Respons - novell

Behöver all respons jag kan få! Jag hinner inte skriva klart och däför kortar jag ner den ungefär halvvägs. 

 Pillret

Det var en ljusfattig och besvärlig dag. Tågen anlände och avgick varje minut. Jag har gott om tid på mig att fatta mitt beslut. Ska jag eller ska jag inte? Människor går i stora massor längs perrongen. Samma stund som jag kliver fram på perrongen hör jag kvinnan med en robot-aktig röst säga

-Nästa tåg anländer om en minut. Jag tänker göra det, jag kollar ner på spåret sedan kollar jag upp och tänker på allt jag gått igenom. Min hand åker ner i jackfickan för att gräva fram mitt avskedsbrev. Jag plockar fram kuvertet och öppnar det inuti finns det inget avskedsbrev utan en påse med piller och en lapp. Marken börjar skaka och jag funderar över att strunta i att lämna ett avskedsbrev och göra det ändå.

   Jag plockar fram lappen och läser den, “Allt du önskat dig”. Jag ignorerar all nyfikenhet som dyker upp i mitt huvud. Tanken återvänder till att avsluta det jag tidigare gjorde.

   Tåget rullar fram, nu gör jag det. Jag sträcker ena foten över kanten och i samma stund griper en man tag i mig. Vi faller ner på perrongen tillsammans.

-Vad tänkte du på? säger han med en sorgsen röst.

-Vad håller du på med, rör inte mig säger jag stressat. Han höjer förvånat på sina ljusa ögonbryn. När jag tittar mig omkring ser jag att tåget fortfarande är kvar. Skyndsamt lämnar den klunga av folk som bildats runt om oss och hoppar på tåget. -Var jag på väg att göra det? tänkte jag.

   Tårögd sitter jag där på väg till min förkrympta lägenhet.

I                I trapphuset möts jag av cyklar och kartonger som nästan blockerar min väg. Denna blockad har legat här i snart en månads tid. Alla de få gånger jag gått förbi har tanken att klaga alltid dykt upp. Men som min lathet tar över och jag väljer att låta bli som alla de andra gångerna. Längre upp möter jag den sista personen jag skulle vilja möta — hyresvärden! Det känns som om att hon har krympt, hennes svarta hår är nästan längre än hon själv.

-Du är sen med hyran igen. Tredje månaden i rad, vad ska jag säga? Förra månaden sparkade hennes man nästan ut mig. Eftersom att jag inte har ett jobb och min källa till pengar antagligen rekylerar vid detta tillfälle så kommer det vara svårt att betala hyran. Därför väljer jag att nonchalera henne fullständigt och att fortsätta gå. Borde jag ha gjort det? Antagligen inte. Du kommer vräkt säger hon ilsket.

   Det känns som att mjölksyran i mina ben smälter ner det som är kvar av mina svaga muskler. Hur långt har jag gått? Tredje våningen, där bor jag. Min kondition är inte på topp. Senaste gången jag ansträngde mig fysiskt var nog på gymnasiet. Andfådd och skakig försöker jag få in nyckeln i nyckelhålet. Jag tog ett djupt andetag och stoppade nyckeln i hålet, vrider, drar ut och öppnar den creme färgade dörren. Min lägenhet, ett rum och ett kök. De pengarna man behöver för att bo här kan man få tag på som cykelbud. Men cykelbud intresserar inte mig, för mina aktier ska göra mig rik en dag.

   Med huvudet riktat mot marken går jag in genom dörren och stänger den efter mig. Skorna flyger av och huvudet flyger upp.

-Herregud! tänker jag när och faller bakåt men fångas av dörren. Min lägenhet, mitt hem, mi casa.

För många månader sen kom mamma på besök. Sättet hon beskrev lägenheten ekar fortfarande i mitt huvud. “Herregud, hur kan det se ut som att du har haft tjugo vänner över är du bara har en?”

Lutandes mot dörren observerar jag mitt så kallade hem, med orden ekandes i mitt huvud.         

