identifiera en text

Hej, jag har skrivit en liten text på lite över 1000 ord nu under sommaren för att jag kände för det, jag har nu funderat på om den hör till någon typ av text, som novell men är inte riktigt säker. Själv tycker jag texten passar mest som en novell men samtidigt känns den inte riktigt som en novell. Tacksam för alla hjälp och feedback :)

Nytt perspektiv

“Varför måste livet vara så orättvist!?” skrek hon till sin mamma, kokande av ilska och vrede. Liv sprang in i sitt rum, slängde igen dörren bakom sig och ville bara sjunka genom golvet. Gå upp i rök, bara försvinna från sitt rum, från denna planet, från detta fördömda universum som bara gav henne misslycka och smärta. Hennes frustration och vrede blev till vemod, hon sjönk ner på golvet, samtidigt som tårarna började forsa ner för hennes kinder. Hon kurade ihop sig till en boll och la pannan i knäet. 

“Varför måste livet vara så orättvist…” Snyftade hon till sig själv. “Vad har jag gjort som förtjänar allt detta?” Liv fördömde den gud - om det nu fanns sådana- som satte henne i den enbart nedåtgående bergochdalbana hon satt i. För något år sedan hade  Livs så kallade bästa vänner sedan barndomen förödmjukat henne framför hela klassen och från ingenstans blockat henne överallt. Det var som att alla de glada fyra år de haft tillsammans, där hemligheter inte fanns, där ingen var konstig och allt var okej, hade aldrig hänt. Inte nog med det! Hennes betyg låg i botten och det var dags för att söka till gymnasiet. I alla år hade hon varit A-barnet, men nu hade livet vänt och kastat henne ner i en avgrund och som det såg ut nu verkade det inte finnas något slut. Hon var mobbad av hela skolan för sitt utseende och hela sin existens. Pressen och kritiken kom från alla håll och kanter, det värsta var att hon inte hade någon vid sin sida, hennes ensamstående mamma jobbade som undersköterska och var tvungen att jobba över för att ha råd att försörja sin lilla familj på egen hand. Liv träffade sällan sin mamma, som ofta jobbar skift och sov på dagarna för att vila upp sin utbrända själ. den längsta konversationen de hade var:

Mamma - hej älskling, hur var skolan?

Liv- helt okej, men-

Mamma - jag är ledsen liv, men de har ringt in mig på sjukhuset igen, jag lovar att jag lyssnar så fort jag kommer hem.

Liv brukade få en puss på pannan och så var mamman ute ur dörren.

All denna misär hade bara stannat kvar hos Liv och sakta bränt och skavt henne från insidan. Tills hon inte längre stod ut. koppen kunde helt enkelt inte bära mer vatten och svämmade över, precis framför ögonen på sin mamma. Allt som hänt det senaste året flög ut ur hennes mun som käftsmällar mot hennes egen mamma som inte haft någon aning om vad som pågått det senaste året. “ Liv… Jag vet inte vad jag ska säga. Varför har du inte sagt något tidigare?” hade hennes mamma svarat. Det var droppen tänkte Liv som gång på gång försökt berätta allt för sin egen mamma som alltid var otillgänglig, som var så skadad av sitt arbete att hon helt glömt att leva, och vara mamma. Liv bröt ut, sprang in i sitt rum och det var där hon var nu. Gråtande på golvet som om hon blivit sönderslagen. Hon frågade sig vad  universum hade mot just henne, bara henne. Tillslut somnade liv och vaknade inte förrän morgonen därpå när det var dags att genomlida ytterligare en dag i skolan, något värre än att vara i helvetet enligt henne själv.

 När hon kom hem var mamma lika snabbt som vanligt ute ur dörren på väg till sitt jobb. Liv kände att hon behövde någon att prata med, någon som hade tid att lyssna på henne. Hennes mormor. Hon var Livs stöttepelare i alla stunder, var det något, var hon det första liv vände sig till. 

