Text Duell i sal 17

Jag har inte läst den. Vad handlar den om? 

Skriv på Google duell i sal 17 sen så kan det komma texten 

men den handlar om mobbning och hämnd. Den handlar om en man som vikarierar i på en grundskola.Den förra läraren var hans bror som hade hamnat sjukhuset för att han har blivit misshandlad av niondeklassare. Läraren och eleverna är rädda från eleven, förutom vikarien

Här är texten om du kan hjälpa mig  Snälla.

Duell i sal 17

Av Mikael Niemi

Mannen i den slitna mockajackan var krumbent och aningen kutryggig, med ett ansikte som en gammal sadel. Hans vandrarkängor var ytterst slitna och rösten lät som om han käkat sand.
  - Var ligger rektorsexpeditionen?
Ungdomarna lade märke till nykomlingen, någon hostade till. Men ingen svarade, de bara betraktade främlingen som om han störde dem.
  - Expeditionen? upprepade mannen, i tron att de inte hört. När han fortsatte fram till skolporten visslade något förbi hans och kraschade våldsamt in i tegelväggen. Mannen skyddade ansiktet instinktivt och kände splittret regna över sig. Där bakom hördes gapskratten. En långhårig mopedkille med tribaltatuering siktade med fingret och tryckte av, som om han avfyrade en tung revolver. Främlingen mötte ynglingens blick utan att röra en min. Borstade glassplittret ur håret och stegade in.
   Rektorsexpeditionen påminde om en begravningsbyrå. En bleksiktig, ostliknande herre i grå kavaj tittade upp från sitt mörkbetsade skrivbord.
  - Jag skulle vikariera, harklade sig främlingen. Svenska och matematik, vi talades vid i telefon.
  - Du är oerfaren som lärare? påminde sig rektorn.
  - Jag har sett mycket av världen.
  - Men det här är ditt första lärarjobb. Du har aldrig undervisat förr?
  - Nej, hurså?
  - Vi är ändå glada att någon sökte vikariatet. Den förre läraren blev hastigt sjuk. Nerverna. Jag hoppas du inte har problem med nerverna?
  - Nej, men det hände en sak när jag kom.
  - Jaså?
  - En flaska. Ungdomarna slängde en flaska mot mig, den kunde krossat skallen.
  - Så vad gjorde du?
  - Ingenting.
  - Ingenting, det är bra. De ville bara testa dig.

Ingen hälsade på mannen i mockajackan när han klev in i personalrummet. Lärarna sneglade upp från sina tidningar och kaffekoppar men vände sig lika hastigt bort när han sökte deras blickar. Mannen slog sig ner vid en vithårig dam med reumatiska fingrar som skakade fram ett rött piller ur en medicinburk.
  - Du ska ha Wilhelms klass? undrade hon tyst.
  - Matematik och svenska, nickade han.
  - Är du erfaren?
  - Nej, det är faktiskt mitt första vikariat.
  - De knäckte honom. Stackars Wilhelm. Han bröt samman i sal 17.
  - Knäckte? Hur då?
   Hon betraktade honom olustigt. Reste sig mödosamt och började gå.
  - Vad gjorde eleverna? upprepade han lite högre. Vad hände med Wilhelm?
   Någon av lärarna började harkla sig underligt. Andra gömde sig bakom tidningarna, men deras fingrar darrade mycket lätt.

Mannen i mockajackan fick leta upp sal 17 på egen hand. Den låg i övre korridoren, men när han skulle ta trappan upp satt ett gäng storvuxna niondeklassare där.
  - Får jag komma förbi, bad han.
   Ingen gjorde minsta ansats att vilja flytta på sig. Mannen tycktes fundera en stund. Så ställde han lugnt sin vandrarkänga mot låret på den främste grabben och trampade till. Väsande av smärta hasade sig eleven åt sidan så att mannen kunde ta sig förbi. När han hunnit halvvägs uppför trappan träffade något ryggen. En brun, salivblöt snusprilla. Han hörde skratten när ungdomarna försvann bort i korridoren.
   I sal 17 blev det bara halvfullt. Ett tiotal blyga tjejer och tystlåtna pojkar. Ingen hade med sig några läroböcker. Mannen frågade dem varför.
  - Wilhelm tordes ändå inte ... började en tjej men kände de andras blickar och tystnade.
  - Wilhelm ville väl lära er matematik? sa vikarien. Var är de andra i klassen?
    Ingen svarade.
  - Jag ropar upp samtliga namn. De som har ogiltig frånvaro ringer jag hem till ikväll. Och sedan hämtar ni era läroböcker.
  - Tänker du ... ringa?
  - Stämmer.
  - Till Släggan också?
  - Om Släggan skolkar får jag väl ringa Släggan också.
   Det gick en knappt hörbar susning genom salen. Som om vikarien sagt något vanvettigt, som om de ville varna honom. Innan det blev försent.