   Jag har halvt på mig jackan och går igenom köket som är fylld med disk och gamla matkartonger. Vardagsrummet, som även är mitt sovrum, är relativt tyst. Förutom de bilar som kör förbi ute på gatan och vinden som susar. Och till det här tomma och tysta rummet, med fyra olika typer av dekorationer — skrivbord, madrass, tapeter och en soffa som aldrig varit så här attraktiv. Soffan skriker för min uppmärksamhet och tillslut får den det. Men i samma stund får jag syn på datorn och högarna av företagsredovisningar på skrivbordet. Mina aktier. Eller min aktie numera, den aktien som jag investerade mina sista besparingar i. Sista gången jag kollade till den var innan jag nästan tog mitt liv. Då hade den rekylerat så pass mycket att jag hade förlorat hälften. Hur går det för den just nu, jag måste kolla.

På väg till skrivbordet som ligger tvärs över vardagsrummet stoppar jag handen i byxfickan och känner några föremål. Fickorna töms och jag placerar allt på bordet, bland föremålen dyker piller påsen med lappen upp och nyfikenheten stiger hastigt.

-Vem har skickat det här? tänker jag när jag håller påsen i handen. Sakta gick jag mot min sunkiga madrass och sjönk ihop med pillren i handen. Jag plockar upp ett piller och håller det mellan mina fingrar riktad mot taket. Mitt vänstra öga sluter sig för att kunna fokusera på det knappformade objektet. Samma färg som vatten, luktar inget, lika liten som en tryckknapp.

    Fundersamt läser jag lappen. Kan något så litet förverkliga mina drömmar? Jag stirrar upp på taket och slänger in pillret i munnen. En färsk citrus smak tonar upp sig.

En minut har gått, jag känner mig lika dum och trött som tidigare. Efter tio minuter ger jag upp och sluter mina ögon för att somna.

        Min hjärna känns som att den blandas i en mixer. Jag vill nästan inte öppna mina ögon på grund av värken. Det känns som att jag sovit i flera år och sen vaknar min hjärna till och skriker för en programuppdatering. Till slut öppnar jag ögonen och stirrar rakt upp i taket, allt ser så kyligt ut.                     

    Jag kämpar för att resa på min överkropp som verkar lika mycket på insidan som på utsidan. Så fort jag sitter upp med ryggen lutandes mot väggen lägger jag märket till den skumma portfölj som ligger bredvid madrassen. De kläder jag har på mig nu är inte de jag gick och la mig med. Faktum är, jag har aldrig sett dessa kläder förut. Blå finbyxor och en vit skjorta som ser ut att kosta mer än hela min garderob sammanlagt. Och vad kan det vara i den där portföljen? Jag tar mig samman och samlar alla krafter för att resa mig upp. Mitt ansikte pressas ihop av ansträngning och smärtan är outhärdlig. Stående på madrassen kollar jag mig runt — det här är inte min lägenhet.

Allting verkar ha förändrats. Köket är rent och de gamla matkartongerna är borta. Bokhyllan är organiserad och alla flyttkartonger står i en fin hög bredvid ytterdörren. Min blick återgår till portföljen som står bredvid sängen. Jag plockar upp den och lägger den på soffan som ligger en meter bredvid. Det ena låset knäpps upp efter det andra och jag öppnar portföljen. Jag kan knappt tro mina ögon. Inuti portföljen låg det en hand.

   Helt plötsligt försvann smärtan och ett illamående tog över istället. Jag stängde portföljen och en miljon frågor dök upp i huvudet. Omskakad som aldrig tidigare försöker jag ta mig själv samman och göra något. Jag väljer att öppna portföljen för att bekräfta det jag såg. Sakta lyfter jag på locket och ser ett blodigt finger, jag biter ihop och fortsätter att lyfta. Det finns något i handen, jag känner igen det. Ett piller.  

Korspostning är inte tillåtet. På begäran håller vi oss till denna tråd. /Smutstvätt, moderator