ge mig respons på min novell

Livet utanför

Klockorna tjöt i öronen på henne och benen började automatiskt dra sig till dörren för att ta på sig den gamla jackan för att bege sig ut från skolportarna. Hon sprang så fort benen bar henne och hade bara ett mål i huvudet, hon måste hem. Hennes hjärta dunkade hårt och fort när hon klev in i det mörka huset. Ljus sipprade in och reflekterades på väggarna och bländade henne i ögonen. Det var en speciell dag, en dag som hon väntat på. Dagen som hennes pappa skulle komma hem.

Hennes pappa var känd som den anonyma alkisen i den lilla byn de bodde i. Trots hennes unga ålder hade hon klarat sig ensam i snart ett halvt år med bara en dag framför sig, den här. Nu bländade solen henne igen och ögonen drogs sig genast till världen utanför fönstret. Utanför började de tidigare lätta och lekfulla molnen nu dra ihop sig som tunga täcken över solen och hon hörde hur det började vina i trädens kronor. Livet hade inte varit enkelt för henne under detta halv år men hon kände i hela kroppen hur tiden framöver skulle bli.

Köksluckorna var söndriga och färgen flagnade när hon tog ut de två finaste tallrikarna hon hade och satte dem på middagsbordet. Hennes ögon tindrade och hon kunde inte hjälpa att hon drog lite på mungiporna, lungorna sprakade och hon gick som på moln över till spisen. Hennes favoritmat var fisk med kokt potatis till, den maträtten gav henne nostalgi och minnen tillbaka när hennes pappa och hon satt vid bryggan och magen bubblade och sjön glittrade framför dem. Allt skulle äntligen bli bra igen. Världen utanför henne fortsatte även när hennes pappa skickades till behandlingshem och ingen hade sett när hon satt ensam hemma och färgade sina kuddar svarta av tårar. Tänk att allt skulle få bli som vanligt igen.

Radion sattes på och den kända reportern hade sitt dagliga reportage när han plötsligt avbröts av vädret. På radion varnade de om en storm som var på väg över västra delarna av landet och alla som planerat resa ut på vägarna bör stanna hemma. Hon stod och kokade potatis och hon lyssnade inte vad som sades på radion även om hon tydligt märkte hur världen utanför hennes fönstren tydligt blev mörkare och dunklare. Hon påmindes om att hon borde fixa till sig innan hennes pappa kom på besök, genast drog hon sig till sitt rum för att ta fram sin borste. Borsten tog alla de gamla slitna hårstråna från hennes tjocka gyllenbruna hår, hon hade ärvt håret från sin mamma. Alla hon mötte berättade alltid för henne hur lik hon var sin mamma, hon visste aldrig vad hon skulle känna när främlingar hon aldrig mött berättade om hennes mamma. Inte en enda bild fanns kvar av henne så vitt hon visste efter att hon gick bort. Hon hade levt ensam sedan dess, livet hade rullat på ändå även om hon gärna hade sett sig själv i en familj med både mamma och pappa. Hon målade på lite mascara på hennes långa fransar och sedan sprang hon iväg som på moln till köket igen.

Det smattrade på fönsterrutorna och träden tjöt högt i vinden. Hon satt och kollade ut på den grå världen utanför och längtade tills hon skulle få färga den igen. Hennes axlar var nästan upptill öronen på henne, hon kom på sig själv att bita sig i kinden som hon alltid gör och släppte genast spänningen i både käken och axlarna. En bil körde förbi och axlarna flög upp igen samtidigt som hjärtat slutade slå i vad som kändes flera minuter, men nej det var inte hennes pappa. Det tjöt i köket och hon gick dit för att ta ut fisken hon satt timer på, den var gyllenbrun och lagret såg krispigt ut precis så hon alltid ville ha den.

Steg på ytter trappen hördes, och hon sprang ut till hallen för att välkomna den efterlängtade personen. En skuggad gestalt syntes i dörrfönstret, två skarpa knackningar räckte för att hon skulle slänga sig ut i famnen på den som stod på andra sidan. Allt var bra nu, hon hörde personens tunga andningar och tittade upp för att äntligen få se sin pappas ansikte igen. Vem är detta tänkte hon, och pulsen på henne la sig för varje sekund som gick.

De satt i soffan och pratade. Han berättade för henne att han hette Niclas och kom från polisen. Niclas pratar men hon kan inte ta in det han säger, allt är som en dröm. Hon ser allt framför sig men inget känns riktigt längre hon faller ihop med känslan av att hon aldrig mer vill vakna, det skulle inte bli någon middag med fisk idag.

Bra jobbat! Aningen förutsägbar men ändå ett sorgligt klimax som drar lite i hjärtsträngarna. Har inte så mycket invändningar på den narrativa aspekten men lite småsaker som jag tycker du kan rätta/tänka på:

Du använder "och" väldigt mycket, vilket i vissa meningar fyller ett berättarsyfte då det förmedlar flickans uppspelthet och snabba tankegång; men i vissa fall blir det lite jobbig meningsstruktur. "Ljus sipprade in och reflekterades på väggarna och bländade henne i ögonen" tycker jag blir lite jobbig mening. Föreslår liten omskrivning till "Det bländande ljuset sipprade in och reflekterades på väggarna" då det implicerar att hon bländas utan att behöver skriva ut en sådan lång mening.

Du skriver "Nu bländade solen henne igen och ögonen drogs sig genast till världen utanför fönstret. Utanför började de tidigare lätta och lekfulla molnen nu dra ihop sig som tunga täcken över solen..." vilket känns lite osammanhängande då hon bländas när solen går i moln. Tycker att din användning av stormen som nalkandet av de fruktansvärda nyheterna är ett fint narrativt val du gjort så föreslår att du behåller den delen men kanske skriver om att hon bländas till något annat som mer passar att tjocka moln börjar driva in! 

"...halv år..." är särskrivet och "söndriga" är talspråk och bör korrigeras om din svenskalärare är lika petig som mina var.

Jag har fetmarkerat lite användningar av kommatecken jag tycker närmar sig gränsen till satsradning och föreslår att du sätter punkt istället eller strukturerar om meningen, inget fel på meningarna utöver det!

Sen har vi slutet. Den sista fetmarkerade meningen tycker jag är lite onödig då den i sitt sammanhang (hon har fått förödande nyheter om sin far och hon beskriver känslan av komplett uppgivenhet) har en helt annan nivå av allvarlighet och känns för mig nästan lite rolig. Vill du ha ett allvarligt avslut skulle jag ta bort det fetmarkerade då avslutet annars är bra!

Tack för svaret!! Ska kolla igenom texten igen och fixa till de du skrev, alltid bra med lite kritik för att se de man kan rätta till!!

Pussgurka123 skrev:

Tack för svaret!! Ska kolla igenom texten igen och fixa till de du skrev, alltid bra med lite kritik för att se de man kan rätta till!!

Bra att det blev till hjälp! Lycka till med inlämningen!