Jag behöver bara allmänt feedback på min novell till en uppgift i skolan. "En novell"

Varför jag?       01:34 

Det finns mycket på jorden som är svårt att förklara. Det finns även extremt mycket med människor som inte heller går att förklara. Varför man beter sig på ett vis, varför man mår bättre av att ha en liten vängrupp eller i alla fall en person som finns där för en. Saker som smärta eller hur hjärnan fungerar går inte helt att förklara, saken med smärta är att alla kan känna den men ingen kan förklara den. Det är klart att man kan peka ut på en stapel ett till tio på hur ont vissa saker gör men ingen kommer någonsin veta exakt hur ont de gör och hur det känns om de inte känt samma smärta. På grund av detta kan det vara svårt att veta hur ont en person har, det kan även vara svårt att förstå personens smärta fast du vet vad det är som har hänt honom eftersom du inte upplevt samma smärta. Jag kan berätta allt för en person, jag kan förklara exakt hur ont allt gör och precis hur dåligt jag mår, men ingen hade förstått, ingen hade kunnat veta hur dåligt jag egentligen mår. Därför är det synd att det finns så mycket saker man inte kan förklara, tyvärr är smärta en av dem vilket gör att ingen någonsin kommer att förstå mig. 

Det känns som en evighet, de senaste månaderna utan henne har aldrig känts längre. Viljan att skicka ett meddelande eller ringa upp henne ligger fortfarande överst i mitt huvud. Det är svårt att acceptera att det är över, det är svårt att acceptera att jag faktiskt inte kommer få uppleva den känslan igen, nu är jag ensam. Du vet, det man bara inte skulle vara när man mår dåligt, ensam. Det gör så extremt ont, att behöva gå runt varje dag med ett leende och svara att allt är bra så fort någon frågar hur det är med mig. Jag kan omöjligt vara den enda som känner såhär, eller är jag helt ensam? Finns det någon som förstår mig och min smärta, någon som kan få mig att sluta tänka på allt hon sagt till mig och gjort mot mig. Efter alla dessa dagar, veckor och månader så kan jag fortfarande inte sluta tänka på henne, jag hör hennes röst varje dag, varje sekund jag är vaken. Hon har den där gulliga rösten som jag känner mig bekväm med, den som får alla mina bekymmer att försvinna. Jag tror att jag håller på att bli galen, jag kan inte få ut henne ur mitt huvud, jag kan inte få tyst på den vackra rösten i mitt huvud som säger att den älskar mig och att jag inte är ensam. Varför säger hon det till mig efter allt hon gjort mot mig? Hon vet mycket väl att hon sårade mig. Jag är helt ensam nu, jag blöder, det gör ont. Hela min kropp ber mig att sluta men hon säger till mig att fortsätta, hon som bara vill mig “gott”. Nu står jag här, alla färger har bleknat bort förutom den röda vätskan som rinner ner i handfatet. Den röda vätskan som sägs komma från kärlekens palats, det som gör att vi kan leva och älska. 

Vad gör jag egentligen? Varför är jag den jag är och varför beter jag mig på detta sätt. Varför mår jag så sjukt dåligt och har all denna ångest. Kunde hon inte bara låtit mig vara från början så kunde jag fortsatt vara den gamla jag. Jag tror det är något allvarligt fel på mig, jag borde inte må såhär dåligt egentligen. Jag har så mycket ångest över saker, övertänker allt och jag mår bara värre och värre för varje dag som går. Vilken 17-åring skriver frivilligt texter på natten bara för att de inte kan berätta hur de mår för någon. Bara för att han vet att ingen hade förstått, inte ens rösten i mitt huvud förstår. Varför tänker jag på att hoppa när jag har det så bra och vad är det egentligen som stoppar mig. Jo, egentligen skulle jag säga att jag är rädd för att överleva, att behöva leva med något sådant resten av livet är inget jag hade klarat. Men om jag ska vara ärlig beror det på henne, jag vill inte såra henne. Även om hon fick mig att må såhär dåligt samtidigt som hon sårade mig, även om hon är anledningen till att handfatet är helt rött så vill jag inte lämna henne ensam som hon lämnade mig. Jag vet hur det är att vara ensam, jag vet hur det är att må dåligt och det är inget jag önskar för någon, speciellt inte för henne. Att jag inte hoppar beror även på att jag är dum i huvudet. Så dum att jag tror att hon kommer komma tillbaka till mig. Älska mig igen, kyssa mig med sina lena röda läppar, hålla om mig och dra sin hand i mitt hår. Min kropp ryser till när jag tänker på hennes vackra och långa naglar som hon brukade klia mig med. Hon var som ett botemedel mot alla mina sjukdomar och brister. Hon var den enda som förstod mig, hon var min person men jag var inte hennes. 

Jag önskar att jag kunde hata henne för det hon gjort men det går bara inte. Inte ens lite kan jag hata henne och jag hatar faktumet att jag inte kan gå vidare. Jag hatar hur hennes leende fick mig att le, jag hatar hur hennes skratt fick mig att skratta med eller bara beundra hennes vackra ansikte. Jag hatar hur hon fick mig att må, jag hatar att jag älskar henne, jag hatar hur hela min kropp spändes när hon rörde mig och hur mitt ansikte blev helt rött. Jag hatar att jag inte hatar henne och jag hatar att någon annan kommer behöva skölja bort den röda färgen för jag kommer inte att finnas här länge till. Precis som att någon annan kommer behöva läsa denna text, denna röra jag skapat. Allt detta för att all tonårskärlek är olycklig, ett helt liv bortkastat bara för att du tröttnade på mig. Jag hatar dig Stella. 

Det som gör mest ont är inte att hon lämnade mig, det som skär djupast i mig är faktumet att jag inte kan förklara min smärta. Jag kan inte få hjälp, jag kan inte sätta ord på mina tankar. Jag kan inte heller be om hjälp för hur ska jag förklara att jag inte vill leva längre, någonting i min hjärna stämmer inte för jag kan verkligen inte öppna upp för någon. Varför ska smärta vara en av de saker som inte går att förklara. Nu kan jag dock släppa detta, jag blir äntligen av med all ångest. Jag känner ingen smärta längre. Till och med den röda färgen har blivit mörk nu, jag ser ingenting längre men jag hör hennes röst. Någonstans i mörkret gömmer hon sig, jag hör hur hon ber mig att sluta men det är för sent. Mörkret har lagt sig i mitt huvud, mina armar har slutat verka, blodet har slutat rinna. Är det så här det känns?