Jag har skrivit en novell och vill veta fördelarna och nackdelarna med den.

Jag undrar vilka fördelar och nackdelar som finns i novellen och jag vill veta om den har potential att vinna årets novelltävling som har temat frihet.  

Vägen till Frihet

Sofia står framför spegeln i det svaga morgonljuset, med kameran hängandes runt halsen som en avlägsen vän. Hennes hjärta slår som om det försöker slå sig ut ur hennes bröst när hon tänker på vad den här dagen kommer innebära. I skolan kommer klasskamraterna diskutera sina framtidsplaner som om de redan har fått sina liv att falla på plats. Men för Sofia är det som att allt är en osynlig storm som rasar inom henne. Gymnasievalet är så nära, men hennes drömmar känns så långt borta. Kommer hon verkligen våga kämpa för sin passion för fotografering, eller kommer hon följa de förväntningar som tycks tynga ner henne som ett enormt ankare?

Sofia har alltid varit en kreativ själ, hon älskar att fotografera och har en dröm om att bli fotograf sen barndomen. Men oavsett hur mycket hon än försöker, så vet hon att i sin familj, precis som i de flesta andra, finns det regler och traditioner. Hennes pappa, en strikt ingenjör som alltid prioriterar logik och säkerhet, och hennes mamma, som lärare, har aldrig slutat betona vikten av akademiska prestationer, de har skapat en atmosfär av förväntningar som känns som en osynlig mur runt henne. Sofia minns hur de förtrollar för henne drömmar om att bli en framgångsrik yrkeskvinna, men i det ögonblicket känner hon sig fångad mellan deras ambitioner och sina egna kreativa drömmar. Det här är något som står i kontrast till hennes passion för kreativitet och fantasi. 

Under lunch timmarna samlas vännerna i cafeterian, och samtalen snurrar alltid kring gymnasievalet. Klara, hennes bästa vän, sitter vid bordet och pratar ivrigt om sitt intresse för konst och design, medan andra i klassen diskuterar naturvetenskap och ekonomi, ämnen som verkar vara de enda godkända alternativen. "Sofia, har du bestämt dig ännu?" frågar Klara. "Jag funderar på att söka till den estetiska linjen!"

Sofia känner hur hjärtat slår hårdare. "Jag är inte säker..." säger hon. "Jag känner bara att jag borde välja något mer praktiskt." Klara tittar på henne med förvåning. "Men du älskar ju att fotografera! Varför skulle du ge upp det?" Sofia känner att pressen stiger, hon vill inte bli betraktad som den som gav upp sina drömmar. Men ju mer hon reflekterar, desto mer känner hon att hon fastnar i andras förväntningar.

Veckorna går, och avståndet mellan vad hon vill och vad andra förväntar sig blir allt mer verkligt. Varje gång hon öppnar sina skolböcker, känns de som tunga kedjor som drar i henne. Pratet i korridorerna, som tidigare var bakgrundsmusik, blir nu en skrämmande och växande ton av andras ambitioner, som ekar i hennes huvud och gör henne mer osäker för varje månad som går. Känslan av panik växer i henne, som en kvävande hand runt hennes hals.  Varje gång hon loggar in på sociala medier, möts hon av inlägg från klasskamrater som ansöker till framstående skolor, fyllda med stolta bilder av deras betyg. "Jag kommer att bli läkare!" skrivs det som om det är det enda rätta. Sofia känner hur pressen att passa in blir till en tung ångest.

En natt, när hon ligger på sängen med sin mobil i handen, scrollar hon genom bilder hon tagit under sommaren. Hon scannar igenom foton av blommor, sjöar och solnedgångar och känner en klump i bröstet. Varje bild berättar sin egen historia, en historia av frihet och skönhet, men den är gömd bakom rädslan att inte vara tillräckligt bra. Hon vill verkligen leva den berättelsen, men hur?

