5 svar
368 visningar
lamayo behöver inte mer hjälp
lamayo 2570
Postad: 25 maj 2019 17:30 Redigerad: 25 maj 2019 17:31

Förstå beviset för dimensionssatsen

Kollar på det här (näst sista sidan) beviset av dimensionssatsen, men förstår det inte helt.

Är med fram tills det står att det är motsägelse. Jag ser att det blir motsägelse, men inte hur det gör att mängden av (n-k) vektorer som spänner upp V(F) är linjärt oberoende och hur det ger dimensionssatsen.

All hjälp uppskattas! :)

Smutstvätt 25078 – Moderator
Postad: 25 maj 2019 17:58

Vi har antagit att dimensionen av V är n, och därmed följer det att V spänns upp av n oberoende (enhets-)vektorer, e1, ... ,en. Därtill har vi även sagt att nollrummet har dimensionen k, och vi kan säga att enhetsvektorerna e1, ... ,ek uppfyller att F(ei) = 0. De vektorer som då spänner upp rummet V är ek+1, ... , en. Vi vill visa att denna mängd vektorer är oberoende, och eftersom F(e1)+F(e2)=F(e1+e2) (vektorrum är linjära), vill vi i princip hitta lambda så att F(λk+1ek+1+...+λnen)=0. För att detta ska vara sant, måste dessa vektorer ligga i nollrummet, vilket de, enligt de antaganden vi gjort, inte gör. Dessa (n - k) vektorer är alltså oberoende, och spänner upp V. Därmed kan vi dra slutsatsen att dim(V(F))=n-k=dim(V)-dim(N(F)).

lamayo 2570
Postad: 25 maj 2019 18:21
Smutstvätt skrev:

Vi har antagit att dimensionen av V är n, och därmed följer det att V spänns upp av n oberoende (enhets-)vektorer, e1, ... ,en. Därtill har vi även sagt att nollrummet har dimensionen k, och vi kan säga att enhetsvektorerna e1, ... ,ek uppfyller att F(ei) = 0. De vektorer som då spänner upp rummet V är ek+1, ... , en. Vi vill visa att denna mängd vektorer är oberoende, och eftersom F(e1)+F(e2)=F(e1+e2) (vektorrum är linjära), vill vi i princip hitta lambda så att F(λk+1ek+1+...+λnen)=0. För att detta ska vara sant, måste dessa vektorer ligga i nollrummet, vilket de, enligt de antaganden vi gjort, inte gör. Dessa (n - k) vektorer är alltså oberoende, och spänner upp V. Därmed kan vi dra slutsatsen att dim(V(F))=n-k=dim(V)-dim(N(F)).

Nu blev det självklart! Tack så mycket!

Smutstvätt 25078 – Moderator
Postad: 25 maj 2019 18:48

Åh, vad roligt! Varsågod! :)

Albiki 5096 – Fd. Medlem
Postad: 25 maj 2019 23:54 Redigerad: 26 maj 2019 00:02

Hej!

Det är olämpligt att använda beteckningarna VV och V(F)V(F) då de lätt kan leda till förvirring. Låt därför F:UWF : U \to W vara en linjär avbildning från vektorrummet UU in i vektorrummet W.W. 

  • Nollrummet N(F)N(F) är ett underrum till definitionsrummet UU och värderummet V(F)V(F) är ett underrum till målrummet WW

Om e1,,ene_1,\ldots,e_n är en bas för UU och dimN(F)=k\dim N(F) = k så kan varje element i N(F)N(F) skrivas som en linjärkombination av kk stycken vektorer från denna bas; ordna basvektorerna e1,,ene_1,\ldots,e_n så att det är de kk första vektorerna e1,,eke_1,\ldots,e_k som spänner upp nollrummet.  

Vektorerna F(e1),,F(en)F(e_1),\ldots,F(e_n) ligger alla i värderummet V(F)V(F) och de kk första i denna lista är alla lika med nollvektorn, så det är endast de återstående n-kn-k stycken  vektorerna som har en chans att utgöra en bas för värderummet. Frågan är om de gör det. För detta behöver man undersöka två saker:

  1. Vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) är linjärt oberoende.
  2. Vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) spänner upp värderummet.

Låt u=a1e1++anenUu = a_1e_1+\cdots+a_ne_n \in U vara en godtycklig vektor. Vektorn F(u)=a1F(e1)++anF(en)F(u) = a_1F(e_1)+\cdots+a_nF(e_n) ligger i värderummet V(F)V(F) och är en linjärkombination av vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) (de kk stycken första vektorerna är ju nollvektorer), vilket visar att V(F)V(F) verkligen spänns upp av vektorerna F(ek+1),,F(en).F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n).

Låt talen λk+1,,λn\lambda_{k+1},\ldots,\lambda_{n} vara sådana att den speciella linjärkombinationen λk+1F(ek+1)++λnF(en)\lambda_{k+1}F(e_{k+1})+\cdots+\lambda_{n}F(e_n) är lika med nollvektorn i V(F).V(F). Det gäller att visa att detta bara är möjligt om alla talen är lika med noll.  

På grund av att avbildningen FF är linjär kan man skriva 

    0=λk+1F(ek+1)++λnF(en)=F(λk+1ek+1++λnen)0=\lambda_{k+1}F(e_{k+1})+\cdots+\lambda_nF(e_n)=F(\lambda_{k+1}e_{k+1}+\cdots+\lambda_{n}e_n)

vilket visar att vektorn

    λk+1ek+1++λnen\lambda_{k+1}e_{k+1}+\cdots+\lambda_ne_n ligger i nollrummet N(F).N(F).

