Foumlek: fortsätt berättelsen

Snön yrde i luften, men solen gnistrade i det tjocka lagret snö på marken. Vad var det nu jag gjorde här?, tänkte Anja.

Hon såg sig runt och hittade en liten ekorre i ett av skogens många täta träd. Anja lekte med tanken att livet måste vara lätt för en ekorre, bara sitta och gnaga på sina nötter hela dagarna. 

Det var en vacker vy som Anja inte ville förstöra genom att fundera mer på varför hon var där. Hon började gå åt solens håll, kanske kan hon nå den?

Det starka reflekterade ljuset på snöns kritvita yta gjorde ont i ögonen, så mycket så att hon blundade ögonen. Med hennes tunga steg var snöns knarrande ljud det enda som hördes. Plötsligt kände hon en rot vid tårna och utan att hinna tänka eller reagera ramlade hon ner i ett litet tunnelsystem vars enda ljus kom från hålet hon föll från.  

Men väntan på bänken i mörkret blev kort, för strax anlände tunnelbanevagnen.

Berget var hårt mot ryggen när Anja tryckte sig mot bergväggen för att undkomma tunnelbanevagnen som skramlade förbi i hög hastighet. Tåget var fullpackat, trots att klockan, givet dagsljuset uppe på ytan, borde vara mitt på dagen. 

"Han är påväg, ta ett tåg eller SPRING" skrek en man skrikandes genom perrongen, men ingen verkade reagera eller ens höra. "Vem?" frågade Anja och försökte gripa tag i mannen.

(Hur kom hon upp på perrongen? 🤔😅)

Hon såg att hon befann sig på T-Centralen, vid tunnelbanans blåa linje, som ligger längst ned av alla linjer, och även om det brukade befinna sig märkliga typer här, var det inte här som de brukade samlas. Något sa Anja att detta inte var en galning, och hon trängde sig in i en tunnelbanevagn i precis innan dörrarna stängdes och tåget rullade iväg. Bakom henne började det mullra. 

Anja, som hade hamnat längst bak i tåget, vände sig om. Hjärtat hoppade över ett slag när hon såg två stora, röda cirklar som stirrade mot henne genom det bakre fönstret.

De hotfulla cirklarna kom närmare och närmare, och växte till något som liknade stora rödglödgade skivor, vilka till slut skapade en eldbefängd horisont tvärs över hela det bakre fönstret precis vid Anjas ansikte. Anja kunde knappt se ut genom rutan i det intensiva röda skenet, men lyckades till slut uttyda texten "Västra Skogen" uppe på det ofantligt snabbt backande tåget.

En skinka senare så stannade tåget med ett *plask* och Anja och främlingen gick ur och påbörjade sitt storartade fruktiga äventyr i Västra Skogen. Men Västra Skogen var ej en skog nej, det var as in matter of fact en stor skosula där de behövde för varje 5:e andetag betala 57 yen till närmsta skochaufför. Efter 2 timmars ströletande efter guldigt snö i denna fuktiga skosula hörde de ett klumpeduns, och där stod...

Skomannen, ledaren över alla skochaufförer och ägaren över Västra Skogen. Hans illaluktande skosuleansikte nådde Anja från flera meter ifrån men det var inget man vågade säga framför den 7 meter gigantiska skomannen.  

Du reslige Storsko kanske kan visa mig var nästa sko avgår ifrån, frågade Anja. Mannens ansikte sprack upp i ett brett leende när hans favoritämne, skor, kom på tal.

Han berättade om alla skor han hade haft och att varenda en hade en unik fin berättelse, efter 5 min... 50 minuter, det var svårt för Anja att förstå hur länge de hade stått där eftersom det var en hel del skor han hade haft genom åren, men efter det kunde han såklart hjälpa Anja, men först...