Svenska, saga

Hej! Jag har skrivit en saga på svenskan. Jag skulle uppskatta om någon löste den och gav lite respons!

Eloise och de små pysslingarna 

 Det var en gång en ung och rar flicka som hette Eloise. Eloise älskade att var ute i naturen och upptäcka nya saker. Hon kände sig fri i naturen och ingen kunde störa henne. Eloise ville så gärna ha en vän men ingen var som henne. Alla tyckte att hon var töntig och barnslig. Den enda vännen hon hade var naturen.

 En gång när Eloise var ute på en dagspromenad hörde hon något som prasslade vid ett träd. Hon stannade upp och tittade på trädet. Hon såg inget och gick sedan vidare. Men då hörde hon hur någon pratade. Hon vände sig om och gick mot trädet för att kolla närmare. Ljudet kom från stammen på trädet. Hon böjde sig ner och tog undan en liten buske. Bakom busken gömde sig ett litet bo. Det såg ut som en liten röd dörr som ledde in till trädet. Hon såg även tre stora fönster. Det var märkligt tyckte hon. Vem var så liten som kunde bo här? 

 Plötsligt hoppade Eloise till och skrek. Hon kunde inte tro sina ögon. Hon såg en liten pyssling som gick ut från dörren. Han var lika liten som ett löv och bar en röd mössa och en svart kappa. Eloise trodde att hon drömde. Hon hade inte sett något

liknande.

 Innan pysslingen hann stänga dörren skrek Eloise:

- Hallå där!

Pysslingen vände sig om och stirrade på Eloise. Han såg livrädd ut. Han tappade greppet om sin väska och hans kropp började skaka mer och mer. Då kom det ut sju små pysslingar till. Alla var små och skräckslagna. Hon kunde inte förstå vad som hände. 

 De små pysslingarna började viska och tissla till varandra. Allas blickar riktades mot Eloise.

- Jag är inte farlig, sa Eloise med en vänlig röst. 

- Vem är du och vad vill du? sa en av pysslingarna som var klädd i en mörkgrön dräkt. 

Eloise gissade att det var han som hade makten över pysslingarna.

- Jag är bara en helt vanlig människa, svarade Eloise.

-  Vi gillar inte människor så du kan gå vidare, svarade han och vände sig om.

 Alla pysslingar gick in igen förutom en liten flicka som stod kvar och kollade på Eloise. 

- Hej, jag heter Lilla My, vad heter du? sa hon och log.

- Hej, jag är Eloise, svarade Eloise och log tillbaka.

- Vill du hänga med mig och plocka bär? frågade Lilla My.

- Gärna, svarade Eloise och gick efter Lilla My.

Lilla My var mycket liten. Hon hade rött lockigt hår och fräknar som täckte hennes ansikte. Hon var klädd i en stark blåfärgad blus och en vit kjol med blommiga detaljer.

 - Kom, du kan få sitta i min hand om du vill, sa Eloise och sträckte fram handen.

- Ja gärna, tack, sa Lilla My och satte sig på handflatan.

De gick på stigen mot åkern och Lilla My satt bra på Eloises handflata. När de var framme vid åkern gick dem fram till blåbärsbusken. Lilla My och Eloise slog sig ner och började fylla korgen med blåbär. Lilla Mys mamma skulle göra blåbärssoppa till alla pysslingar. 

 - Vad brukar du göra på fritiden? frågade Eloise.

- Inte så mycket, förut brukade jag och de andra pysslingarna leka ute i naturen, svarade Lilla My.

- Men varför gör du inte det längre? frågade Eloise och tittade upp på Lilla My.

- Alla är så ledsna och oroliga nu för tiden, svarade Lilla My.

- Oroliga för vadå? frågade Eloise.

- Människorna ska hugga ner hela vår by och bygga upp en stad istället, då kommer vi inte ha någonstans att bo, sa Lilla My medans en tår rann ner på hennes kind. 

- Nej! vad tråkigt, sa Eloise.

 Lilla My var verkligen förkrossad. Tänk vad jobbigt att förlora sitt hem. Eloise försökte komma på en lösning och plötsligt dök en briljant idé fram.

- Men du! Jag känner en gubbe som bor nere i stan som äger en hel del skog. Jag tror faktiskt inte att han har någon användning av den längre. Ni skulle ju kunna flytta dit! sa Eloise. 

- Är det sant? sa Lilla My och blev överlycklig. 

- Ja ja ja! vi kan åka dit på momangen! sa Eloise.

