Ska lämna in krönika imorgon! åk9

Jag har skrivit en krönika om hur pressen att passa in påverkar våra relationer. Jag har försökt följa alla de genretypiska dragen och är ändå rätt så nöjd, men det känns som att det alltid blir alldeles för mycket text vad jag än gör. Jag siktar självklart på A, men har känslan av att jag just nu definitivt inte kommer nå det. Skulle ni kunna hjälpa mig med lite tips eller kanske bara ge er uppfattning om den var bra eller dålig, blir lite svårt när man har läst den om och om igen. Här är den iallafall:

Press att Passa In

I en värld där skönhetsideal och normer ständigt pressar oss att passa in, måste vi ställa frågan: Vad är priset för att bli accepterad?

"Välkomna till konfirmationslägret. Vi hoppas att detta ska bli en minnesrik vecka fylld med gemenskap!" ekade prästens ord genom det tomma klassrummet där vi skulle sova. Ironiskt nog blev den nästan det - men på helt fel sätt.

På konfalägret insåg jag hur pressen att passa in kan förändra våra relationer med andra helt och hållet. Jag var där med min kompis, en lite nördig kille som inte brydde sig om mode eller sport. 

Min barndomsvän var också där, han började hänga med killarna som var precis raka motsatsen jämfört med mig. De spelade fotboll konstant och klädde sig rätt efter de senaste trenderna. Jag passade aldrig helt in under den veckan. Bara genom att vara mig själv och umgås med min andra kompis framstod jag som ett "fån", sådana töntar man ser i amerikanska tv-serier. Pressen att följa deras ideal blev som ett försök att förlora det unika med mig själv, bara för att få en plats vid det där förbannade bordet.

Redan i förskoleklassen blev jag mobbad för att jag inte passade in med de andra barnen. Varje dag när min mamma lämnade mig grät jag, känslan av att vara annorlunda har följt med mig som en skugga sedan dess. Aldrig riktigt släppt.

Och ärligt talat – vem har inte känt så? Det kan vara första dagen på en ny skola eller första dagen på ett nytt jobb. Känslan är som att tränga ner fötterna i gamla finskor som är alldeles för små. Du vet att det inte fungerar, men du kan ju inte direkt gå i sneakers på ett bröllop! 

På senaste tiden har dessutom debatten kring hur idealen från sociala medier påverkar oss lyfts fram. Många känner pressen att visa upp ett "perfekt" liv online, där vi följer trender och normer som nästan aldrig representerar vilka vi verkligen är. Allihop anpassar sig i ens relationer för att slippa känna sig utanför, för att inte vara ensam. Vi pratar om saker vi inte ens bryr oss om och ändrar våra intressen bara för att bli bekräftade. Men VARFÖR gör vi det? Det är som att springa ett maraton mot ett hologram av Usain Bolt. Vi kommer inte leva upp till idealet, men vi springer ändå! Vi är tvingade för att få en plats med de andra, för att höra till.

Det mest tragiska med att försöka passa in är att vi ofta gör det för människor vi egentligen inte ens ser upp till. "We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like." Vi förändrar våra intressen, våra värderingar och till och med våra drömmar för att imponera på grupper som inte ens ser oss för vem vi är. Vi sliter bort och försöker glömma de delar som egentligen gör oss unika. På konfalägret gjorde jag exakt det! Jag anpassade mig, offrade både min identitet och min äkta vänskap, bara för att bli accepterad av människor som i slutändan inte ens brydde sig om mig. Det är ett beteende som tillslut gör det svårt att skilja på vad som är vi och vad som endast är ett försök att passa in!

Alla har nog stått inför val som känns påtvingande, som att försöka välja en gymnasielinje oavsett vad ens vänner vill att man ska göra. Den pressen kvarstår i vuxenlivet. Många låtsas vara någon de inte är för att få jobb eller inleda relationer. Detta tror jag kan leda till en känsla av ensamhet, snarare än gemenskap. Du kanske säger:

"Ja, absolut, jag älskar att jobba kvällar och helger!" fast du egentligen avskyr tanken av det. Eller säger din dejt något i stil med "Jag är bara intresserad av folk som tränar mycket." och plötsligt hittar du dig själv på gymmet, trots att det inte alls är din grej.

Många skulle nog säga: Vill du vara med i leken, får du leken tåla!" Och ja, vi är sociala människor, vi behöver gemenskap. Men när priset är att förlora sig själv – är det då fortfarande värt det? Vi fokuserar så mycket på att bli mer omtyckta och uppskattade av de runt omkring oss att det tillslut förstör möjligheten till genuina relationer. Är det verkligen rimligt att vi förändrar hela vår personlighet bara för att bli accepterade i en kultur som är så besatt av normer och ideal? VI STYR INTE VÅRA LIV LÄNGRE, DET GÖR NORMERNA! Det blir som en maskerad där alla tävlar om att dölja sitt sanna jag. Hur sjukt är inte det?

När jag ser tillbaka på situationerna, inser jag att det var bortkastad tid. Min slutsats är att pressen vi känner för att passa in och bli accepterad leder till falska relationer. De enda relationer som verkligen betyder något är de där vi kan vara oss själva och där vi inte behöver dölja våra olikheter. Det är dags att ifrågasätta varför vi kämpar för att passa in i ett samhälle som ständigt kretsar kring ideal och normer. Istället måste vi våga visa det som gör oss unika, nämligen vår sanna identitet. Så nästa gång du känner pressen att förändra dig för att passa in, fråga dig själv – är det verkligen värt det? Våga stå för den du är och sök de relationer som är äkta! Först då hittar du de människor som verkligen bryr sig om dig. Annars kommer du leva ditt liv i en lögn som definieras av din styrka att låtsas vara någon du inte är. Någon du aldrig ville vara.

(Btw, jag har vissa ord i kursiv, som ”identitet”, ”annorlunda” och liknande, men det syns inte när jag klistrade in det här.)