hissen - Är huvudpersonen en pojke eller flicka?

jag fick en fråga på texten men kunde inte så mycket

Är huvudpersonen en pojke eller flicka? Motivera ditt svar och hitta ”bevis” för ditt svar i texten.

jag trodde iaf så: det är en flicka eftersom när jag läste texten avbildade jag huvudperson som en tjej eftersom huvudpersonens sätt att vara och reagera mot den här svettige mannen verkar vara som en tjejs. jag tror även det tjejer som brukade har svårt att titta på en annan obekant man i ögonen och brukade vandra  blicken eller tittar ner eller på sina skor osv.

men vad tänker ni kan det vara en kille också??

Hissen, Bim Wikström
Jag ser på klockan, den är fem i ett. Jag kommer att vara i tid … det ärväldigt viktigt just i dag. Jag vet att jag har fått en sista chans.

Dörrarna öppnar sig och jag går in i hissen och trycker på knappenmed siffran fjorton. Från en högtalare i taket hörs toner av ettmusikstycke som verkar bekant. När dörrarna är på väg att stängas,stoppar någon en hand emellan och tränger sig in i hissen. Det är enman som är blank av svett i pannan. Han nickar åt mig och trycker på knappen med nummer tretton.

”Jaha, du ska till restaurangen”, säger han och nickar motknapparna där fjorton redan lyser grönt. ”Då får man väl sägasmaklig måltid.”

Jag ler lite mot honom.

”Själv ska jag till tretton.”

Hissen börjar röra på sig men stannar lika snabbt igen.

Vi tittar mot siffrorna ovanför dörren, våning två. Dörrarna öppnas och en pojke i tioårsåldern tittar in i hissen. 

”Ska ni ner?” frågar han.

Jag och mannen med den svettiga pannan skakar på huvudet. Jagpekar uppåt och fnissar till när jag tänker på hur dumt det verkar.Ska vi inte ner så ska vi förstås upp. Vi kan ju knappast åka till högereller till vänster. Dörrarna stängs.

”Det är inte så kul att bo på våning nummer tretton. Det betyder juotur.”

Jag nickar, jag har egentligen ingen lust att prata. Jag tänker på attdet är svårt att veta vart man ska titta när man är två personer i enhiss. Min blick vandrar, från knapparna med siffror där två av demlyser, till mina skor. Bruna skinnskor, jag stirrar som om jag aldrigsett dem förut. Jag tittar på klockan igen fast jag vet vad den är ochsedan tittar jag på mannen igen. Han ska precis säga något närhissen gungar till så det suger i magen. Den stannar på våning fyra.En dam med lång kappa och hatt på huvudet tittar storögt på oss.

”Vet ni var restaurangen ligger?” frågar hon.

”Fjorton” säger jag och den svettige i kör. Det är nästan så att viskriker.

Damen på våning fyra tar ett steg bakåt och håller upp händernaframför sig.

”Jag tar nästa hiss”, säger hon hest.

Jag undrar vad det var som skrämmer henne. Ser vi farliga ut? Ochvad säger hon? Tar nästa hiss. Som om det skulle komma en annanhiss på väg upp om en liten stund. Det finns bara den här hissen.Kanske var damen rädd för att åka hiss och ville vänta tills hon kundeåka ensam.

På våning sju är det dags igen. Hissen saktar in med ett ryck ochdörrarna öppnas. I trapphuset utanför är det tomt. Vi tittar förvånatpå varandra, mannen och jag. Han tar ett litet steg ut på våning sju,med halva kroppen kvar i hissen. Han ser åt höger och vänster ochskakar på huvudet. Någon måste ha ändrat sig och tagit trappornaistället.

Jag börjar bli otålig och väger från den ena foten till den andra, närhissdörrarna äntligen stängs och färden fortsätter. Jag ser på klockanigen, men innan jag hinner se vad den är, slocknar ljuset. Det blir heltmörkt i hissen förutom det svaga ljuset från panelen med knappardär nummer tretton och fjorton lyser med ett svagt grönt sken.

”Ja, som sagt, min vanliga otur.”

Jag stirrar stint på siffrorna över hissdörren som visar att vi är vidvåning elva.

Jag tycker att mannens röst låter annorlunda i mörkret. Nu vet jagplötsligt vilken låt det är som spelas i högtalarna. Sånt är livet! Såpassande.

Då stannar hissen. Siffran elva har slocknat och tolv har inte tänts.Jag känner hur jag fryser till, vi har förmodligen fastnat mellan tvåvåningar. Musiken hörs tydligt nu. Jag förstår att det är för att hissenhar tystnat helt. Den står still och motorn har stannat.

”Fan”, svär jag och trevar med handen över panelen för att hitta enlarmknapp eller kanske en högtalare att prata i. En knapp lyser medett svagt rött ljus. Jag trycker på den flera gånger utan att veta om detär till någon nytta. Jag försöker föreställa mig att det sitter en hissvaktnågonstans som ser hur en lampa börjar blinka och genast kommerspringande för att rädda oss.

Luften fylls av svett och rakvatten.

”Jaha, har du någon mobiltelefon?” undrar mannen som troligtvisinte har någon själv.

Jag trevar i fickan, hittar den och kommer ihåg att jag stängde avden när jag väntade på hissen. Jag ville inte att den skulle störa underlunchen. Jag får igång den och ska just knappa in de fyra siffrorna ikoden, när mannen säger:

”Det är väl i sådana här situationer som man glömmer bort sinkod.”

Min tumme tvekar en stund och koden är som bortblåst ur mittminne. Jag morrar mot mannen i mörkret.

Den kommande halvtimmen blir en av de längsta i mitt liv i. Ettmörkt, litet utrymme på cirka tre kvadratmeter tillsammans med enman som till slut får sätta sig ner på golvet. Han stånkar och stönar.Jag tror att han tar upp en näsduk och torkar pannan. Sånt är livetfortsätter att spela som om ingenting har hänt. Jag känner miguppgiven. Jag trycker på den röda knappen om och om igen, men fåringen reaktion.

Sen händer allt på en gång. I samma stund som jag kommer påmin kod till telefonen, tänds lampan och hissen går igång. Musikengår över i en annan melodi och mannen tar sig med stort besvär upppå benen igen och går ur hissen på våning tretton. Allt är som vanligtigen, men ändå inte. Jag läser det sms som plingar till i telefonen.

Du svara inte. Jag väntade … Till råga på allt var hissen trasig. Jag fickGÅ ner. Jag inser att du inte menar allvar med oss, och du … jag kommerinte tro på dina undanflykter. Det här var sista chansen. Du behöver intehöra av dig mer.