Novell respons. Om öde ö

Jag har gjort en berättelse om en person som har hamnat på en öde ö..... Jag vill så hemskt mycket att det ska vara någon här som har tid att läsa min text och ge respons.

Ni har gott om tid.

Tack i förhand!

MVH Salmo

Mardrömmen

Jag önskar att jag aldrig gått på flygplanet. Jag ville bara tillbringa sommarlovet här i Sverige. Nu satt jag på planet i förskräckelse. Flera tusen meter över närmaste land och jag var påväg att dö. Jag skulle verkligen dö av att några fåglar flugit in i en av motorerna. För varje sekund som gick blev jag mer övertygad om att detta var slutet. Jag skulle aldrig få se Sverige eller mina vänner något mer. Tanken om döden skrämmer mig. Vad händer efter att jag har dött?

Jag kände min mammas hand strykas mot min kind.

Allt kommer att gå bra Jacob, Sa min mamma med en skärrad röst.
Det kändes som att en klump satte sig i halsen och jag blev helt tårögd.

Jag älskar er, sa jag till min mamma och pappa.
Allt jag kunde se var tårar rinna ner för barnens kinder och vettskrämda passagerare som försökte få svar av flygvärdinnorna.

Jag kände planet drastiskt störta ner mot marken. Jag vågade inte titta. Det sista jag hörde var min pappa som berättade för mig och mamma att han älskar oss innan planet kraschade och sedan blev det helt svart.

När jag vaknade upp var det knäpptyst. Inte ett enda pip från någon. Jag började med att se efter om jag hade några skador. Jag hade klarat mig med några små sår och ett ganska djupt sår på armen. När jag tittade runt om mig såg jag den mest fasansfulla synen någonsin. Jag tog tag i min mamma och skakade henne så hårt jag kunde på hopp om liv. Men inget svar. Samma sak med min pappa.

Men efter all sorg så kände jag en väldigt liten lättnad eftersom att min lillebror som jag älskar mer än allt inte varit med på planet utan hemma. Han var säkert hemma och ovetande om att hans föräldrar nyss har dött.

Jag ställer mig upp och ser en syn som snart skulle ge mig mardrömmar varje kväll. Jag såg bara döden. Inte ett enda liv på planet, förutom mig. Spädbarn låg avlidna på golvet. Men det värsta av allt måste ha varit den gravida kvinnan som låg död längst bak på planet. Jag skulle precis gå ut ur planet då jag hörde någon flämta. Det var en flyg polis som hade fått något föremål i bröstet. Han försökte få ut något ord men han lyckades inte.

Jag var så chockad att jag nästan glömde såret på armen. Jag skulle tillslut förblöda om jag inte gjorde något åt det. Jag rusade till en första hjälpen låda och lindade om armen.

Sedan steg jag ut ur planet och jag kände den friska luften mot mitt ansikte och hettan var helt outhärdlig. Vi hade kraschat på en strand. Jag tittade ut åt havet och såg ingenting längs horisonten. Bara hav så blott ögat kunde se och på land kunde jag bara se en bevuxen skog.  

Men jag visste fortfarande inte vart jag var. Så jag bestämde mig för att ta reda på det.

Jag gick tillbaka in i planet för att förhoppningsvis hitta något användbart. Det hade redan börjat lukta förfärligt. Jag kom på att flyg poliser har vapen på sig. Men en pistol skulle inte räcka om jag var helt ensam utan hjälp. Piloterna brukar även ha en pistol. Piloternas fönster hade spruckit ganska rejält och med lite kraft så skulle fönstret gå sönder. Men det var inte säkert att det fanns ett vapen där inne. Jag klev upp på planets nos och slog till rutan med undersidan av pistolen. Det tog en oändlighet och jag hade precis börjat flåsa innan den sprack. Jag hoppade in och såg de två piloterna. Flugorna samlade sig snabbt runt piloterna. Jag letade och letade. Jag letade i alla fack och lådor men ingenting. Tillslut så gav jag upp.