Hon tog sin telefon och det hann inte ens gå två signaler innan hennes mormor hann svara. "Hej lillan” hördes en gammal röst på andra sidan."Hej mormor” “Hur mår mitt lilla flickebarn?” Liv funderade en kort stund på vad hon skulle svara, sedan insåg hon att hon suttit tyst alldeles för länge. “Jo… Jag har nog mått bättre”. “Jasså är du sjuk?” frågade mormor. “Nja, i hjärnan och i själen bara” svarade Liv. "jaså? Berätta. Berätta allt, jag lyssnar alltid, det vet du”

Tårarna började bränna bakom Livs ögon, samtidigt som hon berättade om allt; skolan, stressen, mobbningen, hur hon var så besviken och hatade allt med sig själv.

“Jag hör vad du säger” svarade mormor efter att ha hört allt, "men nu kommer jag ge dig ett råd som kan låta lite tufft att höra, det finns folk som har det värre än dig, som knappt kan överleva. Där varje dag är en kamp mot livets klocka.”

Liv försökte förstå vad hennes mormor menade med detta, hon mådde ju inte bra, skulle hon bara sluta må dåligt?

“ Jag menar inte att du bara ska sluta må dåligt eller ignorera dina känslor. Det jag menar är att det alltid kommer tuffa tider i ditt liv, och det är under de tiderna du måste vara stark och göra ditt allra bästa för att vända på det. Resten av till liv kommer inte se ut såhär. Det är bara en liten, liten del av ditt långa liv och du har knappt gått igenom hälften av allt du kan göra i ditt liv. Därefter blev hon tyst, som att hon ville att det hon nyss sa skulle sjunka in hos Liv. Sedan fortsatte hon.

“ Minns du byn jag har berättat om?" Fortsatte mormor. “Den jag bodde i när jag var liten”. Hon fortsatte: "Där bodde det en gammal dam, ingen visste hur gammal hon var, inte ens hon själv, säkert lite över 60. Hon hade inga tänder, gick runt i de enklaste och billigaste kläderna -för hon hade inte råd med bättre ska du veta- och det enda hon gjorde var att valla kor, dag ut och dag in, hon fick knappt någon mat i magen, så dagarna hon kom förbi vårat hus gav vi henne alltid en liten påse med bröd och tomater, men det var sällan”. Liv förblev tyst. “Hade hon ingen familj som tog hand om henne? frågade hon efter att ha tänkt ett litet tag. "Jodå" svarade mormor. “Men det var absolut inte så mycket till familj, båda hennes barn hade flyttat utomlands och skickade aldrig pengar och hade ingen kontakt med henne, be bara övergav henne, och hennes man var död”. 

"Så bodde hon då?” frågade Liv. “ Hos sin storebror, men hon bodde i en liten lada, där det var hur enkelt som helst för ormar eller andra djur att komma in och möjligtvis förgifta henne”. Hon fortsatte “Själv bodde hennes bror i ett väldigt fint hus tillsammans med sin fru och deras son. Alla pengar damen tjänade tog de ifrån henne och om de någonsin såg henne med mat från andra tog de det ifrån henne också. “ Kunde hon inte ringa polisen så att de kunde hjälpa henne? eller be någon annan göra det åt henne?” Svarade Liv, nästan lite chockad över att folk kunde vara så elaka, speciellt mot sin egen familj. 

"Absolut inte” svarade mormor. “Hon fick egentligen inte berätta om något för andra, så oavsett hur mycket man ville ringa polisen, var det bara att hålla tyst och i smyg hjälpa henne när hon behövde. Som tur var dog hon inte allt för sent så hon slapp leva i sådana omständigheter allt för länge, nu är hon nog garanterat på en bättre plats, och hoppas bara att hennes bror hamnar i helvetet, för det är där han hör hemma” avslutade mormor. “Men nu måste jag gå hjärtat, jag har lite saker att göra men jag ringer tillbaka om en liten stund. Liv hörde ett klick och det blev tyst i andra änden igen. Lika tyst som i Livs huvud. 

"Stackars dam” sa Liv för sig själv med en enda sak i åtanke: “Varför är världen så orättvis?”

En liten sak till, jag har inte över huvudtaget varit noggrann med meningsuppbyggnad och har knappt djupläst den en enda gång så om det är något som känns lite fel så är det därför, åter igen jag har bara skriva denna lilla text FÖR ATT SKRIVA.