Nästa dag blev mannen i mockajackan inkallad till rektorn.
  - Jag hörde att du ringt samtal?
  - Halva klassen var frånvarande igår. Jag ville meddela deras föräldrar.
  - Vi gör inte så på den här skolan. Du förstör stämningen.
  - Har någon klagat?
   Rektorn gnuggade svett från handflatorna. Han verkade illa berörd.
  - Vem är Släggan? fortsatte besökaren.
  - Har han gett sig på dig?
  - Nej.
  - Han har bara nian kvar. Vi blir av med honom till sommaren. Gör det inte värre än vad det är.
   Mannen i mockajackan fortsatte genom korridoren med allt djupare veck i ansiktet. Godispapper och snusprillor låg överallt, väggarna var nedtuschade med obscena ord, glassplitter blänkte, en biblioteksbok låg sönderriven i tusen bitar. Ändå städades skolan varje morgon, det här hade hänt bara sedan i morse.
   Sammanbiten stegade han in på elevtoaletten. Här såg det om möjligt ännu värre ut. Hakkors och knivmärken, spegeln var sedan länge sönderslagen, på en av väggarna syntes tydliga stänk av blod. När han tvättade händerna hördes plötsligt ett ljud från ett av båsen. Det lät obehagligt, kvävt. När mannen kände på dörren var den låst.
  - Är allt bra? ropade han.
   Ingen svarade. Han böjde sig ner på golvet och fick syn på flera fötter genom springan.
  - Öppna nu. Kom ut därifrån.
  - Dra åt helvete lärardjävel, sa en målbrottsröst.
   Mannen i mockajackan funderade. Spanade uppåt. Båset gick inte ända upp till taket, överst fanns en bred spalt. Han greppade tag i kanten, hävde sig upp och kikade över båsväggen. Därnere stod två niondeklassare och nöp fast en spenslig grabb i sjuan. De klämde åt hans mun så han inte kunde skrika. Offrets hår var dyblött, det sipprade vatten ner över tröjan. Mobbarna hade spolat lillkillen i den skitiga toalettstolen. Och de tänkte fortsätta så snart de blivit ensamma igen.
   Oväntat vigt hävde sig mannen in i båset. Överrumplade släppte mobbarna sitt offer, den ene låste upp dörren och rusade ut. Mannen fick tag i armen på den andre grabben och vred upp den bakom ryggen. Ute i korridoren sågs den förste rusa iväg.
  - Ta fast honom! skrek mannen.
   Idrottsläraren korn just gående men låtsades titta åt andra hållet. Den flyende störtade runt hörnet och försvann. Från alla håll närmade sig nyfikna elever. Den nerblötte lillkillen såg ut att vilja gömma sig.
  - Vad gjorde de med dig? frågade mannen.
  - Ing... ingenting.
  - Du behöver inte vara rädd. I skolan ska ingen behöva vara rädd.
  - Du ska dö, fräste mobbaren. Vi ska krossa dig precis som Wilhelm...
   Hans skrän övergick till ett kväkande när vikarien vred upp armen hårdare. Det lät som en snyftning. Eleverna stirrade med blanka, förvirrade ansikten.
  - Och så skräpet, fortsatte mannen. Den näste som svinar ner i korridoren tar jag med mig för ett samtal.
   Någon bland åskådarna låtsades kräkas högljutt, andra garvade provokativt. Men de vek undan. Folksamlingen delade sig medan mannen ledde iväg ynglingen.

Rektorn stod i lärarrummet och informerade om något när mannen i mockajackan stövlade in med mobbaren i ett stadigt grepp. Alla stirrade förfärade.
  - Grabben här tryckte ner en kille i toalettstolen.
  - Släpp honom omedelbart, beordrade rektorn.
   Greppet om armen lossnade. Eleven såg sig upprört omkring.
  - Gubben är sjuk i huvudet. Han misshandlade ju mig!
  - Vad gör ni mot våldet här på skolan? fortsatte mannen envetet.
   Flera av lärarna tittade undan. Idrottsläraren reste sig tveksamt.
  - Vi får återkomma till det, mumlade rektorn.
  - Vad heter den här mobbaren? Jag vill ha namnet på honom.
   Den vithåriga lärarinnan tog till orda.
  - Han kallas Hassan. Det är Släggans kompis. Du borde nog låta honom gå.
   Hassan stötte till mannen hårt med axeln och smällde i dörren när han gick ut.
  - Är det ni eller Släggan som bestämmer här? undrade mannen.
   Ingen svarade. Men man kunde känna deras rädsla. Hela skolan var nersölad av den, en brundrypande, klibbig skräck.
   Idrottsläraren gav honom en djupt orolig blick.
  - Det var jag som körde Wilhelm till sjukhuset, förstår du. När de var färdiga med honom. När de lämnat honom där på golvet i sal 17 ...

