Subjekt form och objekt form

Välkommen till Pluggakuten! Ord som kan stå i subjekt- eller objektform är ord som böjs på olika sätt, beroende på hur ordet fungerar i en mening. Ett exempel på ett sådant ord är "han" och "honom". De är båda pronomen i tredje person, och de betyder samma sak (dvs. de refererar till samma person), men de är olika former av ordet. Om vi refererar till en man i tredje person, som ett subjekt i en mening, används ordet "han". Men om mannen är utgör meningens objekt, används formen "honom". 

I svenskan har de flesta personliga pronomen olika subjekt- och objektform, exempelvis han/honom, hon/henne, vi/oss, jag/mig, du/dig, de/dem (även om de uttalas likadant). När det gäller pronomenet hen, används både "hen" och "henom" som objektsform. Enligt Svenska akademin är objektsformen "hen" att föredra, men "henom" förekommer också. 

Varför svenskan gör på detta vis kan förhoppningsvis någon upplysa om. Antagligen är det för att tydliggöra vem som är objektet, men det är en chansning från min sida.

Varför svenskan gör på detta vis kan förhoppningsvis någon upplysa om. Antagligen är det för att tydliggöra vem som är objektet, men det är en chansning från min sida.

Varför svenskan gör vad? Varför vi har kasus?

De ord i svenskan som är olika i subjekts- och objektsform är

jag mig

du dig

han honom

hon henne

vi oss

ni er

de dem

Andra språk kan ha många fler, t.ex. isländska, som har olika former för väldigt många substantiv.

naytte skrev:

Varför svenskan gör på detta vis kan förhoppningsvis någon upplysa om. Antagligen är det för att tydliggöra vem som är objektet, men det är en chansning från min sida.

Varför svenskan gör vad? Varför vi har kasus?

Ja, eller mer specifikt varför svenskan (och en del andra språk) har subjekt-/objektböjning av just pronomen, men (vad jag vet) inga andra ord (minus ”till skogs” och andra uttryck som är mer att klassa som lexikaliserade rester än som dativböjningens sista utposter 😅). 

Huruvida objektsformen av personliga pronomen är att klassa som ett kasus är en annan fråga. Eller ja, objektsformerna är ju gamla dativböjningar, men om de fortfarande ska räknas som kasus är en knepig fråga. :)

Edit: se Lagunas inlägg nedan. 

men om de fortfarande ska räknas som kasus är en knepig fråga. :)

Det är väl kanske snarare en fråga om vad som är praktiskt jämfört med vad som kan anses vara det mest "korrekta". För att dra en jämförelse till matematiken så anses ju $0^0=1$ i många sammanhang, mest för att allt bara funkar då. Lite samma sak kan det nu vara här. Vi kan tänka att pronomen böjs i kasus (även om det inte är helt sant) för att livet blir enklare då.

Men jag vet inte. Var aldrig ett så stort grammatikfan på sådan här detaljnivå. I min värld kan man böja pronomen i såväl ackusativ som dativ för livet blir lätt då.

Petig: "till skogs" är ett exempel på genitivböjning, inte dativ.

Nordsamiska, ett uraliskt språk som har kvar fler kasus än svenskan:

meahcci 'skog' (nominativ, grundform som i svenska)
meahccái 'till skogs' (illativ)
meahcis 'i/från skogen' (lokativ)

... samt ytterligare en handfull substantivböjningar efter andra kasus.

Laguna skrev:

Petig: "till skogs" är ett exempel på genitivböjning, inte dativ.

Ah, fasiken. Tack för rättelsen! 😊