Känner mig utbränd
Hej
Jag började tekniskt basår i somras och känner mig redan utbränd. Började direkt jobba efter studenten och har inte pluggat på 5 år. Läser ju matematik och fysik ganska intensivt och för mig som inte läste natur på gymnasiet blev det en liten chock och det gick från 1 till 180 på två veckor. Jag är en arbetsmyra och har bra självdiciplin så det är inte det som är problemet. Men jag började hårt på introveckorna, satt från morgon till kväll utan att ta pauser bara för att kötta. Inte bra, när jag hörde mer om studieteknik. Nu har jag börjat ta lite mer pauser på 10 min men känns inte som att det har gjort en drastisk förändring.
Förra veckan och denna vecka känns det som jag har kraschat totalt. Inget som jag har gjort under hela denna tid känns som det har fastnat i huvudet, jag är ångestfylld och stressad då jag inte vill halka efter och samtidigt känns det inte som att jag kan tänka igenom saker och ting längre (har inte sovit så bra så det är nog en bidragande faktor också). Jag är inte en naturbegåvning vad det gäller matte och verkligen inte fysik så jag måste kämpa mer.
Nu är det lördag och alla helger sen jag började har jag spenderat med att plugga det jag inte har hunnit med i veckan. Det kliar i fingrarna och jag vill sätta igång men som förra veckan och denna vecka går det liksom inte in, och att kunna förstå det man i början inte förstått händer inte för mig längre. Det känns som en mental blockering i hjärnan. Jag kommer liksom inte längre.
Vet inte specifikt vad jag vill med att skriva det här. Vet att den enda som i slutändan kan lösa det här åt mig är jag själv. Har kollat med andra hur de pluggar och går tillväga men ingenting som har direkt hjälpt mig. Avskyr planering då det oftast blir så att jag gör tvärtemot det som är planerat och oftast så hinner jag inte med det som står i planeringen. Kanske dålig planering iofs men ...
Lång text och det kanske inte är så tydligt med vad jag vill ha hjälp med. Känns just nu bara hopplöst alltihop och känner mig jättestressad för att jag inte förstår allting och drar direkt till katastroftankar om att jag aldrig kommer att klara det här. Självförtroende i mina studier är inte på topp som ni hör, och ja jag har väldigt hård ton mot mig själv (jobbar på det men vanor som varat så länge går inte att vända på en vecka). Att hoppa av skulle jag kunna göra men det vill jag verkligen inte. Jag vill klara det här.
Det är inte alltid bäst att bara jobba på. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och fundera. Det låter som om du skulle må bra av att dra ner lite på tempot och se till att du hinner med lite avkoppling, speciellt om du känner att du inte sover bra. Finns det kurator eller psykolog på skolan? Det är bra att prata med någon, om inte annat för att få hjälp att formulera hur det känns och vad som funkar och inte funkar. Kanske kan du få hjälp att lägga upp en plan för dina studier där du kan spara någon bit till senare, så du får lite mindre stressigt just nu.
Du är också välkommen till någon av Mattecentrums räknestugor, om det finns någon nära där du bor. Ibland kan det hjälpa att byta miljö och du kan även få hjälp av volontärerna där.
Att komma tillbaka från utbrändhet kan i värsta fall ta flera år och det kan krävs ett miljöombyte avseende studie- eller yrkesinriktning. Därför behöver du känna efter noggrant om det du beskriver är en tillfällig svacka som du kan hantera på egen hand, eller en trend som du behöver professionellt stöd för att bryta. Om du behöver professionellt stöd ska du vända dig till Studenthälsan eller din vårdcentral för en bedömning, antagligen skulle du bli remitterad till en terapeut för samtal.
Jag kan relatera till vissa saker du tar upp. Jag har alltid haft höga prestationskrav och planerat väl ambitiöst, även småsaker har jag gjort till stora projekt. Samtidigt har jag varit en medelmåtta och när vissa mål grusats har jag känt mig misslyckad. På gymnasiet var jag skoltrött och även om jag blev godkänd i alla ämnen var betygen högst fluktuerande, med ett lågt snitt i naturämnena och matte. Det här framkallade mindre stressyndrom, jag var ständigt trött samt fick nervryckningar vid ögon och mun.
