Novell

Hej

Jag har skrivit en novell och uppskattar generell feedback på den.

Mvh

Det var en tisdag i årtalet 2016. 

Det bankade hårt på dörren. Så hårt att väggarna skallrade och lampan började skaka. Eller så hårt kanske det inte var, men jag själv satt skakande och hulkande av gråt  så att det kändes som som att allt i rummet också skakade. 

“Öppna dörren.” Det var en kvinnas röst men inte vilken kvinna som helst. Här på det enda mentalsjukhuset i Kiruna visste alla vem “Sibylla” var. Hon knackade på dörrarna till klienternas rum för att stämma av med dem om deras behandling fungerade bra. Dessa turer gjorde hon varje torsdag och lördag men om det stuvades om i hennes schema kunde hon komma lite oftare på besök. 

Hon var kvinnan från mina mardrömmar. Idag fick jag en av de värsta mardrömmarna jag haft. Hela kroppen skakade och det sved i munnen.  Varför var hon ens var här om det enda hon gjorde var att se misstag i alla? De som var etablerade på mentalsjukhuset i mer än ett halvår fick inte bara fått veta vem som gnällde mest, utan lärde sig vikten av att stå på god fot med Sibylla om man ville klara sig. Eftersom hon stod över de anställda var det ännu viktigare med god kontakt. Jag var inte så värst omtyckt av henne, men hatad var jag inte heller. Jag befann mig någonstans i mitten. Jag visste att en dålig idé att säga mot henne och för det mesta höll jag låg profil. En kvinna med kort stubin gjorde henne till en väldigt impulsiv kvinna.

" Ja, jag kommer” var det enda jag fick fram. 

Min kropp skrek av de rörelser jag tvingade fram och även om jag inte ville låsa upp dörren, visste jag att jag var tvungen.  Med korta kliv tog jag mig fram till dörren. Men när jag just var på väg att låsa upp dörren, hejdade jag mig en aning för jag ville verkligen veta vad kvinnan hade i kikaren denne gång. När jag satt mitt öra mot dörren hörde jag klacksteg gående längs korridoren och stegen hördes tydligare när de närmade sig min dörr, dörren längst bort i högra korridoren. När stegen tog en paus hördes otydligt mummel. Jag lyckades inte figurera ut vad de sa för deras röster badade i bakgrundsmummlet. Jag hörde en penna och jag hörde ett blad vändas. Jag kände en annalkande rädsla.

Knack knack.

 Paus. 

Knack knack. 

Tystnad.

Det var kvinnans sista försök att visa tecken på hennes närvarande. Sedan hördes steg som avlägsnades. 

Efter att jag försäkrade mig om att ingen stod bakom min dörr skrek jag “Hur dåligt tror ni inte att jag mår av att sitta inspärrad i ett mentalsjukhus! Jag vill härifrån”. Känslor som vilken 15 åring hade känt.

Jag hade funderat på att rymma från hemmet flera gånger, men aldrig lyckats. För er som undrar varför kan jag berätta att jag inte vet svaret.  Förmodlingen var det bara så av naturen. Det var kanske så Gud ville ha det men varför då? Varför ville han ha mig instängd på ett mentalsjukhus? Frågan jag ställde mig ville jag ha svar på för jag höll inte ut längre. Jag ville leva livet som jag gjorde när jag var 12 år. Och helst av allt fira en normal julafton med människor jag visste jag hade en relation och tillhörande till. 

Men vem skulle jag bo under samma tak hos, äta frukost med varje morgon när jag inte tillhörde några andra än mina föräldrar? Alltså, vad hade det spelat för roll om jag bröt mig loss från mentalsjukhuset när jag ändå inte hade någon som var beredd att ta hand om mig som om jag vore deras egna barn? 

Jag vaknade natten till julafton. Den dag på året jag brukade värdesätta lite extra, men som jag nu vaknade till utan att lägga extra vikt vid att tänka på. Det var de dagliga rutinerna som skulle uthärdas. Städ, prat, mat, sov och städ igen. Rutiner som cirkulerade i ett enda kretslopp. En kort stund senare blev jag avbruten av en knackning. 

“Frukosten är klar om 10 minuter”. 

Jaha, dagen kunde inte bli mer normal än vad den kunde bli. Inte till ljudet av frukostknackning och till ljudet av.. Allt indikerade på att dagen skulle bli precis som vanligt. Och det blev den till en början. 

Jag kravlade mig upp ur sängen vid sjutiden för att tvätta av min svettiga panna och raka mina håriga armhålor. Mentalpatienterna var inte tillåtna att ha rakhyvel på rummet och ändå hade jag lyckats smuggla in den. Sedan borstade jag mina tänder. Klockan hann precis bli kvart över när dörren öppnades. Min mage fortsatte att kurra och det kändes som att jag för första gången verkligen kunde se fram emot något. Att äta gröt. 

Kvinnan som skulle komma med en frukostgröten var utbytt mot en yngre kvinna i glasögon. Jag tyckte om henne direkt vid första anblick. Hon var smal som ett yxskaft och bar på en doft av mjölk med honung. Viktigast av allt var hon på ett otroligt vackert leende som skulle få vem som helst att smälta Men när jag försökte le mot henne gjorde det fruktansvärt ont. Jag fick nöja mig med att vara glad inombords.

Men hon var inte ensam. En liten hund kom gående en bit in i rummet. En krabat med fyra ben och en trubbig nos. Hon satt orörligt vid kvinnans fötter och såg på mig. Inte såg, utan stirrade in i mig, vilket gjorde det svårt för mig att avstå från att titta in i de blåa ögonen. 

Jag kollade ut ur de små hålen i väggen till fönster och kände en liten strimma ljus reflektera på mitt ansikte. Jag fantiserade hur kolsvart det var ute denna December eftermiddag ute och hur alla barn längtade efter att få samlas tillsammans för att öppna paketen som deras föräldrar lagt under granen. 

“ Se till att ta dina piller”, sa hon i neutral ton. Leendet försvann direkt vilket förmodligen var för att hon behövde inta sin yrkesroll och markera skillnaden mellan vad som tillhörde yrket och vad som inte gjorde det. 

Det var det andra jag såg. Kvinnan bakom yrkesrollen. En mänsklig själ som faktiskt brydde sig om hur jag mådde Som vågade se in i mina ögon, våga skymta oron i min blick  och för varje gång våra ögon möttes kunde jag ge mig på att det var hennes sätt att visa förståelse för min situation.

En ängel som i solens sken såg smal och knubbig ut. Hon torkade av svetten från min panna med hennes egna fingrar när hon stod tillräckligt nära mig. Blicken hon gav mig var annorlunda den här gången, vädjande på något märkligt sätt, bestämd. “Du ska göra något åt ditt liv” blicken. Men vilken förälder i hela Kiruna hade valt att hjälpa en föräldralös flicka en julaftonskväll? En kväll man tillbringar med sina nära och kära och inte för att leka Gud.

Min morfar och min mormor levde på andra sidan halvklotet så det var uppenbart en utesluten idé att försöka ta kontakt med dem. Min lärare var på honeymoon i argentina och alla mina vänner satt inlåsta i deras rum för att spela Mangas.  

Det hade hunnit gå några minuter innan kvinnan bröt tystnaden. Hon såg ner på den lille krabaten som hade fästs sig vid sina ben. Innan hon sa något blev allt kolsvart. Jag minns ingenting av den drömmen.