Förstå beviset för dimensionssatsen
Kollar på det här (näst sista sidan) beviset av dimensionssatsen, men förstår det inte helt.
Är med fram tills det står att det är motsägelse. Jag ser att det blir motsägelse, men inte hur det gör att mängden av (n-k) vektorer som spänner upp V(F) är linjärt oberoende och hur det ger dimensionssatsen.
All hjälp uppskattas! :)
Vi har antagit att dimensionen av V är n, och därmed följer det att V spänns upp av n oberoende (enhets-)vektorer, e1, ... ,en. Därtill har vi även sagt att nollrummet har dimensionen k, och vi kan säga att enhetsvektorerna e1, ... ,ek uppfyller att F(ei) = 0. De vektorer som då spänner upp rummet V är ek+1, ... , en. Vi vill visa att denna mängd vektorer är oberoende, och eftersom F(e1)+F(e2)=F(e1+e2) (vektorrum är linjära), vill vi i princip hitta lambda så att F(λk+1ek+1+...+λnen)=0. För att detta ska vara sant, måste dessa vektorer ligga i nollrummet, vilket de, enligt de antaganden vi gjort, inte gör. Dessa (n - k) vektorer är alltså oberoende, och spänner upp V. Därmed kan vi dra slutsatsen att dim(V(F))=n-k=dim(V)-dim(N(F)).
Smutstvätt skrev:Vi har antagit att dimensionen av V är n, och därmed följer det att V spänns upp av n oberoende (enhets-)vektorer, e1, ... ,en. Därtill har vi även sagt att nollrummet har dimensionen k, och vi kan säga att enhetsvektorerna e1, ... ,ek uppfyller att F(ei) = 0. De vektorer som då spänner upp rummet V är ek+1, ... , en. Vi vill visa att denna mängd vektorer är oberoende, och eftersom F(e1)+F(e2)=F(e1+e2) (vektorrum är linjära), vill vi i princip hitta lambda så att F(λk+1ek+1+...+λnen)=0. För att detta ska vara sant, måste dessa vektorer ligga i nollrummet, vilket de, enligt de antaganden vi gjort, inte gör. Dessa (n - k) vektorer är alltså oberoende, och spänner upp V. Därmed kan vi dra slutsatsen att dim(V(F))=n-k=dim(V)-dim(N(F)).
Nu blev det självklart! Tack så mycket!
Åh, vad roligt! Varsågod! :)
Hej!
Det är olämpligt att använda beteckningarna V och V(F) då de lätt kan leda till förvirring. Låt därför F:U→W vara en linjär avbildning från vektorrummet U in i vektorrummet W.
- Nollrummet N(F) är ett underrum till definitionsrummet U och värderummet V(F) är ett underrum till målrummet W.
Om e1,…,en är en bas för U och dimN(F)=k så kan varje element i N(F) skrivas som en linjärkombination av k stycken vektorer från denna bas; ordna basvektorerna e1,…,en så att det är de k första vektorerna e1,…,ek som spänner upp nollrummet.
Vektorerna F(e1),…,F(en) ligger alla i värderummet V(F) och de k första i denna lista är alla lika med nollvektorn, så det är endast de återstående n-k stycken vektorerna som har en chans att utgöra en bas för värderummet. Frågan är om de gör det. För detta behöver man undersöka två saker:
- Vektorerna F(ek+1),…,F(en) är linjärt oberoende.
- Vektorerna F(ek+1),…,F(en) spänner upp värderummet.
Låt u=a1e1+⋯+anen∈U vara en godtycklig vektor. Vektorn F(u)=a1F(e1)+⋯+anF(en) ligger i värderummet V(F) och är en linjärkombination av vektorerna F(ek+1),…,F(en) (de k stycken första vektorerna är ju nollvektorer), vilket visar att V(F) verkligen spänns upp av vektorerna F(ek+1),…,F(en).
Låt talen λk+1,…,λn vara sådana att den speciella linjärkombinationen λk+1F(ek+1)+⋯+λnF(en) är lika med nollvektorn i V(F). Det gäller att visa att detta bara är möjligt om alla talen är lika med noll.
På grund av att avbildningen F är linjär kan man skriva
0=λk+1F(ek+1)+⋯+λnF(en)=F(λk+1ek+1+⋯+λnen)
vilket visar att vektorn
λk+1ek+1+⋯+λnen ligger i nollrummet N(F).
Det betyder att denna vektor kan uttryckas med vektorerna e1,…,ek som spänner upp N(F):
λk+1ek+1+⋯+λnen=c1e1+⋯+ckek⇒0=c1e1+⋯+ckek+(-λk+1)ek+1+⋯+(-λn)en.
Men nu var ju e1,…,en en bas för U så den enda möjligheten för denna linjärkombination att vara nollvektorn är om samtliga c-tal och λ-tal är lika med noll. Eftersom alla λ-talen tydligen är lika med noll så bildar vektorerna F(ek+1),…,F(en) en bas för värderummet V(F) vilket betyder att dimV(F)=n-k.
Dimensionssatsen följer nu av det triviala sambandet
n=k+(n-k).
Resultat: Om F:U→W är linjär avbildning mellan två ändligtdimensionella vektorrum så gäller det
dimU=dimN(F)+dimV(F).
Albiki skrev:Hej!
Det är olämpligt att använda beteckningarna V och V(F) då de lätt kan leda till förvirring. Låt därför F:U→W vara en linjär avbildning från vektorrummet U in i vektorrummet W.
- Nollrummet N(F) är ett underrum till definitionsrummet U och värderummet V(F) är ett underrum till målrummet W.
Om e1,…,en är en bas för U och dimN(F)=k så kan varje element i N(F) skrivas som en linjärkombination av k stycken vektorer från denna bas; ordna basvektorerna e1,…,en så att det är de k första vektorerna som spänner upp nollrummet.
Vektorerna ligger alla i värderummet och de första i denna lista är alla lika med nollvektorn, så det är endast de återstående stycken vektorerna som har en chans att utgöra en bas för värderummet. Frågan är om de gör det. För detta behöver man undersöka två saker:
- Vektorerna är linjärt oberoende.
- Vektorerna spänner upp värderummet.
Låt vara en godtycklig vektor. Vektorn ligger i värderummet och är en linjärkombination av vektorerna (de stycken första vektorerna är ju nollvektorer), vilket visar att verkligen spänns upp av vektorerna
Låt talen vara sådana att den speciella linjärkombinationen är lika med nollvektorn i Det gäller att visa att detta bara är möjligt om alla talen är lika med noll.
På grund av att avbildningen är linjär kan man skriva
vilket visar att vektorn
ligger i nollrummet
Det betyder att denna vektor kan uttryckas med vektorerna som spänner upp :
Men nu var ju en bas för så den enda möjligheten för denna linjärkombination att vara nollvektorn är om samtliga -tal och -tal är lika med noll. Eftersom alla -talen tydligen är lika med noll så bildar vektorerna en bas för värderummet vilket betyder att
Dimensionssatsen följer nu av det triviala sambandet
Resultat: Om är linjär avbildning mellan två ändligtdimensionella vektorrum så gäller det
Okej, tack så mycket!