När jag började arbeta direkt efter gymnasiet var det en lättnad. Jag är en extrem arbetsmyra och har hittills gett 110 procent i arbetslivet. Det fungerar till en viss gräns. När jag på mitt förra arbete så småningom satt med min heltidstjänst plus en halvtidstjänst i ett projekt och min chef inte visade någon vilja att plocka bort arbetsuppgifter, trots att jag bad om det, så bytte jag jobb. Under den här perioden kompletterade jag även Kemi 2 och Fysik 2 vid sidan av arbetet.
Innan jag bytte arbete hade jag haft perioder av orolig sömn, jag märkte själv av mot slutet av anställningen hur jag blev mer lättretlig och vid några tillfällen tappade fattningen och röt ifrån ordentligt. Någon enstaka panikångestattack har även förekommit under åren. För mig har det underlättat att ta en paus från sociala medier, minimera alla måsten och gjort klart för andra hur jag känner samt vistas i naturen och umgås mycket med mina syskonbarn.
Thumbs upp för att du postade här, ibland hjälper det jättemycket att bara prata med andra. Jag tror du fick redan bra svar här i tråden och det är också en bra ide att söka professionellt stöd.
Tills dess vill jag bara understryka vikten av att ta pauser. Inte bara 10 min här och där, utan längre tid när du inte alls tänker på matte och fysik och sånt. Försök göra något avkopplande, helst något som innebär rörelse: ta en promenad, simma, cykla, yoga, fotboll, vad som helst som du gillar. Fysisk aktivitet är oerhört viktigt när man kämpar mot stress och ångest, och dessutom behöver din hjärna lite time off för att organisera allt du håller på att lära dig.
Det kan också vara bra att prioritera vad du faktiskt har mest lust att lära dig - kanske finns det några kurser (eller delar av kurser) som du gillar mer än resten. Kör på med dem först, eller växla mellan någonting du gillar och någonting du inte gillar så mycket.
Slutlingen, se till att du har realistiska förväntningar. Jag är inte säker vad basåret innebär, men när jag började gå på tekniska högskolan behövde jag ett par terminer för att anpassa mig med den nya stilen där. Jag hade alltid jättebra betyg i gymnasium, men det är en helt annan värld på universiteten. Det fanns så mycket mer att lära sig och inte så mycket tid och inte så mycket hjälp från lärarna. Jag gav upp ganska snabbt att göra 100% i varje kurs och fokuserade istället mest på vad jag gillade lära mig. Och jag tillbringade ganska mycket tid med mina vänner - inte party all night förstås, men det var bra att umgås med andra och klaga på hur mycket vi hade att göra osv.
Jag tror du behöver hitta en balans mellan hur mycket du pluggar och hur mycket du gör andra saker. Det går inte att bara plugga och plugga hela tiden.
Det enda jag kan tillägga är: Var öppen och snacka med dina studiekompisar. Det är säkert inte bara du som kämpar. många gånger lär man sig genom samarbete. Det är lätt att man tror att alla andra har fattat och man själv är dum i huvudet.
Och du, var rädd om dig.
Tack för alla råd. Gick på matte centrums räknestuga igår, det var väldigt väldigt bra och det ska jag fortsätta med.
I övrigt stämmer det bra att jag behöver hitta en balans mellan plugg och liv. Kan ärligt säga att jag inte har nån aning om hur man pluggar eller framförallt hur jag lär mig och vad som funkar för mig. Har man sen lätt tendens för stress och ångest så är det nog inte den bästa kombinationen med att jag har valt en väldigt intensiv riktning.
Senaste dagarna har jag tränat och det har hjälpt mig med sömnen och stress. Och det ska jag också fortsätta med så att den mentala blockeringen jag pratade om kanske så småningom släpper.
Kanske det också är en inlärningsperiod. Har ju helt ändrat livsstil, nya rutiner ny stad allt är nytt för mig. Och jag vill göra det bästa jag kan men en och en halv månad kanske är för kort tid för att ha lagt alla pusselbitar på plats. Jag behöver ha förståelse för min egen resa.
Tack så hemskt mycket för ert stöd.