Jag var helt utmattad och solen hade gått ner så jag får utforska platsen imorgon. Nu var jag tvungen att hitta ett ställe att sova. Jag måste ha letat i minst en timme och fortfarande inte hittat något bra ställe att sova på. Planet hade gått sönder och det låg massa plåt runt om hela stranden. Jag lyckades hitta en tillräckligt stor plåtbit som kunde täcka en stor del av mig. Jag tog även en filt ifrån planet.

Sedan letade jag reda på ett berg som jag kunde använda som vägg och jag lutade plåtbiten mot berget. Jag la mig under plåten och drog över täcket. Detta får duga, sa jag nöjt till mig själv.  Men jag skulle inte kunna somna hur bra min sovplats än var. Inte efter att ha sett en så hemsk syn. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig mer skulle få höra min mammas eller pappas röst. Dem hade kunnat få säga vad som helst så länge jag fick höra dem en sista gång. För första gången skulle jag bli glad av att höra min mamma skälla på mig för att göra mina läxor eller städa rummet. Jag kröp ihop och kände en tår falla ner för kinden. Men jag lyckades till slut få några timmars sömn i alla fall.

När jag vaknade upp bestämde jag mig för att ta reda på vart jag var innan det blev mörkt. Men först tog jag en sista titt på planet för att hämta vatten och mat. Jag hade nu mat som nog skulle kunna räcka mig i en månad, efter det så är jag körd om jag inte hittar något annat ätbart här.

Jag tog pistolen och vandrade in i skogen. Man blev som uppslukad i den övervuxna skogen. Jag kunde bara se en liten glimt av solen genom trädtopparna. Det kändes som att jag gått i evigheter. Men slutligen lyckades jag tränga mig igenom de sista buskarna och träden. Jag blev bländad av den starka solen.

När jag öppnade mina ögon igen så såg jag att var uppe på någon slags kulle.  Jag var på en gigantisk äng som nästan var helt omringad av skog. Jag knöt fast min tröja på en pinne som jag sedan satte ner i marken för att kunna hitta tillbaka till stranden. Men när jag tog en närmare titt på omgivningen så såg jag något märkligt. Något som inte ska finnas på en äng. Det var ett flygplan. Jag är inte ensam längre. Det var den första tanken som kom upp i mitt huvud.  Men när jag närmade mig planet så märkte jag att det var ett krigsplan. Det fanns en amerikansk flagga på vingen.

När jag tittade på andra sidan planet så såg jag en soldat. Men personen hade varit död i minst tio år. Allt hade ruttnat bort. Skelettet var det enda som återstod. Jag inspekterade dem närmare och jag tömde deras fickor. Jag fann några tändstickor och en lapp där soldaten hade skrivit om sig själv och hur mycket han älskade sin familj. Men i det sista stycket skrev han, “Jag har varit fast på denna öde ön i 30 år helt ensam. Mina kamrater var döda innan vi ens nådde ön”. En öde ö, tänkte jag? Allt hopp om att få lämna ön försvann. Allt jag tänkte på nu var att överleva och jag behövde mer vapen.  Dem måste ju ha vapen här någonstans. De är ju militärer. Jag gick in i planet och som jag trodde så hade dem det. Jag hittade tre gevär och två pistoler. Ammunitionen var inte heller något problem. Men det var något med planet som inte kändes rätt. Den gav mig kalla kårar och den döda soldaten gjorde det inte något bättre. Jag vill bara härifrån.

Jag bestämde mig för att återvända till stranden men jag insåg att solen redan gått ner för en stund sen. Det skulle aldrig gå att hitta tillbaka. Jag fick sova på planets golv istället.

