Levnadssätt
Hej! Har nyligen funderat på ett dilemma i samband med en svenskauppgift. Att vara optimistisk. Att allting händer för en anledning som är bra. Så om man startar från punkt A och kommer till punkt B så spelar det ingen roll hur man kommer dit, bara att man gör det. Spelar ingen roll om man har blivit slagen, plundrad, sviken våldtagen osv osv. Om allt det där inte hände så skulle man inte komma till punkt B.
Det heter något i stil med "optimistisk determinisitk". Egentligen är den inget verkligt dilemma men detta förhållningssätt till livet känns bara så enfaldigt. Att man kan rättfärdiga en persons våldtäkt som exempel. "För om hon inte skulle bli våldtagen skulle vi inte lära oss känna henne". Detta kan väl hänga ihop med "guds plan". Med det menas att vi alla bara är pjäser till guds plan.
Blir helt påverkad emotionellt av detta tankesättet. Vad tänker ni andra om det här?
Tack!
Boken jag läste var Candide och den skulle vara kritik på optimismen under rennesansen
Voltaire vände sig mot en föreställning som nog var ganska spridd i tiden och formulerats av åtminstone Leibnitz för att försöka förklara motsägelsen mellan världen med allt ont som händer där och dess skapare som ju ska var helt god - det går ju inte ihop!? Jo det går ihop om det är så att ingen värld som är bättre är möjlig att skapa.
Men jag tror inte att Leibnitz eller någon annan därmed menade att det onda som sker skulle sluta att vara ont för den sakens skull.
I vår sekulariserade tid är det lätt att avfärda alltihop som det trams som de är men det var på allvat en gång.
Att rättfärdiga det onda (våldtäkten) med ett förment resultat (B) fordrar ju för att rymma ett uns intellektuell hederlighet ett utförligt bevis på att dels verkligen var det onda som orsakade B och dels att det var omöjligt att komma till B på något annat sätt.