Det betyder att denna vektor kan uttryckas med vektorerna e1,,eke_1,\ldots,e_k som spänner upp N(F)N(F):

    λk+1ek+1++λnen=c1e1++ckek0=c1e1++ckek+(-λk+1)ek+1++(-λn)en.\lambda_{k+1}e_{k+1}+\cdots+\lambda_n e_n = c_1e_1+\cdots+c_ke_k \implies 0 = c_1e_1+\cdots+c_ke_k + (-\lambda_{k+1})e_{k+1}+\cdots+(-\lambda_n)e_n.

Men nu var ju e1,,ene_1,\ldots,e_n en bas för UU så den enda möjligheten för denna linjärkombination att vara nollvektorn är om samtliga cc-tal och λ\lambda-tal är lika med noll. Eftersom alla λ\lambda-talen tydligen är lika med noll så bildar vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) en bas för värderummet V(F)V(F) vilket betyder att dimV(F)=n-k.\dim V(F) = n-k.

Dimensionssatsen följer nu av det triviala sambandet

    n=k+(n-k).n = k+(n-k).

Resultat: Om F:UWF : U \to W är linjär avbildning mellan två ändligtdimensionella vektorrum så gäller det

    dimU=dimN(F)+dimV(F).\displaystyle\dim U = \dim N(F) + \dim V(F).

lamayo 2570
Postad: 26 maj 2019 10:14
Albiki skrev:

Hej!

Det är olämpligt att använda beteckningarna VV och V(F)V(F) då de lätt kan leda till förvirring. Låt därför F:UWF : U \to W vara en linjär avbildning från vektorrummet UU in i vektorrummet W.W. 

  • Nollrummet N(F)N(F) är ett underrum till definitionsrummet UU och värderummet V(F)V(F) är ett underrum till målrummet WW

Om e1,,ene_1,\ldots,e_n är en bas för UU och dimN(F)=k\dim N(F) = k så kan varje element i N(F)N(F) skrivas som en linjärkombination av kk stycken vektorer från denna bas; ordna basvektorerna e1,,ene_1,\ldots,e_n så att det är de kk första vektorerna e1,,eke_1,\ldots,e_k som spänner upp nollrummet.  

Vektorerna F(e1),,F(en)F(e_1),\ldots,F(e_n) ligger alla i värderummet V(F)V(F) och de kk första i denna lista är alla lika med nollvektorn, så det är endast de återstående n-kn-k stycken  vektorerna som har en chans att utgöra en bas för värderummet. Frågan är om de gör det. För detta behöver man undersöka två saker:

  1. Vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) är linjärt oberoende.
  2. Vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) spänner upp värderummet.

Låt u=a1e1++anenUu = a_1e_1+\cdots+a_ne_n \in U vara en godtycklig vektor. Vektorn F(u)=a1F(e1)++anF(en)F(u) = a_1F(e_1)+\cdots+a_nF(e_n) ligger i värderummet V(F)V(F) och är en linjärkombination av vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) (de kk stycken första vektorerna är ju nollvektorer), vilket visar att V(F)V(F) verkligen spänns upp av vektorerna F(ek+1),,F(en).F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n).

Låt talen λk+1,,λn\lambda_{k+1},\ldots,\lambda_{n} vara sådana att den speciella linjärkombinationen λk+1F(ek+1)++λnF(en)\lambda_{k+1}F(e_{k+1})+\cdots+\lambda_{n}F(e_n) är lika med nollvektorn i V(F).V(F). Det gäller att visa att detta bara är möjligt om alla talen är lika med noll.  

På grund av att avbildningen FF är linjär kan man skriva 

    0=λk+1F(ek+1)++λnF(en)=F(λk+1ek+1++λnen)0=\lambda_{k+1}F(e_{k+1})+\cdots+\lambda_nF(e_n)=F(\lambda_{k+1}e_{k+1}+\cdots+\lambda_{n}e_n)

vilket visar att vektorn

    λk+1ek+1++λnen\lambda_{k+1}e_{k+1}+\cdots+\lambda_ne_n ligger i nollrummet N(F).N(F).

Det betyder att denna vektor kan uttryckas med vektorerna e1,,eke_1,\ldots,e_k som spänner upp N(F)N(F):

    λk+1ek+1++λnen=c1e1++ckek0=c1e1++ckek+(-λk+1)ek+1++(-λn)en.\lambda_{k+1}e_{k+1}+\cdots+\lambda_n e_n = c_1e_1+\cdots+c_ke_k \implies 0 = c_1e_1+\cdots+c_ke_k + (-\lambda_{k+1})e_{k+1}+\cdots+(-\lambda_n)e_n.

Men nu var ju e1,,ene_1,\ldots,e_n en bas för UU så den enda möjligheten för denna linjärkombination att vara nollvektorn är om samtliga cc-tal och λ\lambda-tal är lika med noll. Eftersom alla λ\lambda-talen tydligen är lika med noll så bildar vektorerna F(ek+1),,F(en)F(e_{k+1}),\ldots,F(e_n) en bas för värderummet V(F)V(F) vilket betyder att dimV(F)=n-k.\dim V(F) = n-k.

Dimensionssatsen följer nu av det triviala sambandet

    n=k+(n-k).n = k+(n-k).

Resultat: Om F:UWF : U \to W är linjär avbildning mellan två ändligtdimensionella vektorrum så gäller det

    dimU=dimN(F)+dimV(F).\displaystyle\dim U = \dim N(F) + \dim V(F).

Okej, tack så mycket!

Svara
Close