Novell (Drama, kärlek)

Har i uppgift att skriva en valfri novell, har brainstormat fram denna texten utan någon struktur alltså bara skrivit det jag tänkt på i stunden och behöver hjälp att bearbeta den till en klar text.

Enso

När jag var liten förstod jag inte hur folk kunde ta sitt eget liv. Hur kan en människa vilja sluta leva? Man får ju bara en chans, är det inte värt att ta vara på den då? Det var min åsikt när jag var yngre i alla fall, nu förstår jag. Finns det något bättre än att vara ett barn, roliga födelsedagskalas, färgglada somrar och mysiga vintrar, men framförallt inga bekymmer. Inte ens julen kan få fram ett leende på mitt ansikte längre, som om någonting får mig att le nu för tiden. Varför kan jag inte få tillbaka min glädje från barndomen, känslan som fick det att pirra i kroppen. Jag saknar den nyfikna känslan som gör allt spännande. Vad hände? 

Enso var hennes namn. Vi träffades för första gången i februari förra året, nu är det februari igen och alla minnen kommer tillbaka. Det första samtalet över telefon, första gången på flera år jag känt mig viktig. Äntligen bryr sig någon om mig och mitt mående, eller det trodde jag i alla fall. Enso var inte som alla andra, hon var speciell. Det lyste om henne, allt hon gjorde förde med sig lycka, den lyckan jag längtat efter sen jag tappade den. Olyckan har alltid funnits där, ända sedan jag blev äldre. Allt ansvar förde med sig stress och jag fick bara mer och mer bekymmer. I lågstadiet var jag tyst, jag hade inte många vänner och pratade inte särskilt mycket med någon utan jag gillade att vara för mig själv. Jag gillade att drömma mig bort till en värld där jag kunde vara mig själv, där människorna omkring mig accepterade mig. Olyckan kom främst från all mobbning, jag kände mig helt enkelt utanför. Enso däremot, hon fick mig att känna lyckan igen, jag kände mig som ett barn igen, jag kände mig säker. Vi pratade dag och natt, var med varandra så fort vi båda kunde, även om det bara var en timme. Det vi hade var äkta kärlek och jag kunde inte tänka mig en värld utan henne. Livet blev bra igen, jag orkade gå upp på morgonen, Enso gav mig motivation att fortsätta drömma och kämpa för att nå mina mål. Vi befann oss i vår egen värld, isolerade från alla andra. Vi hade samtal som varade i flera timmar, stunder med varandra som jag aldrig kommer glömma, långt bort ifrån allt oljud. Jag kommer aldrig glömma första gången vi sa att vi älskade varandra, det var som att en varm tråd gick genom hela min kropp och darrade till, en känsla jag inte kan kalla för något annat än ren kärlek. Vi var bara sexton år gamla men ändå hade jag en känsla i kroppen som sa att hon var den rätta. Vi fungerade ihop, vi bråkade väldigt sällan, tröttnade aldrig på varandra, levde livet på dagarna och hade det bästa sexet på nätterna. Hon väckte något i mig jag inte sett innan, ett lås som bara hon hade nyckeln till. Med tiden blev jag alltmer bekväm och vi berättade allt för varandra, nu inser jag att jag blev alldeles för bekväm. Jag öppnade upp, berättade om mina problem och grät i hennes famn bara för att det senare skulle användas emot mig. Allt blev bara värre och värre, jag kunde inte lita på henne längre. Lögner om vart hon befann sig och vem hon var med blev allt fler. Rykten började gå i området och spreds i korridorerna på skolan. Jag fick en stor klump i magen. Jag älskade henne, jag ville inte att det skulle ta slut. Jag började må dåligt igen. Hon blev mer och mer upptagen, hade bråttom att gå varje gång vi skulle träffas eller prata i telefon. Jag märkte att något inte var helt rätt. Det var då jag upptäckte fenomenet övertänkande, jag fick mig själv och tro att hon var med en annan grabb, att hon sprang ifrån mig till sin nya och spännande kärlek. I slutändan visade det sig att det var sant, hon var otrogen. Visst, jag är ung men det känns så meningslöst med kärlek efter Enso. Om inte ens jag och hon fungerade, hur ska jag någonsin kunna älska någon, hur ska jag någonsin kunna öppna upp för en person på det sättet igen. Även efter att hon var otrogen, använde mig, lekte med mina känslor så blev jag ändå problemet till slut. Jag var felet, jag var problemet medan allt jag gjorde var att faktiskt försöka få det att funka. Den här gången försökte jag verkligen få vårt förhållande att funka, hur kan jag ändå vara den som i slutändan blev sårad. Jag mådde så sjukt dåligt att mina föräldrar började märka av det. Jag slutade äta, jag slutade gå till skolan. “Vad hände med min glada pojke?" brukade min mor säga till mig så fort hon märkte att jag var nere. Jag brukade alltid le i skolan och i hemmet för att slippa alla blickar av medlidande, det var lättare att ljuga om sanningen för ingen hade ändå förstått om jag var ärlig. Ingen hade verkligen kunnat kolla in i mina ögon och säga att de förstår hur jag känner, ingen vet hur jag känner, jag vet inte ens själv längre. Nu förstår jag varför folk tar självmord, för livet är helt jävla meningslöst. Det är inte värt att försöka. Det är inte värt att vakna till samma skit varje morgon, om inte ens jag och Enso fungerar kan det omöjligt vara värt det att ens försöka älska någon igen. Jag tror inte på kärlek längre, jag tror inte på hopp. Allting är en illusion, en illusion jag inte tänker leva efter. 

Är verkligen kärlek värt det?Är det värt att förstöra sitt liv så här tidigt? Jag klarar inte av smärtan, varje dag måste jag vakna och se mitt misslyckande i spegeln, varje dag måste jag resa mig ur sängen för att återuppleva samma skit igen. Ändå är jag glad att jag träffade dig. Känslan du gav mig går inte att ersätta. Sommaren med dig blev färgglad igen, vintern blev mysig och julafton var äntligen spännande igen. Nyfikenheten kom tillbaka, min energi kom tillbaka. Även om jag inte mår bra nu är jag tacksam för kärleken jag fick, även om den inte var äkta så tog den mig ur ett hål jag inte kunde ta mig ur själv. Alla kvällar vi gick på promenader, alla kvällar jag stannade uppe bara för att få höra din vackra röst lite mer. Alla kvällar du visade mig vad riktig kärlek var. Jag kommer aldrig glömma känslan du gav mig, jag hoppas att min tråd kan väckas igen. Jag vill bara vara lycklig, är det så mycket att be om? Du förstörde mig Stella, eller ska jag säga “Enso” som om du inte har ljugit tillräckligt.