 

 De gick tillbaka till trädet och Lilla My sprang in och hämtade sin jacka.

- Kom så drar vi! sa Lilla My hetsigt. 

Hon satte sig på Eloises handflata och så började de gå ner till staden. 

När de var framme vid Stefans hus knackade de på. 

Han öppnade dörren och sa:

- Hej Eloise, vad roligt att du är på besök, stig på! 

- Jag skulle vilja prata med dig, sa Eloise och stängde efter sig. 

 De slog sig ner vid soffbordet och började snacka.

- Det stämmer väll att du äger skogen borta vid sjön? frågade Eloise medans hon tog en tugga på bullen hon hade fått av Stefan. 

- Ja det stämmer, svarade Stefan och blev nyfiken på vad hon hade att säga.

- Du kommer inte tro mig nu men jag har träffat pysslingar. Dem söker ett hem och jag tänkte att dem kanske skulle kunna flytta in i din skog om det går, sa Eloise.

- Haha, pysslingar? Inte en chans att det finns pysslingar på denna planet, sa Stefan och skrattade.

Då drog hon upp Lilla My och visade Stefan. Stefan blev helt förvånad och fattade ingenting.

- Nämen är det sant! Jag har aldrig sett något liknande, sa Stefan och fattade ingenting.

- Jag vet men för vi låna skogen? sa Eloise med en stressad röst.

- Jaja, visst, svarade Stefan.

- Men åh vad bra! Tack så jättemycket, sa Eloise och gav Stefan en kram.

 Hon stängde dörren och såg hur överlycklig Lilla My var. 

- Tack Eloise, du är verkligen bäst! sa Lilla My och kramade om Eloises finger.

- Det var så lite men ska vi gå och säga till dem andra? frågade Eloise.

- Ja det gör vi, svarade Lilla My.

 När de var framme vid dörren till trädet knackade Lilla My på dörren. Då öppnade den store pysslingen. Han stirrade på Lilla My och frågade:

- Och vart har du varit? 

- Jag har väldigt goda nyheter, svarade Lilla My och gick in. 

Eloise stod utanför och väntade. Efter en stund kom Lilla My tillbaks och var jätteglad. 

- Dem blev jätteglada allihopa! sa Lilla My.

- Åh vad bra! sa Eloise.

 Efter en stund kom alla pysslingar ut med sina väskor packade och redo. 

- Är det du som har fixat detta? sa en av pysslingarna.

- Ja det är det, sa Eloise och log.

- Vad snällt av dig, tack så mycket, sa pysslingen medans de andra höll med.

- Det var så lite, jag tog med mig en liten släde som ni kan sitta på om ni vill, sa Eloise och drog fram släden.

- Åh vad bra! Kom allihopa så hoppar vi på, sa pysslingen till resten av pysslingarna.

 Efter en lång vandring var de äntligen framme vid skogen. De gick runt och letade efter det perfekta trädet och efter en stund såg dem det. De gick fram till trädet och hoppade av släden. 

- Då börjar vi bygga! ropade den store pysslingen.

- Men det kommer ju ta evigheter för oss! sa Lilla My.

- Jag hjälper till! Då går det nog lite snabbare! sa Eloise.

 Alla hjälpte till och bygga och mer och mer började bli klart. Sedan såg trädet ungefär ut som det förra. Dem hade byggt en dörr, små hål in till trädet som fönster, stenar som sängar, en stor pinne som bord och mossa som soffa. 

- Det blev så bra! sa pysslingarna i kör och klappade med händerna.

- Ja det blev det, tack vare Eloise, sa Lilla My.

Allas blickar vändes åt Eloise. Dem gick närmare och sa: 

- Tack för allt detta, du är värd en guldkotte som belöning, sa den store pysslingen och log.

- Åh vad fin! Tack ska ni ha. Jag hoppas att ni trivs och så får jag komma och hälsa på snart igen! sa Eloise medans hon tog emot den glänsande stora guldkotten. 

- Självklart! Med guldkotten är du alltid välkommen hit. Nu är du en av oss, sa pysslingen. 

 Eloise packade ihop sig och började traska hemåt. Hon vinkade hejdå till alla pysslingar som såg så glada ut. Hon kände sig stolt över sig själv att hon hade hjälpt pysslingarna att hitta ett hem.

 Pysslingarna levde lyckliga i sitt nya hem och Eloise var ofta på besök. Det blev som hennes andra hem. Även om dem var väldigt mycket mindre än henne så kände hon sig trygg och lycklig med pysslingarna.