Krönika åk 9
Hej, vi har fått i uppgift att skriva en krönika som centrerar sig runt en utvald händelse av boken "När jag inte hade nåt" av Ison Glasgow. Det som bedöms för det mesta är hur väl vi har skrivit den i genren och om vi har alla texttypiska drag såsom vardaglig språkanvändning och känslor. Dessutom så kollar man på hur man har skrivit det och strukturerat samt innehållet. Jag uppskattar all konstruktiv kritik och kommentarer!
Rasismen behöver fortfarande bekämpas
Jag har fått möjligheten att läsa boken “När jag inte hade nåt” av Ison Glasgow. Denna emotionella samt ögonöppnande bok skildrar uppväxten i utanförskap genom avvisande attityder från omgivningen och hur det är att vara svart i ett vit norm. I hans resa från uppväxten i Manhattan till hip-hop-karriären i Sverige får vi ta del av kampen och viljan att alltid passa in, att hela tiden anpassa sig till nya situationer och människor för att bli accepterad. “Allt blev så brutalt när jag fick höra vad som låg bakom n-ordet. Jag tänkte på alla gånger vi hamnat i bråk och någon skrikit det efter oss. Alla gånger som jag hört det och känt mig liten och utsatt.” (Glasgow & Arvidsson 2015, s.155) Händelsen där eleverna i Mariaskolan stirrar på Ison som en alien, vill att han ska ta av sin rasta mössa och även att han ska vara med och köra ett spel som benämns efter n-ordet. Men trots att han får snart lära sig stigman och smärtan som låg bakom ordet håller han tyst - det är hans sätt att äntligen bli accepterad och vara med.
Den händelsen stod ut mest till mig och kommer förmodligen följa mig genom livet. Det oerhörda känslan av sorg och ilska när han inte vågar konfrontera de i rädslan om att inte bli accepterad kändes fysiskt i min kropp. Att försöka att passa in, men istället bli påpekade för hur man ser ut och den kulturen man kommer ifrån. Att behöva hålla tyst för att kunna passa in och inte anses som gnällig . Jag blir så agiterad när jag får höra om svarta människor som blir bemötta med diskriminering trots att de inte har gjort någonting. Inget barn ska behöva bli påmind om att vara försiktig och vara stark igenom all förtryck som man kommer möta under sitt liv. Det är läskigt hur snabbt svarta barn förlorar sin oskyldighet i samhället. Trots att jag inte är svart har jag haft svårt stundvis att integrera mig i den svenska kulturen och samhället. Att veta att det här är realiteten för många Afrosvenskar som måste leva med den här avfärdandet varje dag gör mig rasande.
Många i den svenska samhället antar att rasism inte existerar i Sverige, att det finns enbart i andra länder, men det är långt ifrån sanningen. Sverige som ett högt utvecklat land, har misslyckats med att skapa ett jämlikt system för alla. Det är uppenbart att rasismen inte är så frånvarande i Sverige som den ofta lugna ytan kan ge intryck av. Stockholm har varit mitt hem i snart 8 år. Ingen annanstans har jag upplevt så mycket rasism. Jag har vittnat det på bussen, i restauranger, och i tunnelbanan. Blickar av avsky, elaka kommentarer och uppenbar diskriminering - osynlig för vissa, vardagsmat för andra. Segregationen och främlingsfientligheten är större idag än någonsin förr. Rasism är människans största hot mot mänskligheten - ett gift som berövar människor livet. Iden om raser skapar oftast ett vi och dem tänkande. Det leder oftast till orättvisor och diskrimineringar som i sin tur kan leda till tragiska katastrofer, krig och liknande. Vi skapar normer och strukturer där faktum att man är mörkhyad kan vara en stor faktor i jobb anställningar eller hur någon beter sig med en i Sverige. Generationer av rasistiska attityder vävs nu in i våra system och institutioner som giftiga ormar och skadar oss alla.
Boken “När jag inte hade nåt” är ett wake up-call för mig att inse verkligheten och bidra till en förändring. Om rasismen ska utrotas måste vi alla ta ansvar. Vi har ett ansvar att ta ställning och aktivt säga ifrån, alliera oss och visa solidaritet. Vi bör förändra vår världsbild. Vi måste sudda bort skillnaderna och helt enkelt behandla alla, oavsett hudfärg, lika. Rasismen har ingen plats i Sverige. Vi behöver stå upp mot ett hårdnande samhällsklimat och ta krafttag så att ingen människa utsätts för rasism i vårt samhälle. Det är synnerligen vi som inte utsätts för denna förtryck som måste göra en förändring. Det konstruerades och skapades av vita människor och det yttersta ansvaret ligger hos vita människor. För länge har vi tittat på det som om det var någon annans problem, men det är vi som måste ta skyldighet för det.
Rasismen mot människor har tyvärr inte försvunnit, trots att det gått över 40 år sedan Ison Glasgow föddes. Istället ser vi nu ett allt hårdare samhällsklimat där mörkhyade blir allt mer utpekade och utsatta för kränkande och våldsam attityd. Det är flera barn, ungdomar och vuxna som får sina röster hörda genom Isons historia. Det är inte våra skillnader som delar oss. Det är vår oförmåga att känna igen, acceptera och fira dessa skillnader. Vi måste enas trots skillnaderna och tillsammans övervinna detta.
Tacksam för all hjälp!
