Skillnad mellan formellt och informellt språk

Informellt språk är det språk som används i vardagliga och andra avslappnade sammanhang. Det informella språket är, till skillnad från det formella språket, ofta fullt av små egenheter som inte hör hemma i formell svenska. Slang, grammatiskt inkorrekt språk, svordomar, dialektala uttryck och dialektalt betingat uttal, låneord, familjära uttryck, förkortningar och sms-språk m.fl. förekommer ofta i informellt språk. Alla dessa måste såklart inte finnas med, det är ovanligt att man hör någon säga "Men vart fan är min polare? Lol den goa losern ligger alltid efter." Informellt språk är det "lediga" språket, där informationsförmedling är mycket viktigare än presentation. Det formella språket är väldigt textnära och likt rikssvenskan, medan det informella språket är längre ifrån det skrivna språket och rikssvenskan.

Det språk som används mellan familjemedlemmar, mellan vänner och kollegor, i chattar och sms och i skolor och klubbar är nästan alltid informellt, av två anledningar. Den första har att göra med att det är jobbigt att prata "vackert" dagarna i ända. Väldigt få personer orkar säga "Skulle du kunna skicka filen med gårdagens presentation om importregler från Skatteverket?" till sin kollega, särskilt inte när man vet att "Mailar du importpowerpointen från igår? Schysst!" till sin kollega och spara femton sekunder av sin dag. Den andra anledningen är att informellt språk skvallrar om en familjär och vänskaplig situation. Formellt språk används ofta vid kontakt med auktoriteter och andra man inte känner, och särskilt om man vill visa respekt till någon annan. En hälsar inte på kungen med orden "Tja pysen! Läget?". Om den situationen uppstår drar man snarare till med "God morgon. Hur mår konungen idag?" eller något annat fint. Tvärtom gör man med sina kollegor, för att visa att man står varandra nära. Att hälsa på sin kompis med orden "God morgon, hur är humöret hos min vän idag?" verkar stelt och konstigt. Då passar "Gomorron, läget?" mycket bättre. 

Språk kan på så vis användas för att inkludera och exkludera olika personer. Ibland pratar man om omvänd/dold prestige, alltså att det kan vara fint att prata "fult" (det som är fult i det allmänna samhällets ögon). Detta händer ofta med dialekter och sociolekter. Även om det i allmänhet ses som fint att tala rikssvenska, kan det ofta ge status att prata med en särskild dialekt om man är i ett område där den dialekten talas. Kommer man dit och pratar rikssvenska kan man ses som en utomstående, och det är svårt att bli sedd som en person med prestige. På samma sätt fungerar många sociolekter. Att använda slang och inlånade ord ses ofta som fult av majoritetsbefolkningen och i allmänna sammanhang, men kan ge status i ett kompisgäng. 

Viktigt är också att ett språk inte är antingen formellt eller informellt. Det är nästan alltid en fråga om skala. Ordet pengar är inte särskilt formellt, medan kontanter är mer formellt. Däremot är pengar helt klart att föredra framför cash, stålar eller para på formalitetsskalan. Dessutom finns det olika typer av formellt språk. Den formella språktyp som används i en vetenskaplig rapport är långt ifrån det formella språk som används när man exempelvis hälsar på kungen (Det låter som att det enda jag gör är att hälsa på kungen...). Det vetenskapliga språket är exakt och koncist, och innehåller sällan några utsmyckningar. Vill man beskriva ett glatt humör skriver man "Personen uppvisade ett positivt och optimistiskt humör.", medan samma typ av situation framför kungafamiljen skulle vara mer i stil med "Personens humör var ett vackert sådant. Sällan har ett humör likt detta, ett så optimistiskt humör, skådats.". Det är mer gammeldags, men förmedlar precis samma information. Skulle en istället berätta för en kompis skulle man kanske säga "Hen var ena glad, du" (om det är i Göteborgstrakterna). Att läsa olika typer av text ger övning i att förstå när vilken typ av formellt/informellt språk förväntas av dig. 

Tack så mycket för svaret