Hur kan vattnet vara en amfolyt?
Jag tycker det känns ganska konstigt att vattnet kan agera både bas och syra (amfolyt) och alltså fungera som en buffert i en buffertlösning. Om det är så, så borde väl inte pH:t att sänkas om jag droppar i saltsyra i ett glas med avjoniserat vatten eftersom att vattnet då borde bli en hydroxidjon och en oxoniumjon där då oxoniumjonen borde kunna reageara med saltsyrans vätejon och bilda vatten. Men detta sker ju inte, så hur kan då vatten fungera som en amfolyt?
Vatten är en amfolyt. Antingen kan vattenmolekylen fungera som en syra och avge en proton (som tas upp av en bas)så att det blir till basen hydroxidjon, eller också kan vattenmolekylen fungera som en bas och ta upp en proton från någon syra och bli till syran oxoniumjon.
I neutralt vatten finns det förutom vattenmolekyler både oxoniumjoner och hydroxidjoner på grund av vattnets autoprotolys . Det finns lika många oxoniumjoner som hydroxidjoner och båda har koncentrationen . Det är därför pH är 7 i rent vatten. Om man tillsätter en syra kommer syran att reagera med vattnet så att det blir fler oxoniumjoner än hydroxidjoner, d v s vattenlösningen blir sur.
Att vara en amfolyt och att kunna fungera buffrande på ett effektivt sätt är inte riktigt samma sak. Vatten är en väldigt svag syra och en väldigt svag bas. Den kan bara buffra vid extremt låga koncentrationer av syror och baser. Sätter du till exempel till saltsyra till koncentrationen mol/liter kan man säga att vattnet buffrar lösningen till pH 7.
Men en effektiv buffert måste ha högre Ka och Kb än vatten.
Tack båda två för förklaringen, mycket tydligare nu. Men vad jag förstått det så är det buffrande ämnen som håller pH i jorden någorlunda konstant och skyddar mot försurning. Förklarade såhär;
"Men även jorden har buffertlösningar vilket gör att de kommer att klara en viss del surt regn. När vätejoner kommer från det sura regnet så reagerar de precis som beskrivits med hydroxidjoner som vattnet bildar och då reagerar där produkten blir vatten. Men om det hela tiden kommer mer och mer vätejoner (det sura regnet fortsätter) så kommer tillslut buffertämnena att ta slut och då blir ju en försurning eftersom vätejonerna kommer att reagera med vattnet och bilda oxoniumjoner."
Nu när Svanta sa det där om att vatten endast kan buffra extremt låga koncentrationer får mig att undra om det verkligen någorlunda så som jag har beskrivit. Eller är det så att det inte är vatten som är de buffrande ämnena i jord och kanske något starkare än vatten?
Det är de platser som har en berggrunden som består av kalksten (kalciumkarbonat) som inte skadas av försurat regn - däremot kan det bli grottor i berget. Anledningen till att det var i Sverige man upptäckte att sjöarna blivit försurade (stavningskontrollen föreslår försäkrade) är att vår berggrund till stor del består av granit, som är uselt på att buffra.