Novell åk 9

Hej! ska snart vara klar med slutuppgiften kring arbetsområdet "noveller" (imorgon :)

Jag har skrivit inledningen och början på min konflikt men undrar om jag har för mycket beskrivningar i min text. Eller är det balans mellan saker som sker och beskrivningar/gestaltningar/personbeskrivning/miljöbeskrivning. 

Skulle någon svenska lärare eller någon annan läsa min text och återkomma med svar på min fråga, uppskattar all hjälp!!

Emils andetag är kort, varje andetag verkar som en kamp. Han hostar för fullt och droppar av svett rinner nedför hans kind, som om hans kropp försöker driva ut den höga febern. Ansiktet är blekt och fuktigt, likt asfalten efter en regnig dag. 

- Vatten, kan jag snälla få lite vatten? frågar Emil sin storasyster. Han försöker sig på ett leende, men det dör lika snabbt som det uppstår - bara en skugga av det gamla, varma leendet han brukade ha finns kvar. 

- Okej, jag hämtar det åt dig, försäkrade Emma sin oroliga lillebror samtidigt som hon försöker hålla sin röst stadig. Men när hans svaga kropp försöker le, biter hon ihop. En kall oro kryper längs ryggraden och kramar om hennes hjärta. Han är så blek. 

- Tack, jag förstår att det blir jobbigt för mig att springa omkring och hjälpa mig hela tiden, berättar Emil med en lugn ton. Han har accepterat sitt tillstånd, vilket gör det hela ännu plågsammare för Emma att höra. 

Emma suckar djupt och tar ett steg bort från soffan. “Varför ska jag behöva vara en betjänt här?", tänker hon bittert. Emil ligger hopkrupen i  sängen mitt emot, den tunna soffan i det dystra och gråa vardagsrummet. Kroppen skyddas av en tunn filt. Det finns knappast någon färg i rummet, det ger en obehaglig känsla av att någon dött. Köksluckorna är svarta och buckliga, gardinerna är tråkigt enfärgade och till och med växterna saknar liv. Emma vänder blicken tillbaka till Emil och tittar på honom, huden är kritvit, nästan genomskinlig och ögonen är knallgula. Hennes blick fastnar på soffan återigen. Soffkuddarna ligger huller om buller, och halvvägs nedfallen från soffan ligger pappa, med ett ben som hänger över armstöden och huvudet lutat mot en kudde som knappt stödjer hans nacke. På sig har han fortfarande de smutsiga overallerna och kängorna från igår på sig. Han har inte bytt om och lukten av sprit hänger i luften. I handen håller han en avlång men tom ölflaska. Det syntes att han hade varit här sedan igår. På sistone har han börjat dricka mer och arbetar inte lika mycket på åkrarna. Det innebär att Emma kommer behöva göra det, som vanligt. 

Emma tar på sig de söndriga tofflorna varav en toffla saknar sula. Ytterdörren knarrar när Emma öppnar den, pappan har inte olijat den på länge. Hon kliver ut till trädgården där hon välkomnas med blommor i regnbågens vackra färger i sönderslagna krukor.  Totala motsatsen till huset bakom Emma. Det påminner henne om hennes familj, vacker och full av kärlek, men ändå så ofullständig. Hon lämnar dörren på glänt så att hon inte väcker någon när hon går tillbaka sedan. Med raska steg börjar hon gå mot trädgården där brunnen finns. Längst med vägen skyddar skuggan mot den stekheta sommarsolen. Några meter framför brunnen ser Emma en en dörr. Dörren var rostig och gammal, nästan bortglömd, halvt dold bakom alla växter på den. en var täckt av små ristningar som inte gick att tyda. Som att de håll på att smulas sönder av tiden själv. Emma börjar gå mot dörren, när hon väl passerar dörren hör hon en röst, nästan ohörbar som viskar till henne. “Pratar dörren med mig nu, jag måste ha blivit knäpp” tänker Emma och fortsätter gå. Hon hissar ner en låda och fyller den med vatten. Utan att tänka på dörren något mer tar hon snabba steg tillbaka till huset.