Kokpunkt för ädelgaser
Det här tycker jag är lite knepigt. Nu när det handlar om ädelgaser så är vi väl inte intresserade av de intermolekylära bindningarna när vi förklarar deras kokpunkter, eftersom ädelgaser redan har fulla valensskal och vill därmed inte bilda molekyler?
Mitt svar (skriv gärna vad som är rätt/fel):
Man ser ju att radon (Rn) har högst kokpunkt i tabellen ovan. Det beror på att radons valenselektroner befinner sig i orbitaler längre bort från atomkärnan jämfört med de övriga ädelgaserna, vilket leder till att radons yttre elektroner attraheras mindre av den positiva kärnans laddning jämfört med de andra ädelgaserna.
Eftersom radons yttre elektroner attraheras mindre till kärnan och att radon har så många elektroner, gör det att det med lätthet kan bildas förskjutningar av elektronmoln, vilket kan skapa fler tillfälliga dipoler jämfört med de andra ädelgaserna. Ju fler tillfälliga dipoler, desto fler radonatomer induceras och det leder till att kokpunkten ökar.
Man ser ju att radon (Rn) har högst kokpunkt i tabellen ovan. Det beror på att radons valenselektroner befinner sig i orbitaler längre bort från atomkärnan jämfört med de övriga ädelgaserna, vilket leder till att radons yttre elektroner attraheras mindre av den positiva kärnans laddning jämfört med de andra ädelgaserna.Eftersom radons yttre elektroner attraheras mindre till kärnan och att radon har så många elektroner, gör det att det med lätthet kan bildas förskjutningar av elektronmoln, vilket kan skapa fler tillfälliga dipoler jämfört med de andra ädelgaserna. Ju fler tillfälliga dipoler, desto fler radonatomer induceras och det leder till att kokpunkten ökar.
Helt korrekt resonerat. Denna typ av intermolekylära bindning kallas för Van der Waalsbindning. Kallas även för London-kraften.