Kritik & förlag på novell

Vi skrev noveller på svenskan med tema "En sommardag" och det skulle vara kul om någon kunde kritisera texten så att jag kan utvecklas som skribent.

Det var många som sa att det skulle var den varmaste dagen på året. Det var det visserligen, men inte bara på grund av solen, utan bomben. 
Stranden var knökfull den dagen på sommarlovet. Man såg knappt sanden där under de färggranna handdukarna. Luften var tjock av saltvatten och björk. Jag kunde känna lukten av kakorna som min handduksgranne tuggade på. Det var en gullig storögd unge som tidigare försökte ge mig en kaka, synd att han skulle omkomma. 
 
Jag och min bror Robban, var i vattnet när flygplanen började cirkulera runt området. 
“Varför ignorerade vi de? Vi kunde varnat folk”. Min storebror var helt förstörd efter den dagen. 
 
Vattnet var svalt då, vi hade nyligen fått sommarlov. Vanligtvis brukar kallt vatten kännas fräscht men inte den här gången. Himlen var fri från moln vilket gjorde att vattnet såg blåare ut än vanligt.  
“Det ser ut som glas” hade Robban sagt, medans han speglade sig själv i vattnet. Hans ljusa hår tyngdes ned av vattnet. 
 Jag tappade fokuset den sekunden, när två vita streck skar i himlen. Flygplanen dånade förbi. Ingen verkade lägga märke till de, utom några små barn som troligtvis gillade fordon. 
 
 
De flesta hade cyklat till badplatsen den eftermiddagen, men parkeringen var ändå full. Barn och äldre studsade över sanden för att inte bränna sönder fotsulorna, tanter gömde sig för solen, tonåringar försökte lura sina syskon att hoppa från 5:an, och det var meterlång kö till kiosken. 
Björkarna som folk trängdes under, prasslade konstant. Men det hördes inte under allt surr och plaskande. 
 
 
Mamma och Lisa hade precis gått upp till bilen för att åka och hämta pappa som var hemma. Men jag tror inte att de hann sätta sig i bilen, när flygplanen började släppa ett antal bomber.  
“Lisa kommer aldrig bli äldre än två”, Robbans ansikte hade återigen blivit rött och uppsvällt, han fick svårt att andas. “Fredrik...” tryckte han fram innan han kramade om mig. 
 
Luften blev tjock som lava på ett ögonblick och huden stack och kröp, som om myror hade bitit mig överallt. Folk började springa överallt. Deras ögon var röda och barn grät. Jag hörde dovt deras skrik. Men ljudvallen som tryckte i mina öron, gav bara ifrån sig ett tjut. Robban drog och slet i mig. Föräldrar kupade sig över sina barn när aska och glöd kom flygande. 
Glöden fattade eld i björkarna som hänge över oss. 
När locket för öronen släppt, kunde jag höra tydligare när skadade kved och tjöt. Sottäckta människor kom springande mot oss för att slänga sig i vattnet. Deras hud brände troligtvis mer än vad det gjorde för oss.  
Mina ögon och lungor gjorde ont av röken, men jag lyckades se de gråa flygplanen flyga in mot staden. 
Marken hade blivit svart på nedslagsplatsen och mycket var förkolnat. Det låg glassplitter på marken och allting lös i röda och blåa färger när räddningstjänsten kom farandes. Det vällde av människor överallt.  
Träden brann fortfarande när vi kom bort från stranden. Solen låg lägre nu och allting lös i orangea färger. Det låg fortfarande kroppar på marken, smutsiga och blodiga i ansiktena och de hade nu tagit in brandkår och sjukpersonal från andra städer. 
 
 
Vi fick veta efteråt att smällen blev större än vad som var tänkt. Bomberna hade slagit ned i bilarna. Flera av de som stod i kioskkön, fick brännskador eller dog. Bilbränslet hade gjort att branden blev ännu större och kraften från bomben hade gjort att elden kastades mot allting runt omkring. 
Ingen hade brytt sig i att ta sina saker, så det låg en massa sotade handdukar, stolar och korgar, nedtrampade i sanden. 
 
Jag grät inte där och då, men det gjorde Robban. Däremot föll jag ihop när vi kom hem och pappa höll om oss.