Den kommande veckan bestämmer sig Sofia för att besöka en möjlig gymnasieskola. Det är en kreativ skola med inriktning på media och fotografering, och hon känner hur spänningen växer i henne. Kanske är detta steget mot att följa sin dröm. Men när hon kommer dit, och ser elever som diskuterar sina framtidsplaner, känner hon hur osäkerheten sväller inom henne. "Vad om jag inte passar in här? Vad om jag misslyckas?" Det sköljer över henne som en kall våg.

På vägen hem pratar hon med Klara om sina känslor. "Jag tror att jag kommer misslyckas om jag väljer den bana som känns rätt. Jag vill inte svika mina föräldrar." Klara svänger sig runt i sin stol och tittar allvarligt på Sofia. "Du måste tänka på vad som kommer att göra dig lycklig. Oftast är det vi vill ha som vi är mest rädda för."

Dagarna blir en blandning av förväntan och förtvivlan. Sofia känner att hon når en brytpunkt, hon vet att hon inte kan fortsätta att leva i andras förväntningar. Det är dags att ta en allvarlig titt på sig själv och göra sitt eget val.

Det är en vecka kvar till gymnasievalet, och Sofia går ut i parken en kväll, känner hur den senaste våren, drömmarna och hjärtat riskerar att falla. Det är då hon bestämmer sig för att ta en veckas paus. Hon ska inte tänka på skolan eller vad hennes familj vill, utan bara ta bort sig själv från pressen och låta sin kreativitet flöda.

Morgonen bestämmer hon sig för att gå ut med sin kamera och fånga omgivningarna som hon alltid älskat. Hon beger sig till sjön där ännu en vacker solnedgång är på väg att tömma färger över himlen. Där den glas blanka ytan reflekterar en vattenkonst av gyllene och rosa nyanser, som om himlen själv har spillt ut sin palett över havet. Luften är fylld av dofter från blommor och jord, och man kan höra ljudet av en långt borta fågel som sjunger sin kvällssång. För varje steg hon tar, faller spänningen från dagen av från hennes axlar, och hon känner hur en ny frihet börjar bubbla inifrån. Sofia känner hur hon förlorar sig själv i tiden, tömmer och krymper ögonblicket med sin lins. Hon inser att det är det här som fyller henne med glädje, inte betyg eller gymnasieval.

Dagarna flyter förbi, och Sofia börjar se världen inte genom andras ögon, utan genom sina egna. Hon går till olika platser och fångar livet omkring sig. Det känns som att hon återhämtar sig del för del. När hon kommer tillbaka hem har hon nu en ny glöd inom sig.

Det är en vecka kvar till beslutet, och det känns som om hjärtat är på väg att sprängas av förväntan och upphetsning. "Sofia!" utropar Klara och springer mot henne en eftermiddag. "Vi har en föreläsning i skolan som handlar om att följa sina drömmar! Det är en fotograf som ska prata!"

Sofia känner hur hjärtat hoppar till av glädje. Kanske är det här svaret hon söker? När Sofia sitter i matsalen och ser fotografens natur och hans arbete, känner hon hur allt faller på plats. Han talar om sin resa, hur han har kämpat mot motgångar och att fullt ut leva varje ögonblick utan att ge efter för andras förväntningar.

Men när fotografen slutar sin presentation, säger han något som sätter igång en tankeverksamhet i Sofias huvud. "Ibland måste man ta risker, ibland måste man ge upp det som förväntas av en för att följa hjärtat." Det går som en elektrisk stöt genom henne. Tänk om hon kan göra det också?

Måndagen för gymnasievalet är här, och ångesten är på sin topp. Sofia känner sig överväldigad men fylld med ny kraft. När hon räknar ner minuterna och varje andetag så ställer hon sig i kö för att lämna in sina val. Stundens allvar är nästan för mycket, hon känner sitt pulserande hjärta med en taktkänsla, rädslan kommer till sig igen. "Vad om jag gör fel?" men med kameran i sin väska får hon en annan möjlighet att välja.

