Jonföreningsbildning vid fler än 1 elektroner som avges/upptas
Tjenare. Läste nyss lite teori om joner. Blir inte klok på varför det är svårare för atomer att bilda högre(el. lägre) laddade joner än 1+ respektive 1- .
För att ge lite nyans ger bokförfattaren exemplen: laddningen 3+ respektive 3-, som ska uppnås hos någon jon.
Såhär står det ungefär:
~ För att få en jon ska få laddningen 3+ krävs att den tredje elektronen upptas av en jon som har laddningen 2-. Varför?
~ För att få en jon med 3- krävs att den tredje elektronen avges av en jon som har laddningen 2-. Varför?
Jag antar att det är för att om en jon avges/upptas gäller det naturligtvis(?) att två elektroner ytterligare måste avges/upptas - jonen har ännu inte 3+/3- som laddning - utan 2+/2- ; och just därför krävs det att den tredje elektronen upptas/avges av en 2+/2- jon?
mvh förvirrad gosse :)
Atomer är alltid oladdade (om de är laddade kallas de joner).
Om en atom ger ifrån sig en elektron får den laddningen +1.
Om en atom ger ifrån sig två elektroner får den laddningen +2.
Om en atom ger ifrån sig tre elektroner får den laddningen +3.
Om en atom tar upp en extra elektron får den laddningen -1.
Om en atom tar upp två extra elektroner får den laddningen -2.
Om en atom tar upp tre extra elektroner får den laddningen -3.
Det kan hända att en atom inte tar upp eller avger de två eller tre elektronerna samtidigt, och då blir det som du har beskrivit.
Okej, så det handlar om samtidigheten, som jag förstår det. Och i sin tur är detta anledningen till att elektroner vid jonbildning repellerar varandra och därmed är det svårare för dessa joner att avge/uppta flertalet elektroner.
Jag vet inte om det är det du menar, men det är svårt att bilda joner med högre laddning än 3 eftersom den då attraherar motsatta laddningar väldigt starkt och lätt reagerar. Däremot förekommer det att atomer har oxidationstal som är så höga, men även då är dessa ämnen reaktiva. I permanganatjonen har manganatomen t.ex. oxidationstalet +7. Den höga laddningen på mangan gör att permanganatjonen är kraftigt oxiderande.
Teraeagle skrev:eftersom den då attraherar motsatta laddningar väldigt starkt och lätt reagerar.
Det är denna biten jag har svårigheter med. En jon attraherar/ger ifrån elektroner. När det handlar om fler än 1 elektron så repellerar/attraherar den motsatta laddningar. Beror detta på att alla elektroner inte tas upp samtidigt, som Smaragdalena nämnt ovanför?
Jag förstår inte riktigt hur du menar… Ju fler elektroner du avlägsnar från en atom, desto större positiv laddning får den. Ju större positiv laddning, desto starkare blir kraften mellan jonen och negativa laddningar (elektroner, joner…) i omgivningen. Detta enligt Coulombs lag.
Helt enkelt undrar jag varför det blir svårare för joner att avge/uppta flertal elektroner. Verkar ha o göra något med när de olika elektronerna avges/upptas.
Som sagt - en jon med hög positiv laddning attraherar negativa laddningar. Ju större positiv laddning, desto mer energi krävs för att frigöra en elektron från atomen. Det krävs mer energi att frigöra en elektron från en jon med laddningen +1 än en neutral atom, och det krävs mer energi att frigöra en elektron från en jon med laddningen +2 än om laddningen var +1. Dessutom krymper jonerna för varje elektron man avlägsnar (minskad repulsion mellan elektronerna), vilket gör att det krävs än mer energi för att frigöra ytterligare elektroner (bindningsavståndet till kärnan blir kortare).
Hmm. Verkar lurigt. Jag greppar det inte än - varför jonerna krymper och varför det skulle bero på att elektronernas repulsion minskas. Är det för att om repulsionen är lägre mellan elektronerna medför det att elektronerna är närmre kärnan också?
Ja. Atomens storlek beror på två saker:
- Attraktionen mellan kärnan och elektronerna som vill krympa atomen.
- Repulsionen mellan elektronerna som vill få atomen att bli större.
Om man plockar bort elektroner från en atom minskar (2), vilket gör att (1) får större möjlighet att krympa ihop atomen/jonen. Men när elektronerna då kommer närmre varandra växer (2) igen tills det nås en jämvikt någonstans.
Tack så hjärtligt, tror jag hajar.
