Reportage kring coronaviruset

Hej, vi har fått i uppgift att skriva en reportage som centrerar sig runt hur personer har blivit påverkade av samhällets sätt att förhålla sig till coronaviruset. Syftet med texten är att skildra hur olika personer har blivit påverkade och hur de upplever situationen. Jag har valt att skriva om livet i karantänen. Mitt reportage skildrar en person som nyligen upplevt/upplever livet i karatän. Jag intervjuade en kvinna som bor i Bergamo och berättar hur hon upplever situationen. Jag har skrivit följande:

"Varje stad är en spökstad": Livet i Italien under fullständig isolering

Allt började i December 2019, när den farliga coronavirus epidemin bröt ut. Nu är hela världen i fara och karantän är något många länder inför för att hindra spridningen av smittan. Med 220 000 bekräftade fall och nästan 32 000 dödsfall var Italien det första land som drabbats hårdast i Europa. Sjukvården kämpar för att ge den nödvändiga medicinska hjälpen och läkarna var tvungna att fatta den hårda besluten om vilka patienter de ska rädda livet på.

Panik, kaos och den ständiga rädslan att förlora någon man älskar. Så beskriver 35 åriga Alexandra Mattisson från Stockholm situationen i Bergamo, där hon har bott i 10 år. Vi stämmer träff med henne digitalt för att ta del av hennes historia där hon berättar hur det kändes i början av utbrottet och den sorgliga livet av den italienska karantänen.

När denna virus bröt ut i Kina, visste ingen att den skulle nå så långt. Vi levde i hoppet att smittan skulle stanna kvar där. Men verkligheten var långt från detta. Till en början tror jag att vi alla försökte bagatellisera det, i hopp om att det här enbart var ett litet problem som aldrig skulle nå ut till världen och smitta miljoner människor. Även politiker försäkrade oss om att vi skulle leva som vanligt och att det inte finns någon risk för ett utbrott i Italien. Men vi kom till en stadie där vi inte kunde förneka längre.

-När fallen började öka var det en väldigt osäker tid för oss alla, något så oväntad kom till en stor chock till oss. Människor genomgick en serie av olika känslor under denna osäkra tid. Fler och fler blev sjuka varje dag, och alla i landet var verkligen oroliga för sina och deras nära och kära liv.

Alexandra tittar med en sorgsen blick när hon uttalar orden. Hon kollar ut mot fönstret, solen skiner ur den öppna fönstret och det enda som hörs är ett stilla sorl i bakgrunden. Kaffekoppen står orörd framför henne. Hennes blick är fäst mot fönstret. Kanske föreställer hon sig livet innan den tragiska händelsen. Den 9:nde mars utfärdade den italienska regering det nya dekretet ”Cura Italia” (Läk Italien), där de införde en nationellt karantän. Alexandras liv och vanor förändrades helt.

-Coronaviruset har resulterat i otaliga förändringar i det dagliga livet, där skolor har stängts, ingen får gå ut, och hela världen är fylld med panik. Jag ser människor med vita skyddsrockar, masker och handskar; det efterliknar en scen från en skräckfilm. För att ens lämna min lägenhet, var jag tvungen att ha en kirurgisk mask på en dokument som berättar vart jag ska. Det kan hända vem som helst, och de ekande ambulans sirenerna är en påminnelse om det berättar Alexandra Mattisson.

Alexandras dagar fylls med arbete och WhatsApp-chattar. TV Program och läsning av böcker är hur hon underhåller sig. Skolor och de flesta kontoren är stängda, men det finns fortfarande lektioner att planera, läxor att göra och tidsfrister att uppfylla. Allt saneras igen och om och om igen. Måltider bryter upp dagen - den delen känns oftast normal, förutom att alla förpackningar och påsar som tas med in nu först torkas bort och desinficeras. Resor till livsmedelsbutik, eller kanske för att gå ut med hunden, är de sällsynta gångerna man kan vara ute. Polisen över hela landet kontrollerar för att se att personer som är ute har de nödvändiga pappersarbetet, går dit de säger att de ska.

Allt detta gör omvärlden mestadels tyst, med undantag för ambulanssirener. "En spökstad", berättar Alexandra, från Bergamo. "Varje stad är en spökstad."

Efter den initiala chocken, började människor anpassa sig till den nya livsstilen och många tyckte även att det var rätt bra att sitta i karantän och arbeta hemifrån.
Alla försöker normalisera situationen och anpassa sig. För de flesta innebär att anpassa sig att lära sig att leva nästan helt inomhus. Vi försöker kommunicera på andra sätt med skype-samtal och videokonferenser. Även de normal rutinerna har blivit omformade, säger Alexandra. Hon skulle normalt hälsa människor genom att skaka handen. Hon kan inte nu. Det kan verka som en betydelselös sak men är faktiskt en väldigt stor förändring i hennes beteende och vanor.

Den 20 Mars, börjar även Alexandra få symptom av den så kallade coronaviruset. Hon gjorde klart sitt arbete när hon plötsligt blev andfådd. Hon försökte att ignorera det men knutet i mitten av bröstet försatte strama.
Det första som kom till mitt sinne var att jag var infekterad och att jag kunde dö. Efter testet kom ut positivt visste jag med säkerhet att jag hade smittan. Det här liknar ingen annan sjukdom jag någonsin har haft och det är en stor psykisk stress att vara sjuk så länge. Jag hade mycket hög feber och den konstanta känslan av viruset stannade kvar med mig. Symptom hon fick var ryggsmärtor och huvudvärk, värre än migrän, men mina vänner som också blev smittade upplevde väldigt annorlunda symptomen, berättar hon. Alexandra är nu frisk men ändå finns följder från viruset kvar.

För tillfället följer italienarna reglerna och reglerna har förändrat livet liv radikalt. Butiker begränsar antalet personer som kan shoppa inne på en gång, så att människor väntar i rad och sätter en meters avstånd mellan varandra. Lo resto a casa" är det nya mottot: Jag stannar hemma.

Även nu när restriktionerna minskar stannar effekterna av karantänen fortfarande kvar hos människorna. Människor är oroliga, men ofta är det mindre för sig själva än för sina föräldrar och släktingar. "Det här är väldigt vackert att se," tillade hon. Dessa ögonblick kommer där människor sjunger tillsammans från sina fönster, och musikerna som spelar från sina terrasser, med italienarna som kommer ut på sina balkonger för att heja hälsovårdspersonal när de kommer hem från långa skift. Jag tror vi alla måste ta Italien som ett exempel, och reagera snabbt innan viruset når likadan utsträckning. Vi har kämpat igenom mycket värre som människor och jag tror att vi har möjligheten att överkomma detta genom att sätta våra skillnader åt sidan; det enda sättet är tillsammans.

Notera: detta är första gången jag har skrivit ett reportage, och därför har förmodligen mycket fel. Jag undrar för det mesta om strukteringen är rätt eftersom det var det jag hade mest svårt med, samt så undrar jag om det ör nyanserat och välutvecklat nog i tanken att det finns en bra förhållning i växlingen mellan beskrivning och intervjuer. Ser detta ut som en riktigt reportage eller behövs mer sinnesintryck? Jag är osäker om grammatiken och om tempuset fungerar väl genom hela reportaget. Uppskattar all hjälp och kritik :) Tack i förhand.