Det är då det händer. Just när hon ska trycka på skrivbordet för att lämna in sina val dras hennes uppmärksamhet mot en affisch på väggen. "Kreativitet känner inga gränser", står det. Sofia känner hur det sprakar till i hennes sinne. Hon inser vad som är det verkliga valet här: valet att leva för sig själv.

Med ett nytt mål i sikte tar hon kanten på pappret och skriver ner namnet på den kreativa utbildningen. Hon vet att det här ska göra hennes föräldrar besvikna, hon vet att det inte är det "säkra" valet, men den här gången känner hon att hennes själ är på spel.

När hon lämnar in sitt val, känner hon hur en lättnad fyller hela hennes väsen. Världen känns plötsligt lättare, och hon tar ett djupt andetag, som en nyfödd i livet.

Det oväntade händer några dagar senare när resultatet kommer. Hon får sitt antagningsbesked och känner hur hennes hjärta bultar av spänning. Sofia springer direkt till Klaras hus direkt. Hon knackar och träffas av en stor lång man, och bakom mannen står Klara som ser lika glad ut som henne. De går tillsammans upp till rummet, de sitter på sängen och öppnar beskeden samtidigt. Men när hon slår upp brevet, blir hon förstummad. När hon river upp kuvertet, så känns det som om tiden har stannat. 

Tårarna kommer fram, och förtvivlan slår till. “Har allt varit förgäves?” frågar hon Klara. Sofia inser att skolan hon drömt om inte är på hennes lista. Men i det ögonblicket händer något väldigt märkligt. Det är inte bara avslag som möter henne, en annan känsla, en gnista av hopp, tar tag i henne när hon ser meddelandet från konstgalleriet. I kuvertet är det inte bara avslag utan även ett annat meddelande. Det står att hennes bilder från sin portfolio har fångat uppmärksamheten hos ett konstgalleri som vill ställa ut hennes fotografier. “Det här är inte slutet!” ekar hennes tankar. Friheten att uttrycka sig genom sitt fotograferande börjar blomstra på platser Sofia aldrig trott var möjliga. Något som hon aldrig ens har räknat med.

Hela hennes värld förkastas i ett ögonblick. Det hon tror ska föra henne ner i en avgrund av misslyckande, blir istället en möjlighet att visa sin konst för andra. “Du må kanske inte ha fått en plats i skolan,” lyder meddelandet, “men du har fått en plattform där din kreativitet kan frodas.” “Jag sa ju att du skulle lita på ditt hjärta och följa ditt fotografi intresse", säger Klara samtidigt som hon och Sofia skrattar ett lättande skratt. 

Sofia inser att hennes val att följa sitt hjärta handlar inte bara om att gå en viss väg, det handlar om att ta tillvara på möjligheterna som erbjuds, oavsett hur oväntade de kan vara. I den stunden av tvekan får hon mer frihet än hon någonsin kunnat önska sig. Det faller på plats, friheten finns inte bara i valet av skola, utan också i modet att följa sin passion oavsett de formella vägarna. Sofia kanske inte har kommit in på det gymnasium som hon vill, hennes föräldrar är förmodligen besvikna, men Sofia kommer alltid att veta, att hon alltid har den frihet som hon behöver. 

Sofia står där framför spegeln, med andan i halsen, så känner hon hur världen omkring henne blir levande på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt. Ja, det kommer finnas hinder, och hon kanske aldrig helt kommer få sina föräldrars stöd, men i den stunden inser hon att den verkliga friheten finns i att följa sin egen väg. Med kameran i handen och modet i sitt hjärta kan hon nu se framför sig en framtid fylld av osäkerhet, men också av oändliga möjligheter. "Kanske är det just det som livet handlar om," tänker hon med ett leende på läpparna. Med en djup suck av lättnad, vänder hon sig om och går mot det okända, redo att fånga varje ögonblick på sin egen väg som nyfiken konstnär. Redo att kliva in i det okända och följa sin väg, den som verkligen är hennes.