Konjunktiv vs. optativ (grammatik)?

Konjunktiv är ett modus finns i två olika tempus, presens och preteritum. Dessa skiljer sig ganska mycket åt i användande.

Ett modus anger modaliteten alltså inställningen eller omdömet om det sagda.

Presens konjunktiv:

 Man kan översätta det med ordet "må" eller "skall", "måtte", "låt" eller "bör"

ex. Guld välsingne er  d.v.s "Låt gud välsingna er", "Gud skall välsingna er", "Må gud välsingna er"

eller "Varde ljus" d.v.s "Må det bli ljus", "Låt det bli ljus" eller "Det skall bli ljus"

Används idag inte alls i språket utan i de fall så använder man orden "måtte", "må" eller "skall/bör" istället.

Finns också kvar i vissa gamla uttryck ex. "Det vete katten"

Preteritum konjunktiv:

Finns även i många andra spårk ex. tyska, franska, spanska och utgör en önskan om något som inte i nuläget är verkligt. Oftast på formen "om detta hände så skulle jag". Man kan i dagens svenska översätta det med "skulle + verb". Vissa av dessa vebformer används fortfrande ex. vore.

ex. Om det inte hade regnat, så vore jag glad (Om det inte hade regnat så skulle jag vara glad)

ex. Om jag finge bestämma, så skulle alla få komma  (Om jag skulle få bestämma, så skulle alla få komma)

ex. Om jag hade vingar, flöge jag till dig (Om jag hade vingar, så skulle jag flyga till dig)'

ex. Vilje ni vara så vänliga att sluta me det (Skulle ni vilja vara så vänliga att sluta med det)

ex. Om jag hade ork, ginge jag till kyrkan (Om jag hade ork, så skulle jag gå till kyrkan)

Optativ är  också ett modus 

Moduset optativ används för att uttrycka en önskan eller ett omdöme om lämpligheten.

Optativen har dock fallit bort i svenska språket och ersatts av  presens konjunktiv som tidigare nämnt. Den fyller alltså optativens funktion och uttrycker alltså i praktiken samma sak som presens konjunktiv. Presens konjunktiv har i mycket äldre svenska även haft andra funktioner men såsom det nu används är enbart i den så kallade optativa funktionen.