men han hejdade sig själv innan han nådde fram till mig. ”Vi har förlorat så mycket tid.”

Jag önskade endast en sak:

”Håll om mig.”

”Men folk kommer kolla”, invände han.

”Jag bryr mig inte, inte just nu. Inget kan inskränka på min lycklighet”, sade jag samtidigt som jag drog honom till mig. Det kändes som om hans värme och närhet gjorde mig hel. Jag hörde till här. Jag kände mig lugn och älskad på ett sätt som jag aldrig hade gjort med Astrid.

Det var vid den här tiden jag aktivt började tänka över mina känslor för Astrid, även om jag kanske tvivlat tidigare i mitt bakhuvud. Jag kom till en enkel slutsats. Jag älskade inte henne. Gilla? Visst, det var möjligt. Men jag älskade inte henne. Jag kände aldrig samma känsla av säkerhet och glädje när jag var med henne.

I fyra veckor var vi lyckliga. Vi gjorde i stort sett samma saker som tidigare, men lyckligare, med mer vördnad för den andre. Vi hade kul tillsammans, oftast hemma hos Magnus eftersom hans föräldrar nästan aldrig var hemma. Hur mycket vi än ville var vi noga med att se ut som att vi bara var vänner, det kändes som att vi förnekade oss lyckan som de andra paren hade, men samtidig var jag fortfarande överlycklig att jag kunde vara ihop med någon som Magnus. Han kände nog samma sak, men jag vågade aldrig prata om vår relation. Jag tror ingen av oss vågade det eftersom vi då skulle behöva erkänna för varandra och sig själva vad vi gjorde, vad vi var. Så länge vi inte störde bihålan kunde vi leva i ett osäkert tillstånd mellan vänner och pojkvänner. Det var just det ordet, pojkvänner, som skar igenom mitt samvete och fick mig att tvivla.

Men vår lycka kunde inte vara för evigt. Så småningom skulle sommarlovet vara över och vår sommaridyll skulle raseras. Det hände, åtminstone för mig, en vecka innan skolan började när jag fick ett brev från Astrid. Så här löd det:

Skärhamn

12/11–1952

Käre Christer

Visst har sommarlovet varit härligt? Synd att du inte kunde bo hos mig och min moster, men jag ville berätta att jag kommer hem den 16/8, alltså om fyra dagar. Hoppas du har haft kul och är redo för ett nytt läsår. Vi pratar mer när jag är tillbaka. Ses snart.

–Astrid

Den åttonde. Utgångsdatumet på vår relation. Fram till Astrids brev var det som att vi hade levt i Edens lustgård, avskilda från världen. Men Astrids brev blev ormen, som fick mig att vakna upp från vår idyll, och tvinga mig tillbaka till verkligheten. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte tillåta mig själv att vara lycklig. Så när Astrid kom hem den torsdagen hälsade jag genast på när hon ringde. Jag satt och pratade med henne länge om allt vi gjort och upplevt under sommaren. Men jag pratade inte om Magnus. Jag hade inte talat om för honom att Astrid skulle komma hem och blotta tanken på honom, där han satt ensam utan något besök som jag brukade göra fick mig att känna mig hemsk.

När jag var med Astrid kändes det inte så dåligt, jag intalade mig själv att jag nog skulle kunna älska henne så som jag älskade Magnus, att om jag bara tillbringade tillräckligt med tid med Astrid skulle allt kännas som innan, innan jag mötte honom.

Dagen efter besökte jag Magnus. Det skulle komma att bli sista gången jag såg honom. Jag tog mig ner till hans lägenhet och knackade på, så som jag vid det här laget hade gjort många gånger. Jag knackade på och han öppnade. Han såg arg men samtidigt lättade ut vid åsynen av mig.

”Var var du igår?” undrade han.

”Astrid kom hem. Jag är ledsen för att jag inte sade något. Det var bara det att jag inte vågade säga något för jag ville inte förstöra det vi har.”

”Hur fick du reda på att hon skulle komma hem? Vet hon ens om mig?”

”Nej, jag har inte berättat om dig. Jag vet att det låter konstigt men vad skulle jag säga? Att jag har träffat en ny vän? Att jag var tillsammans med någon? Jag ville inte berätta om dig eftersom det kändes som om jag då avslöjade vår egen perfekta värld inför omvärlden.”

