Krönika om kollektivtraffiken i Stockholm

Hej

Har NP snart och skulle vilja ha lite feedback på min krönika. Jag vill verkligen utveckla min krönika till en A nivå. Uppskattar alla feedback!

Behöver Stockholm förbättra kollektivtrafiken?

Det hade varit  en timma sedan jag och hundra andra resenärer hade ställt oss vid perrongen på T-Centralen till tåget mot gröna linjen mot Hässelby-strand. Redan innan jag ställt mig vid perrongen hade jag slängt en blick på väderleksrapporten. Resultatet var precis som jag hade förutspått. Snöstorm, -25 grader kall utomhusluft och risk för ett 2 dm tjock snötäcke, men inget problem för mig som åker gröna linjen?

Inte hade jag anat att jag efter en tid skulle ha haft fel. Inte minst övriga resenärer. Annars varför hade de som mig valt att spendera sina dyrbara tid här vid perrongen när de annars kunde lifta? Fast fråga er själva, hade ni liftat ute i minus tjugofem grader? Det hade inte jag gjort. Idag räckte 30 minuter  för att omvandla en ordinär väntetid till en lång och utdragen plåga som blev bägaren som fick glaset att rinna över för alla redan så trötta och urholkade resenärer. Barn och tvåbarnsmammor som lämnat en lång dag efter sig och hoppats att de åtminstone kunnat komma hem i tid för att sedan lämna barnen till förskolan så att de inte riskerade att få en prick i registret, kunde glömma det. Idag borde de ha gjort sig redo med sovsäck och hämtpizza.

30 minuter kan man förbruka på lite olika sätt. I skolan kallar vi det för rast och under rasterna sitter pluggisarna ihop i grupprummet där de testar varandra på de provfrågor som dyker upp på nästa veckas läxförhör. På perrongen med okända människor valde jag att utnyttja tiden med att skaffa så många kontakter som möjligt, eller som jag brukar uttrycka det: Utvidga mitt nätverk. En chisko-snubbe satt alldeles allena på en bänk och hade lätt för ett samtal. Det var kul att vända sig om och se så många i min ålder leta efter den perfekta möjligheten att roa sig på, fast till skillnad från mig var några av dem mycket mer nördiga än mig och kunde dra fram ett CD-skiva från 1990-talet för att sedan hålla ett föredrag om The Beatles. Själv är jag ingen The-Beatles nörd eller en nörd för den delen. Jag är en vanlig, medelmåttig tjej på alla sätt och vis. Men jag är öppen för lärande och ny kunskap, vilket jag också fick ta del av idag. 

De naturliga samtalen jag förde med de övriga tonåringar på perrongen kändes bekväma och fick oss att för en stund glömma de framtida utmaningar vi skulle ställas mot. En raggarsnubbe drog några skämt om den situation vi befann oss i. Jag och övriga resenärer skrattade för vi själva kunde relatera till mycket som sades. Jag måste erkänna att skämten jag lyssnade på lärde mig ett och annat om livet. Hur alla kan omvandla en situation till en plats för glädje och gemenskap, vad lite alla behöver göra för att ge liv och bränsle åt den glädje som kan förgylla vem som helst vardag även i svåra och bistra tider. Och det krävs bara en sak. Och det kan alla göra . Dessutom är det billigt! Börja skämta! 

Skämt underhåller en och är ett flexibelt medel som tas fram i brist på annat. Men när medlet slutade den 15 september kl 11:07 på T-Centralen att uppehålla den pinsamma tystnaden behövde jag hitta på något annat. Jag drogs till min mobil som jag så många gånger annars brukade göra när jag inte fann någon annan lösning att underhålla mig själv på. Min inre försvarsmekanism tvingade mig att skapa en lista med ursäkter till att jag skulle komma försent just idag och just i samband med mitt nationella prov. Inte hade jag velat berätta vad som faktiskt hände för det hade varit pinsamt för mig att behöva göra.

Efter att ha väntat vid perrongen i en halvtimme blev vi erbjudna en nödlösning som var byte till ett tåg som körde sina rutter på de mindre sårbara rälsarna och där risken för att snöklossar blockade rälsarna var minimala. 

Det slutade faktiskt med att min försvarsmekanism hade agrerat i onödan och att jag hade talat om sanningen för läraren som höll i mitt nationella prov.

Nu i efterhand kan man reflektera kring vad som orsakade förseningen och hur kollektivtraffiken hade kunnat agera annorlunda för att minimera den långa väntetiden. Mest av allt var jag glad över att jag kom oskadd till skolan och tänkte inte så värst mycket på saken när jag kom till skolan. 

Just då var jag arg på vädret och klagade över kollektivtrafikens effektivitet och preventiva åtgärder för att ta i tu med väderkaoset på bästa sätt vilket förmodlingen övriga som befunnit sig i samma situation hade känt. Men när jag kom hem senare den dagen, funderade lite mer på saken började mina tankar och mitt lidande gå till alla mammor som skulle hinna hem till kvällsmaten eller de doktorer och läkare som dag och natt kämpar med att rädda liv och som nu inte fick möjligheten att komma i tid till obduktionsbordet. Vad hände med dem? Blev det ett liv mindre att rädda?

Innan denna dag infallit hade jag tyckt att Sveriges kollektivtrafik under vintern är generellt sätt okej. De gånger många tåg ställts in och snökaos varit ett faktum hade bussarna alltid försökt hitta en nödlösning för passagerarna. Men idag blev jag chockad och förväntade mig inte alls detta jag fått uppleva idag. För det är väl ändå till det all vår skatt ska gå till. En stabil och tålig kollektivtrafik även när det blåser i motvind. 

En ordinär passagerare som tycker om att åka kollektivt