Novell

Vi har i uppgift att skriva en novell. Jag undrar om det finns något som jag kan lägga till eller radera.  

Tack i förhand!

Mitt rum var dövstumma, men väggarna var rädda för överdrivet gråt och smärtade mig när en tegelsten föll från de gamla sönderfallande väggarna på en av dem. Det är vid mina fötter som ett barn gråter mer sorgset över sin ensamhet än av möbeln som faller på honom, och jag har alltid velat att denna gråt ska ta slut och lämna mig. Jag torkade mina kinder med de redan blöta skjortärmarna. Jag gick till köket det var då jag  skrämdes från ljudet av smulande trä under mina fötter och vatten som läckte från väggen. Jag gick genom den mörka och tomma korridoren med ljudet av åska och blixtar. Mina tårar var mer än regnet utanför. Mina tårar kunde göra ett hav av tårar.Plötsligt kände jag något blött under fötterna och blev lite piggare. Jag tittade förvånad på källan och såg att det var vattentank läckage

Dumt, vad förväntade jag mig? sa jag besviken. Så jag gick in i köket, som inte går att spola  vatten med ens.Jag hade inget kylskåp, och det fanns några konservburkar  med mat. Jag gick till kranen i hopp om att det fanns färskt vatten eller vatten åtminstone. Rummet korsade den dystra korridoren till min madrass som låg på golvet . Jag började meditera 0 tänkte tillbaka på hur jag hade det.

För flera år sedan hade jag en känsla av att vilja döda honom, så att jag kunde leva normalt som människa och njuta av livet.

 Jag dödade honom som Kain dödade Abel, så han dödade honom för  att kunna  sova på natten utan att ljudet av hans närmande fyllde mig, och när han dog visste jag inte vad jag skulle göra förrän en kråka kom till mig och smekte mig, så jag grävde honom ett hål för att strypa honom och gömma honom för mig, för alltid. Jag gick dit. Jag begravde honom. 

En gång sov jag på gräset i en stor trädgård full av färger av glädje och lycka som jag inte sett på länge.Jag kände hopp i livet.

Jag är glad att jag blev av med det gråtande barnet.Även för en minut var jag vanföreställningar om min framtid utan det barnet, och jag hade inte somna innan jag kände att marken började skaka under mig. Jorden drog ut sina ådror och lindade sig runt mig. En obehaglig känsla grep mig och vägrade släppa taget. Hjärtat slog dubbla och ingen cell i kroppen var överens om huruvida mina tankar var klara eller inte. 

Jorden var inget annat än barnet jag dödade och begravde i smutsen som vill strypa mig igen. Det är rädslan som bor i mig och tvivel som jag alltid har ignorerat och aldrig brytt mig om. Jag sov och sov och sov i min trädgård utan att inse tanken på att rycka upp den med rötterna, utan att riva upp den och bränna den och bränna den med de häftigaste lågorna och sprida dess kvarlevor på de blåsigaste platserna, men hur skulle jag kunna ta mig ur hans ådror först?