Krönika, feedback, tacksam för hjälp

Hej! jag vet inte hur jag ska avsluta min krönika som binder sig med inledningen, kan någon snälla hjälpa. 

Morgonvaken och utmattad satt jag längst in i klassrummet. Det enda jag hörde var just ” jävla skitskola” och  ” Det här är fan tortyr”. Jag satt och lyssnade på deras mun- på mun gnäll innan dagen ens hade börjat. Det är inte förrän nu jag har börjat grubbla på dessa uttalanden. Det jag frågar mig själv gång på gång är hur de orkar med gnället varje dag det jag verkligen är säker på är att de har matat in dessa negativa kommentarer så att det blir en vardags-rutin. Hur tar man skolan för givet? Hur kan det bli så?

Nu är jag banne mig trött på mina klasskamrater, dina klasskamrater och alla de som tjatar och gnäller på skolan. I fattigare länder skulle barn offra allt för att gå i skolan och till och med utan bidrag och mat! I detta framgångsrika samhälle får vi chansen att uttrycka oss i skolan, vi får chansen att förlora, om och om igen. Men ”barnen i Afrika”, de får bara en chans eller till och med ingen. Majoriteten av de i Afrika får inte ens smaka på en gratis och rik skola. ”Barnen i Afrika”, det har jag hört gång på gång, men aldrig lagt märke till men om jag verkligen tänker på barnen i Afrika och hur de verkligen har det får mig att vara tacksam för att få den chans där jag kan gå till en gratis skola!

Hur kan vi inte vara tacksamma över en helt gratis skola, med gratis mat och till och med studiebidrag! ”Det är ju lätt som en plätt” tänker några, ” Jag skiter väl i det, pappa betalar ju skatt”. Att pappa betalar skatt betyder absolut inte att jag inte försöker eller till och med bry mig om skolan. Det är alltså precis som att skita utan att vara skitnödig och ALLT vad det betyder.

Med egen erfarenhet kan just jag berätta hur tacksam jag är över att få gå till skolan varje dag, utan något hinder. Att få sitta i matsalen och äta i lugn och ro medan ”barnen i Afrika” sliter på det ohyggliga jobbet, ja, de finns på riktigt.