Läs min novell

Hej alla 

Jag har fått i uppgift att skriva en utvecklad novell som ska handla om vad som helst och det gjorde jag. Jag undrar bara om någon kan läsa den och säga om den är bra eller behöver det någon förbättring och på vad. Skulle önska också om någon kunde hjälpa mig på att hitta ett bra namn till den. Tack på förhand

Jag fick hennes blick direkt när hon öppnade porten hastigt för att varna oss om att poliserna är på väg. Alla sprang ut snabbt av panik och tog med sig sina minirobotar när jag bara stod stilla. Ingen reaktion kom in i mig innan hon tog tag i min hand och sprang ut med mig lika snabbt som hon kom in. Hon gav mig hjälmen medan hon tog på sig sin och så körde hon iväg oss med motorcykeln innan poliserna skulle komma ikapp oss. Jag förstod inte varför det här spelet var olagligt, det var ju bara till nöje om man vann annars fick man förlora några slantar. Pappa hade sagt att det skulle vara kult med att ha en syster efter att jag tjatat på att hon skulle vara en tjej och inte en kille. Nu förstår jag att man kan inte kan bestämma om ett barn i mammas mage ska bli en kille eller en tjej, bara att det är ett barn som är något i framtiden. Jag flög för mycket i tankarna men nu märkte jag att polisen fortfarande jagar oss. Nia hittade ingen annan väg och vi blev omringade av polisbilar. Det fick bli den här kvällen också att vi blir hämtade av farbror Sanders som vi kallar i alla fall från häktet. Systern var för ung för att bli förhörd, hon är 13 år och det är något som är hennes rättighet. Mig försökte poliserna att inte prata med efter alla konflikterna jag har begått med dem om mitt liv och min systers öde.  Nia gav mig en blick då som jag inte fick glömma resten av livet i polisbilen. Jag fattade vad hon menade med den här djupa blicken med glänsande ögonen. Den var för vacker och meningsfull för hon brydde sig verkligen för mig, ändå om den tidiga förlusten av våra föräldrar valde hon aldrig att släppa mig av hur många adoptivföräldrar som var intresserade av att adoptera henne. Hon höll sitt svåra men meningsfulla livet med mig. Det är i alla fall vad jag tycker. I häktet var det svårt med alla som var anhållna där och väntade på deras målsman eller vårdnadshavare. Dem tog tag i min syster Nia och började reta henne om hennes speciellt guldiga med brunt hår, hennes himmel blåa ögon och hennes specifika lilla kropp. Hon kunde försvara sig själv från dem där killarna, men om dem skulle veta att vi var syskon skulle det inte gå så bra som helst på grund av mitt bruna hår och mina bruna ögon. Jag tyckte i alla fall att jag var för snygg att bli förnedrad av kriminella killar som gjorde värre saker än mig. Det dröjde inte länge innan Sanders kom och hämtade oss. Han kramade oss först med sina sköna händer men sedan drog han oss inne till hans bil och började slänga ord som jag inte brydde mig faktiskt om. Han är inte min riktiga farbror för att jag ska vara rädd av, han är bara pappas närmaste vän. Efter att Sanders var klar med sitta och skylla på oss på allt dåligt vi gör försökte jag prata med Nia. Hon såg röd i ansiktet som att hon skulle bombas om några sekunder och ögonen såg som att hon har gråtit, så jag tyckte det var bättre att inte prata med henne nu. När vi väl gick ner från Sanders bil och sa adjö så försökte jag få Nias blick, och det gjorde jag. Hon kollade på mig glatt och sa

tror du verkligen att jag bryr mig så mycket på vad farbror Sanders säger, vad poliserna gör mot oss så länge vi är tillsammans som en familj och en del av varandras hjärtan.
Jag blev fylld av glädje som varje gång hon säger det åt mig. Att ha en syskonrelation är det bästa som finns. det mesta av tiden så känns det att hon ersätter mina föräldrar fast dem tre års skillnaden. 

Vi vände oss tillbaka hem med ett leende på ansikten för att förberedda oss till nästa dag då det finns mycket som väntar på oss.