Novell

Hej! Jag har skrivit en novell, undrar bara om jag kan få lite hjälp ifall det finns något och ändra på!

Inte tillräcklig

Jag orkade bara inte, jag orkade inte med mitt liv längre. En av dem sa till läraren att jag stod på ett berg. Hon tar det långsamt och lugnt. Hon har inte bråttom. Hon tror säkert att det är ett skämt. Läraren ber mig om att komma tillbaka genast och att allt kommer lösa sig. Jag undrar hur allt kommer lösa sig, när jag har gått igenom det i hela mitt liv. 

Inre bilder av hur allas blickar borrade sig genom mig som pilar flimrar förbi. Jag gick längs korridoren. Huvudet nedböjt, det är säkrast. Men jag undrade för mig själv, varför? Vad har jag gjort dem? Jag har alltid sett  på mig själv i spegeln för att förstå vad det var som såg fel ut? Det kanske är min kropp, 167 cm, ett BMI på 27, platt röv, hängpattar, hår överallt, gula tänder, finnar över hela  mitt ansikte……. 

Jag är helt enkelt motsatsen till de kraven som samhället har krävt av en tjej. 

Tårarna rann nerför mitt ansikte, då jag började minnas flera saker. 

Hur det blev värre dag för dag, Under mina tio år i grundskolan var det sällan jag inte kände av den där klumpen i min mage som växte sig större för varje dag som gick. 

I åk 3 började det med att tjejerna i klassen startade en teatergrupp, alla fick vara med utom jag. Istället fick jag sitta på en träbänk utanför varje rast, jag minns det än idag. Det sitter inpräntat i huvudet. 

På vintern började de skratta åt mina vinterskor, jag minns det än idag. Jag minns hur jag stod i kapprummet på fritids för att klä på mig, när en tjej från klassen sa hånfullt ”hahaha men har ni sett Saras skor då?”. Jag bröt ihop där hemma vid köksbordet. Jag ville inte gå till skolan och hittade alltid på ursäkter för att slippa gå dit. Min frånvaro var så pass hög att jag fick en varning av läraren, var jag borta en gång till skulle jag behöva gå om åk 3. Dock tröstade jag mig själv genom att säga att allt detta kommer förhoppningsvis vara över när jag blir äldre, mobbarna är ju barn så de vet inte helt och hållet om vad de håller på med. Min mamma ville jag inte berätta till för Varför ska jag göra det värre för henne än vad det är redan är? Varför ska jag låta henne bli orolig när hon redan har mycket att bli orolig för. Så allt jag gjorde, men fortfarande gör är att berätta om hur bra skolan är. Om att jag har många vänner, som jag hänger med och ha roligt med!

***

 I årskurs åtta, grupp Chattarna som jag visste om men inte fick vara med i åk 8, tjej kvällarna och festerna de hade som jag inte blev bjuden till, men som de ändå skulle de prata om i skolan, så att jag fick veta vad jag missat.

Men en gång kom några tjejer till mig berättade om att de ville visa mig en hemlighet som de gömde i toaletten. Jag fick höga förhoppningar, hade de äntligen börjat förstå att jag har gått igenom helvete och ville bli vänner med mig. Det går inte att förklara med ord hur glad jag var. Jag följde med och gick in i toaletten, ledde och stod där på väntan till vad de ville visa mig. En av de visade med sina händer att jag skulle komma närmare toan och se vad som fanns i där. Jag gick fram och böjde mitt huvud för att se. Plötsligt, kände jag hur en hand puttade ner mitt ansikte i toaletten. Min ansikte pressades ner i toa vattnet och jag kände hur en krämig vätska trycktes på min ansikte en stickande lukt i min högra näsborre. Jag tog upp mitt ansikte ut där och ingen var där, mina axlar sjönk liksom ihop och jag tittade ned mot golvet medan mina ögon vattnades. Jag tvättade mitt ansikte och ville gå ut, försökte med all min styrka öppna dörren med det gick inte. 

Jag var inlåst i mer än 2 timmar där, tills någon lärare kom och öppnade till mig. 

***

Idag var en friluftsdag, vi elever skulle åka till en plats och ha en picknick. Det kanske var jätteroligt för alla andra i min klass, men inte för mig. Jag hade cyklat dit medans den varma luften svepte förbi mitt ansikte, svettdropparna rann nerför ansiktet när solens heta strålar sken på mig. 

Jag parkerade min cykel och gick emot bussen som skulle skjutsa oss. Nästan alla var där och stod i kö. Jag gick fram och ställde mig bakom ett gäng med killar. Framför dem stod alla tjejer. En efter en gick de upp för trapporna och in i bussen, sen när min tur kom hörde jag en av mina klasskamrater ropa på mig och säga “Nathalie, bitch! Kolla! Är inte detta din cykel?”

Jag såg då att min cykel var helt förstörd liggande på marken. Jag sprang dit för att se vad som hade hänt när jag såg att killen sprang  det snabbaste han orkade, in i bussen och vinkade till mig. Läraren sa till mig en gång att bussen behövde åka och att de inte har tid för min cykel. Bussen åkte och jag stod där ensam vid min cykel med tårarna rinnande nerför mitt ansikte. 

Snabbt tog jag upp min mobil och ringde mamma, mamma den enda jag har i mitt liv. Det enda ursäkten jag hade var att berätta om att jag hade ramlat nerför min cykel och missade bussen. 

10 minuter senare var hon här, jag sa till henne att vi skulle på picknick vid slussarna och hon skjutsade mig dit. “Tack så mycket, mamma! vi ses senare” viskade jag till henne.

Jag vinkade åt henne och gick. 

Detta var den sista gången jag såg henne, innan jag nu tänkte ta mitt liv. Jag kanske borde krama henne åtminstonde och berätta att detta är bäst för allas skull, ni kommer slippa mig och var glada !

Återigen började jag tänka på hur alla stod där innan jag vinkade till min mamma. Alla var glada och var sysselsatta med att ta ett klassfoto. Jag skyndade mig dit och ställde mig bredvid en tjej. Alla blev förvånade över hur jag hade kommit hit. Alla hatfulla blickar borrade sig in i mig, men jag ville ändå vara med. Jag är också en elev som tillhör denna klassen, eller snarare jag trodde att jag var det.
Jag mindes hur Johanna plötsligt  tog en ketchup burk från bordet och hällde hälften av den i mitt hår. Jag såg på henne med darrande läppar, kompakta, går moln låg som en filt över min inre, och piskar ett oförsonligt regn över mina väsen. Jag förstår inte riktigt varför hon gjorde så. Läraren sa inte ens något till henne, utan hon stod där och skrattade bara som alla andra. Så allt jag gjorde var att springa därifrån.

Mina fötter ledde mig hit. Men jag står stilla, och tittar ner. Alla kom efter dem och där står mobbarna. De står där och tittar. Jag ser på dem. De tittar tillbaka. Man ser hatet i deras blickar. Hat. Men det är något annat också. Rädsla. De är rädda. Rädda att jag ska hopp...

                                                                             ***