Funktionalanalys
Hej!
Jag sitter fast på följande fråga (där är komponenterna i ):
Jag vet att eftersom är ett ändligt-dimensionellt normerat rum så gäller att operatorn är begränsad. Men jag förstår inte varför min logik inte fungerar:
Vi vet att normen kan beräknas som: = sup() (hur får man till det här i LaTeX?). Så om vi väljer så har normen ett och tar ut första kolonnen i . Men i kan vi ju ha vilka komplexa tal som helst, så vi kan ju få att normen av denna vektor (vilket är den största normen av de komplexa talen) inte är begränsad? Men enligt en sats så ska vara begränsad eftersom är ändligt-dimensionellt.
Vart tänker jag snett?
Dina \abs syns!
Du ska kunna skriva \Vert A \Vert
PA konfunderar Ibland :O
Komponent 1 av matrismultiplikationen A ges av
A1kxk.
Hur stort kan man få absolutbeloppet av detta att bli om man samtidigt har villkoret att
?
PATENTERAMERA skrev:Komponent 1 av matrismultiplikationen A ges av
A1kxk.
Hur stort kan man få absolutbeloppet av detta att bli om man samtidigt har villkoret att
?
Jag tänkte mig att man får ut första kolonnen, eftersom vi väljer och då återstår att bestämma normen av vektorn . Men vi kan ju välja alla hur stora vi vill?
Nu svarade jag inte riktigt på din fråga, men triangelolikheten kanske kan göra nåt? Jag ser inte riktigt vart det ska leda.
Nja, matrisen skall du nog se som given. Dvs aij är givna konstanter. Det är som vi kan variera.
Ett litet tips.
Vi har ju triangelolikheten
+ .
När får vi likhet?
PATENTERAMERA skrev:Ett litet tips.
Vi har ju triangelolikheten
+ .
När får vi likhet?
Om för något ?
Eller kan man inte helt enkelt bara resonera som följande:
Vi kan ta där vi har 1 på i:te komponenten. Eftersom så jämför vi alla och får du ut alla kolonnerna (en för varje ) i matrisen . Sen vill vi då veta normen av kolonnerna, vilket är elementet med störst belopp i kolonnen. Jämför vi alla dessa borde i väl få att ? Alltså är normen av operatorn det största elementet i matrisen sett till dess norm? Och matrisen/operatorns norm beror då på dess element?
EDIT: Hmm, nej det fungerar inte och det inser jag själv, glöm inlägget.
Nästan rätt. c får dock inte vara negativt. Dvs om vi ser z1 och z2 som två pilar så skall de vara riktade åt samma håll, eller om man så vill Arg(z1) = Arg(z2). Detta kan generaliseras till en summa av flera komplexa tal.
Om vi sätter xk = exp(-iArg(a1k)), så uppfyller vi = 1. Vidare har vi då att
a1kexp(-iArg(a1k)) = |a1k|exp(iArg(a1k))exp(-iArg(a1k)) = |a1k|.
Dvs vi väljer värdena xk på sådant sätt att alla termerna får samma riktning. Vi noterar att detta är det största värde vi kan få då normvillkoret är uppfyllt, eftersom
|a1kxk| |a1k||xk| |a1k|, då = 1.
Vi kan upprepa detta argument för de övriga komponenterna i Aoch kommer fram till att
= |aik|.
Tack!
Men en fråga, vad är poängen med att definiera ? Räcker det inte med att låta och sen använda din rad av olikheter där vi använder triangelolikheten och att ?
Vilken exotisk norm...
Nja, det visar ju bara att |a1k| är en övre begränsning till absolutbeloppet av den första komponenten av A. Vi visar sedan att vi kan välja xk så att absolutbeloppet av första komponenten av faktiskt blir |a1k|. Därför vet vi med säkerhet att detta är det största möjliga värdet på absolutbeloppet av den första komponenten.
Just det, det räcker inte med en övre begränsning bara, vi vill ju hitta den minsta övre begränsningen. Men hur/varför gäller den här likheten?
Varje komplext tal z kan skrivas på polär form, dvs
z = |z|eiArg(z).
Så a1k = |a1k|exp(iArg(a1k)).
PATENTERAMERA skrev:Varje komplext tal z kan skrivas på polär form, dvs
z = |z|eiArg(z).
Så a1k = |a1k|exp(iArg(a1k)).
Såklart, det är så enkelt att jag gjorde det svårare än vad det var. Tack.