Bistert släntrade mannen i mockajackan bort till sin bil på skolparkeringen. Så tvärstannade han. Där sidorutan skulle ha suttit gapade ett stort hål. Inredningen var nerkletad av spottloskor och skräp. En läskburk hade tömts så att framsätet täckts av en klibbig sörja. Mannen fann en gammal tidning och försökte torka bort det värsta. I samma stund märkte han att någon smugit sig fram. Det var lillkillen från elevtoan som oroligt såg sig om.
  - Det var Släggan och Hassan som sabbade bilen, viskade han. Jag såg dem.
  - Tack, sa mannen.
  - Du är den förste som gått emot dem. Den ende som vågat.
   Mannen nickade stelt. Plockade ut resterna av den trasiga bilrutan och slängde dem i bagageluckan.
  - Du får inte ge upp nu. Eller tänker du det, måste du sluta?
   Pojken drog upp sin tröja. Armarna var täckta av fula blåmärken..
  - De tänker plocka dej i morgon, jag hörde vad de så. De tänker knäcka dig som Wilhelm.
   Mannen i mockajackan kisade mot skolbyggnaden. Skinnet stramade i det slitna ansiktet.
  - Det finns dagar, sa han hest, när en främling kliver av tåget.

Nästa morgon var korridoren vid sal 17 fylld av elever. När mannen i mockajackan låste upp reste sig en handfull storvuxna grabbar och stormade in som en buffelhjord. Stolar och bänkar brakade omkull innan de tog plats längst bak i klassrummet. De andra eleverna tassade efter, bara ett fåtal hade läroböcker med sig. Solen sken snett genom fönstren, prärieröd. Skoldammet virvlade i luften.
   Stillsamt stängde mannen dörren efter sig och stegade fram till katedern. Han betraktade gänget som trotsigt mötte hans blick. Grova killar i skinnjackor och kängor med stålhättor.
   I mitten tronade en långhårig kille med tribaltatueringar, mannen kände igen honom. Det var samme grabb som slängt flaskan den första dagen. Långsamt drog ynglingen fram ett meterlångt slagträ.
  - Du är Släggan förstår jag, sa mannen i mockajackan mycket lugnt. Jag vill att du ställer upp bänkarna.
   Som svar började grabbgänget långsamt närma sig. De var fem stycken. Resten av eleverna backade nervöst undan. Mannen sneglade mot dörren, men Hassan hann dit och spärrade vägen.
  - Ställ upp bänkarna, upprepade mannen och gick fram mot Släggan. Ynglingen var både längre och kraftigare än han.
  - Du kommer att be om nåd, smilade Släggan. Du ska pipa som Wilhelm. Han grät, vet du, han bad för sitt liv...
   Kompisarna väntade bara på signalen. Där. I en huggande rörelse höjde Släggan slagträt och svingade mot tinningen.
    Mannen duckade blixtsnabbt. Ett ilande luftdrag när slaget missade. Han tog ett dansliknande steg framåt. Spände nackmusklerna. Så stångade han. En ohygglig snärt in i Släggans förväntansfulla grin. En blöt knäck hördes, något gick sönder. Brölande tumlade Släggan bakåt och tappade påken. Blod pumpade ur näsborrarna, han försökte stoppa flödet med nävarna.
   Hassan vrålade ursinnigt och böjde sig efter slagträt. Grep tag om skaftet. I samma ögonblick stampade en vandrarkänga över handleden. Vrålet övergick i ett skri av smärta. Mannen i mockajackan plockade stillsamt upp slagträt och betraktade de kvarvarande tre. Grabbarna backade skräckslagna. Mannen kände blodstänk i pannan. Men det var inte hans blod.
  - Ställ upp bänkarna ni välte. Nu.
   Hukande började de resa upp skolbänkar och stolar.
  - Och så tar ni fram era läroböcker.
  - Vi har inte med oss..., mumlade någon.
  - Gå och hämta dem då.
   Medan eleverna kilade ut böjde sig mannen i mockajackan på huk vid Släggan. Golvet var rött och söligt.
  - Det är över, Släggan, sa han. Det är inte din skola längre.
  - Vi tar dig nästa gång, snörvlade ynglingen och försökte mödosamt sätta sig upp. Blodet hade redan börjat levra sig på jackan. Som av en händelse råkade mannen trycka till hans näsa. Släggan tjöt rätt ut.
  - Det är inte din skola längre, upprepade mannen så tydligt han kunde. Hälsningar från min bror förresten. Han har just lämnat sjukhuset.
  - Vem? sa Släggan.
  - Min bror. Jag tror du har träffat honom. Han heter Wilhelm.