Hjälp med novell svenska

Jag har skrivit en novell och undrar om det är något som jag behöver ändra på, då framförallt grammatiskt. 

Laurence tittar på sin klocka när han skyndar nerför den slanka kullerstensgatan. Vädret har varit ganska trist den senaste tiden. Berg av mörka, gråa moln svävar över staden samtidigt som tjocka regndroppar skräpar ner området. Klockan är 18.00 och solen har redan gömt sig för natten. Han har ont om tid; floristen stänger klockan 7. Med snabbare fötter ökar Laurence takten samtidigt som han försiktigt undviker pölarna som nu svämmar över gatorna. Vanligtvis är han förberedd när det kommer till viktiga saker som dessa. Han glömmer aldrig när det kommer till hans familj. Men att ha fler sena nätter på sitt kontor den här veckan än någon annan hade hans sinne i spillror, och för en gångs skull kunde Laurence inte tänka klart. Det var inte förrän han var halvvägs klar med sin pendling hem som han insåg datumet, den 13 februari 1966. I morgon var det Alla hjärtans dag och han hade inte köpt en present till hans fru ännu. Så han pausade sin pendling hem och gick mot den första floristen han kunde tänka sig, vilket skulle ha varit en anständig resa om han inte hade fastnat i en storm. Längre fram kunde Laurence se det gula ljuset som rinner ut från floristens fönster, vilket tyder på att han har anlänt.

Laurence kliver genom tröskeln till butikens rangliga dörr och träffas omedelbart av den robusta och kraftfulla doften av vår. Synen av röda, rosa, gula och alla andra färger som kan tänkas för en blomma, framträder livfullt med hopp om att Laurence ska välja ut några att ta med hem till sin fru. En kylig bris smeker hans hud när Laurence känner att han inte är ensam. En feminin skugga lurar bakom registret. Laurence drar blicken bort från blommorna.

"Sista minuten shopping? En klassisk rosbukett är alltid en favorit” säger en mild feminin röst. En känsla av bekantskap fyller Laurence, som om han har träffat den här kvinnan förut men inte kommer ihåg var. Han väntar en minut innan han svarar som om hans minne av henne kommer smyga sig på honom i insikt, men tiden går och Laurence har ingen tur.

"Jag behöver en bukett till min fru, och jag behöver den levererad i morgon bitti. Inga undantag” krävde Laurence. Om han var under några andra omständigheter, kanske han hade varit lite vänligare, men just nu var han desperat efter att hålla sig i sin frus goda dager och hade därför inte råd att göra bort sig. Blommorna var en nödvändighet.

Floristen skannade mannen från topp till tå. Från det fina materialet i kappan till den prydliga affärsskjortan han bar under den, och slutligen till de polerade läderskorna han bar på fötterna. Hon kände igen rikedom när hon såg det, och den här mannen utstrålade det. Hans ansikte var bekant för floristen. Har hon träffat honom tidigare? Det var möjligt att hon hade gjort affärer med honom tidigare och inte kommer ihåg det, eftersom hon har många kunder under dagen. Det skulle vara omöjligt att komma ihåg dem alla. Och ändå hade den här mannen en kuslig känsla av bekantskap med honom. Det var en fråga för henne att ta itu med senare; just nu behövde han sina blommor, och hon behövde betala sin hyra. Floristen valde ut den dyraste buketten hon sålde och presenterade den för mannen i hopp om att han skulle unna sig och betala det upprörande priset så att hon inte skulle behöva berätta för sin hyresvärd att hon skulle bli sen med denna månadens betalning igen.

När Laurence tog fram sitt checkhäfte för att betala för blommorna frågade han floristen "Och vem ska jag skriva det till?" Hon svarade entusiastiskt "Till The English Garden Florist, sir." Laurence skrev under checken och överlämnade den till henne, och floristens ansikte bleknade när hon kände igen namnet på checken.

"Och får jag fråga vem som äger denna anläggning?" sa Laurence.

"Det gör jag, sir." svarade floristen tyst.

"Och du är?"

Miss Daisy Windsor, sir.”

"Hmm... Windsor. Det låter bekant. Jag kanske har gjort affärer med din far." grymtade Laurence när han samlade ihop sina ägodelar för att gå.

"Kanske, sir." sa Daisy medan hennes hand spökade över hennes mage, där hon fortfarande sörjde hjärtslagen som en gång frodades i hennes livmoder och som avslutades av en rejäl check undertecknad av Laurence själv. "Det är nog det." sa hon och ljög direkt framför mannen vars ansikte var så bekant för den Daisy kände alltför väl, ansiktet som skulle ha varit fadern till deras ofödda barn. Hon mindes det tydligt nu. Mannen som köpte blommor till sin fru, blommor till mamman till sitt barn, var samma man som gav Daisy en check från samma checkhäfte för tre år sedan. Förutom att istället för blommor köpte han Daisys tystnad.