Kemiska bindningar m.m.

Om du tittar på kol-kol bindningarna i alkener är de typiskt kovalenta -- de delar på valenseklektroner, precis som ordet "ko-valent" antyder. van der Waals bindningar är väldigt svaga men de finns överallt där det finns elektroner. I de flesta fall finns det andra bindningar som är betydligt starkare. Två syre-atomer eller två kväve-atomer bildar kovalenta par, men två atomer av ädelgas kan också bilda par (Helium gör det mer gäna än andra), men eftersom de inte har några egentliga valenselektroner så är den van der Waals kraft som finns mellan dem det enda som gör att de hänger samman. Vätebindningar är elektrostatiska krafter som uppstår för att laddningen inte är helt symmetriskt fördelad; om man tittar på vattenmolekylen så har syret ett överskott av negativ laddning, och vätena tenderar vara positivt laddade, så en molekyls positiva laddningsöverskott (vätet, typiskt för vatten) kan attraheras elektrostatiskt av det negativa laddningsöverskottet (syret, typiskt för vatten). För att avgöra om en tvåatomig molekyl är en dipol kan du titta på om de ingående atomerna är från höger eller vänster sida av periodiska systemet. Atomer till vänster i periodiska systemet är det billigt att låna elektroner av, och de till höger vill väldigt gärna låna elektroner. Måttet på hur sugna på elektroner de är kallas elektronegativitet, och generellt ökar det åt höger och uppåt i periodiska systemet.

Nja, delvis rätt. Om man tar en metall (från vänstra delen av periodiska systemet) och en icke-metall (från hägra delen av periodiska systmet, så bildar de inte alls några kovalenta bindingar, utan icke-metallen snor helt fräckt en elektron (eller flera) från metallen, så att det bildas ett salt, d v s en jonförening.