Länge sedan detta, men alla andra har lagt sig så du får stå ut med mitt svar så länge.
Spontant tänker jag att man fått standardavvikelserna från beräknade varianser. Stickprovsvariansen är 0,8662 = A, utanför Byxelkrok och 0,7952 = B utanför Tofta.
Man bör dock vikta A och B i proportion till antalet lyckade mätningar. Och när varianserna beräknades delade man nog inte med n utan med med n–1.
Min gissning är alltså att
(11A+9B)/20 = C är stickprovsvariansen för båda mätningarna.
Jag skulle skatta sigma med roten ur C. Men jag är inte säker.
såhär har dem skrivit på facit
För ett obeväpnat öga tycks det vara exakt som jag föreslog. Även en blind höna hittar ibland några korn.
jag förstår ej hur man har tänkt. och varför tar min minus två i nämnaren
Detta är en omatematisk förklaring, men kanske den hjälper litet:
När man skattar spridning så ligger det i sakens natur att man behöver minst två observationer. Den första observationen ger en uppfattning om ungefär var målet ligger – först efter den andra observationen har man en susning om hur stor spridningen är.
Utan att gå in på varians teoretiskt, så förklarar detta att man delar med n–1. En observation ger en riktpunkt, de övriga n–1 observationerna ger info om hur samlad träffbilden är.
Så när stickprovsstandardavvikelsen bestämdes användes så delade man alltså med 12–1 i Byxelkrok och med 10–1 i Tofta. Vi kan inte förutsätta att salthalten är lika i B och T, vi gissar bara att mätvärdena har ungefär samma spridning i de två orterna. Så vi har förbrukat två observationer, för att hitta ett riktvärde för var och en av platserna. Därför blir det (12–1)+(10–1) i nämnaren.
okej då förstår jag tack!