Nästa dag vaknade jag upp av ett svagt buller. Jag raska mig snabbt fram och tog upp ett vapen. Då hördes det igen. Det var bara min mage. Jag hade inte ätit något på en flera timmar. Jag skyndade mig tillbaka till planet och åt. Efter det så skedde inte mycket. Så jag valde att bygga en bättre sovplats. Jag byggde en liten hydda av trä och plåt. Den skulle nog kunna skydda mig från oväder. Iallafall regn. Men problemet var att det aldrig regnar här. Solen brände mig på ryggen och sanden kändes som att man gick på glödande kol.

Jag hade bara varit här i tre dagar och hade ingen  aning hur jag skulle komma härifrån. Jag låg i hyddan i flera timmar och tänkte på olika sätt att lämna ön. Då slog det mig. Jag kan använda planet för att signalera med. Jag tog ett sista farväl av mina föräldrar och tog ut all mat.

Sedan tände jag eld på några säten med hjälp av tändstickorna. Efter bara några minuter så hade planet börjat brinna upp. Röken steg snabbt upp mot himlen och la sig som en stor skugga framför solen. Om ingen märker den röken så kommer jag nog att dö helt ensam på denna ön.

Flera dagar passerade men inget., iInte ens en fågel syntes till. Men en dag så såg jag något vid horisonten. Det var två små motorbåtar. De åkte rakt mot ön. Jag sprang fram till vattnet och gapade så högt jag kunde med händerna svingande i luften.

Men något var fel. De verkade inte ha kommit för att rädda mig. De höll i gevär och de såg ut att vara redo att kriga. Jag skyndade mig till hyddan och tog fram de tre gevären och gömde mig bakom en stor sten en bra bit ifrån min sovplats. Fem män klev av båtarna. De höll gevären högt och verkade vara redo att skjuta allt som rörde sig. Männen tog små steg och spanade runt åt alla håll. De fick syn på min hydda och började raska på. Männen tog min mat och mina pistoler och förstörde sedan hyddan. Jag började svära för mig själv och jag kunde känna hur mitt ansikte började likna en tomat. Dem ska få betala för det här. Men jag ville inte döda någon. Jag kom på en plan. Jag sprang tillbaka till ängen med krigs planet och avfyrade några skott för att försöka lura in dem hit. Tillslut så kom tre av dem. Det betyder nog att de två andra vaktar båtarna. Jag rusade återigen till stranden och gömde mig bakom samma sten. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna ta mig på en av båtarna utan att döda någon. Jag tog upp ett av gevären och siktade in på en av männen. Då insåg jag att ingen av dem var män. De såg ut att vara runt fjorton år. De verkade inte vara redo för krig längre. Men jag ville inte riskera något. Jag skulle vara tvungen att skjuta två nästan lika gamla pojkar för att få lämna ön. Jag skulle precis avlossa skotten då en av pojkarna såg mig. De båda börja skrika så högt de bara kunde medans de försökte träffa mig. De avfyrade rakt på stenen. Pojkarna var inte särskilt smarta då de glömt att man måste ladda om. Då tog jag chansen. Jag dödade båda på ett ögonblick. Att såna här förödande vapen ens ska finnas. Men jag hade ingen tid att tänka på vad jag gjort. Jag sköt sönder den ena båtens motor och knuffade den andra ut på havet. Jag hade inte tänkt igenom något. Jag ville bara bort från ön.

Det fanns någon sorts radar som jag kunde anropa båtar i närheten med. Jag berättade allt som hade hänt och vart jag var men jag fick inget svar. Den tredje dagen till sjöss väcktes jag av den starkaste tutan jag någonsin hört. Det var ett lastfartyg. Jag hade äntligen blivit räddad.

Vi hörde ditt anrop men vårt anropssystem blev förstört av några pirater. Men vi lyckades skrämma iväg dem. Det enda som fungerade var gps:n så vi lyckades hitta dig tillslut, berättade kaptenen.
Pirater? sa jag. Jag tror att jag även stött på dem på ön som jag var på. Det är nog det sista vi kommer se av dem.

Det är allt jag kommer ihåg, sa jag med lättnad.
Det var bara en mardröm min älskling. Vi landar i Thailand snart, talade min mamma om för mig med ett leende.