Intermolekylära bindningar

Du kan ju börja med att utesluta att $\text{NO}$ skulle ha några vätebindningar efter som det inte finns några väteatomer.

Sedan kan du undersöka skillnaden i elektronegativitet. Syre har två fria elektronpar medans kväve har "ett och ett halvt" fritt elektronpar vilket kommer ge upphov till en viss skillnad i elektronegativitet. Frågan är om denna skillnad är tillräckligt stor för att ha någon betydande effekt.

Just molekylen NO är inget bra exempel att ta reda på om dess elektronstruktur och intermolekylära bindningar eftersom den är lite av ett frågetecken än idag hur molekylens elektroner placerar sig. Kvävet har ju 5 valenselektroner och syret har 6 st, så hur elektronerna ska fördelas när oktettregeln är omöjlig att få för de båda atomerna samtidigt? så hur bindningen/arna ser ut i det fallet är väldigt avancerat att förutse. Man tror sig veta ganska säkert att en elektron "oparat elektronpar" placerar sig på kvävet helst i majoriteten av tiden, med andra ord kallas detta för en radikal när en atom/molekyl har en oparad elektron. Syret som är mer elektronegativt än kvävet gör kanske att man tror att elektronen måste vara placerad på syret, men det sker inte! Molekylorbitalseffekter styr detta och gör det mer stabilt att elektronen placerar sig på kvävets orbital(på elektronskalet/nivån grovt förenklat), men det är överkurs. Denna molekyl är grymt betydelsefull i kemin då speciella reaktioner kan ske och utnyttjas p.g.a. den konstiga strukturen i molekylen! 

Det finns flera fall än bara NO molekylen där du inte kan förutse/veta elektronstrukturen i molekylen också, så i en avancerad kemikurs på universitetsnivå lärs detta ut och är inget för kemi 1 kursen.

När du ska ta reda på intermolekylära bindningar i andra molekyler så kan det ibland hjälpa att rita som du skriver, man kan även se direkt på formeln för molekylen, t.ex. HCl att man vet att klor befinner sig långt åt höger i periodiska systemet så man kan därför ana att kloratomen i HCl drar åt sig elektronerna i bindningen till vätet så att "små" negativa/positiva laddningar på atomerna fås. Därför kommer kloratomen i en HCl placera sig bredvid väteatomen i en vattenmolekyl, för att de är "ute efter att neutralisera sin uppkomna laddning" vilket är stabiliserande för molekylerna. Detta gäller de allra flesta molekyler, positiva laddningar attraherar ju de negativa laddningarna så att när två olika atomer binder till varandra kommer nästan alltid elektronerna i bindningen vara förskjutna mot den atom med större elektronegativitet. Ju större skillnad i elektronegativiteten mellan de två bindande atomerna desto större förskjutning av elektroner, desto större delta+/- på atomerna, desto mer vilja att binda intermolekylärt till en motsatt delta+/- laddad atom. 

Tack till er båda, snabba och tydliga svar!

//PluggaSmart

Det är oklart varför ni lägger så stort fokus på fria elektronpar. Det har ingenting med elektronegativitet att göra. En koldioxidmolekyl har många fria elektronpar men är ändå ingen dipol. Fria elektronpar påverkar bara situationen genom att repellerera bindningselektroner och andra fria elektronpar. Det gör att man kan få en symmetri hos molekylen som gör att det saknas ett dipolmoment trots att bindningarna inom molekylen är polära. Koldioxidmolekylen har t.ex. inga fria elektronpar på kolatomen, vilket gör att bindningselektronerna i bindningarna till den ena syreatomen vill komma så långt ifrån bindningselektronerna till den andra syreatomen. Det innebär att de befinner sig med 180 graders vinkel från varandra och molekylen blir linjär och symmetrisk. Trots att C=O bindningen är polär gör den linjära symmetrin att dipolmoment saknas och ämnet är således ingen dipol.

Schysst motivering, tack :)