Konjunktivformerna
Jag tycker det är synd att de fina konjunktivformerna börjar försvinna från vårt språk. Konditionalis är inte alls lika poetiskt vackert och måste dessutom uttryckas med två ord skulle + verb.
Vad tycker ni om konjuktivformerna och vilka av dem använder ni fortfarande?
Jag försöker hålla liv vid
vore (skulle vara), finge(skulle få), funnes (skulle finnas) , ginge(skulle gå), flöge(skulle flyga). bleve(skulle bli)
Varför tror ni att den här förändringen sker? Det måste ju vara mer otympligt med en sammansatt verbform än en ensam verbform, om man vill att språket ska få ett flyt?
De har börjat försvinna under ett halvsekel, men om du menar att de inte är totalt utdöda håller jag med dig. Jag använder dem när jag tycker det passar. Jag tror det är många som inte har en aning om dem. Det går bra utan dem, så jag tycker inte det egentligen är någon lucka i dagens svenska. Efter "om" går det oftast bra med bara preteritum, utan "skulle".
Flöge har jag nog aldrig vare sig sett eller använt. De andra kan förekomma i mitt språk, men inte så ofta. Vore och funnes är nog rätt vanliga.
Vad sägs om presens konjunktiv? En sådan form använde jag för ett par decennier sedan, men jag minns inte vilken. Jag har nog inte sett till dem alls på lika länge (utom i fraser som "han leve" osv.)
Konjunktiven är så borta från svenskan att jag tror att det största problemet med att använda den är helt enkelt att folk inte förstår vad orden betyder. Vore förekommer definitivt i dagligt tal, finge har jag sett enstaka gånger och de övriga formerna har jag aldrig sett användas i något verk från det nuvarande millenniet. Skulle jag skriva en text med flöge och bleve skulle jag bli förvånad om läsaren förstod vad jag försökte förmedla.
Om jag skulle använda konjunktiv på en daglig basis skulle jag också vilja kunna använda alla verb i konjunktiv. Jag har ingen aning om några regler för hur jag tar fram konjunktivformen för ett verb och jag vet inte heller hur jag ens skulle kunna slå upp konjunktivformerna. Det gör det helt enkelt för jobbigt att använda konjunktiven (med undantag för vore) eftersom jag, och de flesta som jag talar med eller skriver till, inte kan formerna utantill.
Varför det blivit så här tror jag beror på att språk ofta utvecklas till att ha mindre komplicerad grammatik. Latin har sex kasus, tyskan har fyra och svenskan har två. Tyskan har personböjda verb, svenskan har det inte. Tyskan har tre genus, svenskan har två, o.s.v. Allmänt ser man att det som kräver att man skall kunna en massa olika former av samma ord tenderar att suddas ut mer och mer. På samma sätt tror jag det är med konjunktiven. Det är förvisso fler stavelser att skriva "skulle + infinitiv", men då behöver man bara använda infinitivformen av verbet som man redan kan, istället för att lägga en konjunktivform på minnet.
