Göra skillnad på "syreatom" och "oxidjon" vid balansering av reaktionsformler?
Jag är läromedelsförfattare och brottas med ett problem. Jag försöker inte lura er att bidra med gratis konsultarbete; jag tycker att den här typen av frågor är principiellt intressanta.
I några enkla exempel på balansering av reaktionsformler har jag skrivit om antingen grundämnen eller molekylföreningar. Då säger jag att vi "räknar antalet syreatomer" till exempel.
Nu har jag exempel med jonföreningar, och tvekar mellan tre alternativ.
a) Att fortsätta säga att vi räknar "syreatomer" och låtsas som ingenting för att hålla det enkelt. Inte så bra eftersom det inte är sant.
b) Att lägga in en utvikning om att det är oxidjoner före reaktionen men syreatomer efter, men att vi räknar på samma sätt ändå. Jag kan inte utgå från att eleven känner till begreppet jon sedan tidigare, och utvikningen riskerar att bli lång och ta fokus från balanseringen.
c) Att skriva lite talspråkligt att "vi räknar hur många syre vi har före reaktionen, och hur många vi har efter".
Jag lutar åt alternativ c), det är både minst krångel och mindre felaktigt än a). Och jag tror att jag skulle kunna uttrycka mig så i tal.
Det som talar emot c) är att det översätts till andra språk, och redan på engelska känns "how many oxygens" lite väl sloppy. Hur det är på tyska, arabiska, dari, somaliska och tigrinja kan jag bara gissa.
Jag håller nog med om att c) är det bästa alternativet. En potentiell förvirring är att man ofta kallar både O och O2 för ”syre”, men om man konsekvent kallar den sistnämnda för ”syrgas” borde det inte vara något problem.
Vad är det för reaktion du tänker på när det är "oxidjoner" före reaktionen och "syreatomer" efter? På rak arm kommer jag bara på reaktioner där det är oxidjoner efteråt, eller där det är kovalenta föreningar både före och efter (som när permanganatjoner reduceras).
Reduktion av någon järnoxid till metalliskt järn skulle kunna vara ett exempel. Syre går från järnoxiden till att ingå i koldioxid.
Dina armar är rakare än mina. Tänkte bara på spontana reaktioner.
Bör även finnas en hel del spontana reaktioner. Blandas svavelsyra med CuO får man kopparjoner och vatten.
Teraeagle skrev :Reduktion av någon järnoxid till metalliskt järn skulle kunna vara ett exempel. Syre går från järnoxiden till att ingå i koldioxid.
2 Fe2O3 + 3 C --> 4 Fe + 3 CO2 var exemplet, ja.