”Du har fortfarande inte svarat på min fråga, hur fick du reda på att Astrid skulle komma hem igår?”

”Jag fick ett brev”, svarade jag uppgivet.

”När då?”

”För fyra dagar sen. Jag ville inte ta upp det.”

”Varför inte? Tror du inte att jag bör veta sådant?” snäste han argt.

”Jo, jag vet. Jag ber om ursäkt. Jag ville bara njuta av mina sista dagar med dig.”

”Vad menar du med sista?”

”Jag tror bara inte vi kan fortsätta det vi har. Nu när skolan börjar och Astrid är tillbaka. Jag är ledsen, hur mycket jag än vill tror jag inte det går. Du vet, vad skulle Astrid säga? Jag kan inte hålla skenet uppe för Astrid samtidigt som jag är med dig. Och om jag gjorde slut skulle hon fråga varför.”

”Säg inte så där, vi skulle kunna låtsas att vi bara är vänner”, sade han bestört.

Men jag hade redan bestämt mig. Att överge honom tärde mig itu men att vara med honom tärde på mig ännu mer. Det var som om sommaren varit en annan värld där han och jag var de enda som fanns. Men nu när jag behövde återgå till den verkliga världen kunde jag plötsligt inte längre. Det var något inom mig som hindrade mig, som förnekade mig min lycka. Jag försökte släppa taget om det, men det satt envist kvar, som en råtta som gnagde på mitt förnuft.

”Jag är ledsen”, sade jag samtidigt som jag blickade tillbaka på Magnus, min älskade.

 Jag gick ut genom dörren och gick raka vägen hem. Jag grät. För första gången på många år så grät jag. Det gjorde så ont, men det kändes också som att en tung vikt hade lättat från mina axlar.

Nästa dag var jag med Astrid. Jag försökte bete mig som om allt var som vanligt, innan jag träffade Magnus, då jag hade varit övertygad att jag älskade henne. Jag försökte inbilla mig själv att jag älskade henne, på samma sätt som jag fortfarande älskar Magnus, men hur mycket jag än försökte lyckades jag aldrig.

En gång i slutet av november frågade hon var det var jag gick runt och tänkte på hela tiden.

”Vadå, vad menar du?” svarade jag.

”Du verkar alltid så disträ när du är med mig. Jag har sett dig med dina vänner, det är någon annan tjej”, sade hon likgiltigt, som om hon genomskådat mig.

”Nej det är det inte, det är…”, sade jag distraherat, som för att bevisa hennes tes.

”Exakt, ser du? Det är en annan flicka du tänker på”, snäste hon förargat.

Eftersom jag varken kunde motbevisa henne eller säga vad det var som egentligen bekymrade mig vägrade hon tro mig när jag sade att det inte var något. Hon gick upprört därifrån med raka steg. Nästa dag lämnade hon mig. Det spelade inte mig någon större roll egentligen, jag var snarare tacksam. Jag saknade inte henne ett enda dugg, hon hade gjort det jag länge velat göra, men inte kunnat, åt mig.

Det leder mig fram till igår, lördagen den 5 december 1952. På förmiddagen gick jag till Magnus lägenhet för att knacka på. Till min förvåning öppnade en äldre man som såg ut att vara i 70-årsåldern.

”God dag, vad vill du?” frågade han, smått irriterad.

”Jo, jag söker Magnus Karlsson. Han bodde här tidigare.”

”Ja, jag tror de som bodde här tidigare hette Karlsson.”

”Okej, vet du var de har flyttat?”, frågade jag.

”Nej, vi flyttade in för två veckor sedan men jag tror inte de nämnde vart de skulle flytta. Jag är ledsen grabben, men jag kan nog inte hjälpa dig hitta honom.”

Jag är helt förkrossad. Det finns inte en chans att jag någonsin kommer få se honom igen. Så nu sitter jag här på mitt rum på tredje våningen på Södermalm, drickandes, tills jag glömmer mina våndor. Utanför fönstret börjar solen gry. Det är söndagen den andra advent och min berusning börjar tyna bort, så jag tar en klunk till. Det bränner i halsen, men jag sväljer.