Novell kritik

Hej, jag behöver hjälp med att fixa till, bearbeta och utveckla följande texten:

Förlåt för imorgon

Detta kanske inte betyder något för er men jag känner mig tvungen att få ut mina sista tankar och ord. Ni behöver inte godta min ursäkt men jag vill bara förklara mig själv.

Jag har alltid vetat att det har varit något fel med mig inte bara för att alla påpekade utan också för att jag har alltid haft en känsla att jag inte hör hemma. Jag har alltid bara varit ett hinder på vägen för alla som kände mig. Jag har nu lättat på era liv och på mitt. Jag har till slut hittat platsen jag tillhör. Jag är inte längre ett hinder. Jag har funnit min egna plats mellan himmel och jord. Men det ändå jag ville säga var förlåt.

Förlåt för imorgon då jag vet hur ni kommer känna men hur jag kommer äntligen att vara fri. Förlåt för alla gånger som jag tog ut min ilska på er som om ni var problemet när ni försökte vara lösningen. Ni kommer säkert att tycka att det jag gjorde är dumt eller onödigt men det var min enda utväg. Jag vet att jag kunde få hjälp och att det fanns personer som kunde bidra till en lösning. Men detta kommer att vara som min terapi. Min medicin. Jag vet hur ni alltid sa att det finns ett ljus i slutet av tunneln men mitt ljus slocknade innan jag hade chansen att känna av dess varma strålar. Ljuset i mig dog helt enkelt.

En ensam människa kan inte ta emot så många smäller innan den faller ner och inte reser sig. Jag hade blivit slagen tillräckligt många gånger. Det var allting. Från att några tjejer i klassen alltid slängde döds blickar som krossade mig som om jag vore ett glas. Till att främlingar på gatan kommenterade om mitt utseende. Men alla skulle ändå fråga samma fråga som det visste svaret till men aldrig fick. Samma fråga som de trodde skulle få mig att öppna ut som de lappar killarna i min klass lämnade i mitt skåp om hur jag skulle bara dö. Så när de frågade om jag var okej kom alltid samma automatsvar ut ur min mun:

-Ja, det är jag.

Men jag kommer aldrig glömma bort hur mycket ni brydde er om mig även om jag inte ville någonsin prata med er. Jag kommer inte heller glömma bort hur ni var där för mig när ingen annan var. Ni var som en skyddsbubbla i en värld av spikar, ni ville och gjorde allting för att skydda mig men ni kunde inte. Inte den här gången. Inte i denna världen då allting är uppbyggd på ord. Ord som var så vassa att de sprängde vår lilla bubbla och förstöra vår syn av en perfekt värld tillsammans. Bara vi, vår lilla familj.

Vi hade våra skillnader och det finns inget tvivel om det. Jag vet också om hur resten av släkten inte ville ha med mig att göra och att jag drog skam för familjen. Ni ville inte ge upp hoppet på mig när ni visste att alla andra redan hade gjort det. Lärare, grannar och alla som hade träffat mig. De alla hade samma bild av mig i huvudet, samma sorgsna blickar och samma tomma ord som de trodde skulle fylla upp tomrummet i mig. Jag var bara ett hinder för dem men i era ögon var jag något helt annat. Jag var inte ett hinder för dem jag hade potential och kunde göra allting. Det är därför jag vet att detta kommer att göra mer ont för er än för mig.

Så jag gjorde det. Jag gjorde det alla visste att jag skulle göra men inte försökte inte förhindra. Jag gjorde den enda saken som jag visste skulle skada er mer än mig. Jag klev in i sluetet med ett hopp om en ny början. En början på något som skulle leda mig till ljuset i slutet av min egna tunneln. Det kändes som att flytta på molnen. Allting blev bra igen. Vår bubbla byggdes upp igen framför min ögon och jag fick en helt ny syn på en helt ny värld. Alla mina bekymmer och all oro som har byggts i mig rann från mina fingertoppar som det var vatten. Det kändes som att jag var med i en film. Att detta var mitt “...Och dem levde lyckliga i alla sina dar”. Men det fanns var ingen annan. Jag var själv och jag var glad att vara det. För första gången så tänkte jag inte på alla andra utan på mig själv, jag var min första prioritet som det alltid skulle ha varit. Det stora tomrummet i mig fylldes upp av en känsla som att jag äntligen hade kommit hem. Att mitt ljus inom mig skulle slutligen lysa upp som solen brännande strålar.

Jag vet redan vad ni kommer att känna. Hur krossade ni båda kommer att bli men glöm bort om mig och fortsätt med era liv. Jag var trots allt bara ett hopplöst fall som alla visste inte skulle komma någonstans i livet. Jag mår äntligen bra och nu förtjänar ni att må bra. Jag gjorde det för min skull så ni kan ni göra saker för er. För första gången prioriterar jag mig själv och nu kan ni också göra det istället för att alltid vara vaksamma över mig. Ni behöver inte längre tänka på mig. Vet bara att jag har hittat min tunneln som leder mig till ljuset så att ni kan slutligen pusta ut.

Med detta vill jag bara säga tack för allting ni har gjort för mig och att ni alltid har varit vid min sida. Det var vi mot världen. Så tack för imorgon då ni kommer att vara fria. Tack för imorgon då ni var lösningen och inte problemet. Tack för imorgon imorgon då jag vet att detta kommer att vara vår terapi. Vår medicin.

Några timmar därpå skulle mina föräldrar få nyheten. Den största chocken i deras liv. De skulle nu bemöta alla bekymmer jag försökte undvika alla dessa år. Deras enda barn hade nu funnit sitt hem långt bort från dem och kommer aldrig att återvända. Deras första prioritet är inte längre där. Det skulle nu få chansen att hitta deras lycka som jag fann min. I en mörk plats man aldrig skulle kunna tro en människa återfann sitt ljus. I en plats folk ansåg var slutet. Men det var så mycket mer för mig.

Jag uppskattar all kritik inom språk, språkriktighet, grammatik, och även innehåll som beskrivningar och gestaltningar. Tack för all eran hjälp!