Feedback på min novell :)

Hej, jag har skrivit en novell här och hade gärna uppskattat lite feedback, tack på förhand:)

Kommer vi dö mamma?
Tåget var fullt av folk. Lilla jag lyckades tränga mig ner på min plats med ryggsäcken i knä. Mitt emot mig satt en storväxt man och sov. Jag hade all möda i världen att få plats med mina fötter utan att trampa på honom.

Plötsligt kände jag mig iakttagen av han. Jag tittade upp för att se om han fortfarande tittade på mig men  han hade somnat igen.

– pust, skönt tänkte jag, Jag började fundera och jag visste inte vad jag skulle sagt till han om han verkligen var vaken. Skulle jag le, skulle jag hälsa, vad skulle jag gjort? 

Några säten bort fick jag syn på en väldigt stilig karl. Jag har nog väldigt sett någon så stilig, han verkade snäll och omtänksam. Jag lade märke till ett ärr som han hade på sin vänstra kind. Undra vad som hänt där tänkte jag. Jag fick ögonkontakt med han. Det blev stelt så jag bestämde för att inte titta dit igen.

Jag slöt mina trötta ögon och började tänka på min långa resa ut i världen. Det var bara jag och min tunga ryggsäck. Min resa hade varit bestämd länge och äntligen fick jag råd till den, efter jobbat som kassörska i en liten butik under 7 månader. 

Jag öppnade mina ögon och såg ut över de gula skånska rapsfälten, solen sken och det var fint väder. Men något stod inte rätt till, alla bilar var borta från vägarna. Jag såg inte en enda bil, folk gick ute på vägarna. De åkte häst och vagn. var hade alla bilar tagit vägen? Varför luktade tåget kol helt plötsligt?

Jag började känna mig yr och illamående…..

Jag ser mig om i vagnen som jag sitter i. Jag märker att alla människor bär gamla kläder. Mannen mitt emot mig hade plötsligt en hög svart hatt, svart rock och en vit skjorta. Sidan om mig satt där en äldre dam med en lång klänning och ett vackert hårsmycke. Så fort hon rörde sig kom doften av hennes kryddiga parfym. 

Jag ser ut ur fönstret hur vi passerar små byar. Jag reser mig upp för att få en bättre syn av byarna som jag åker förbi. Min kjol är i vägen för jag ska nå ända fram till fönstret. Min kjol? Jag hade inte kjol på mig? Hur fick jag på mig dessa kläderna?

Jag får syn på en karl som sitter i en enkel kupé, han var väldigt stilig, han liknade den mannen som jag fick ögonkontakt med innan. Han hade exakt ett likadant ärr på sin vänstra kind. Han hade mörkbrunt hår som nästan nådde ner till hans axlar, han tittar på mig och säger med en mörk röst: 

Du ser vilse ut?
Jag går in och sätter mig mitt emot honom, han presenterar sig som Jack, jag räcker fram handen och säger:

Teresa

Vi började prata. Tiden gick. Vi hade kommit halvvägs och klockan var efter midnatt. Vi hade så mycket att prata om. Han berätta om hans liv och hur han har varit med i den svenska armen. Jag fick reda på varför han hade de ärret. Plötsligt hörde vi hur någon skrek högt. Jag kunde höra rädslan i skriket. Vi undrade vad som hände utanför den lilla kupén. Jag reste mig för att gå bort och öppna den lilla dörren som ledde in till kupén. Dörren var fast. Jag fick inte upp den oavsett hur hårt jag knuffade till den. 

Det är inte läge att skämta nu, sa JAck med en allvarlig röst. 
Jag skämtar inte, svarade jag och tittade på honom.
Nu började ännu mer folk skrika, jag hörde hur en liten pojkes röst utanför kupén , han frågade sin mamma sorgset.

Kommer vi dö mamma? sa han men en förskräckt röst
Mamman svarade inte riktigt på frågan men jag hörde inte riktigt vad hon sa. Jag kunde höra pojkens röst o och om igen i huvet.  

Jag kunde känna hur tåget höll på att trilla åt sidan, jag märkte att jag ramlade mot sidan ovanpå Jack. En kraftig smäll lät efter det blev allt svart.

Jag vaknade, öppnade mina ögon. Jag är tillbaka, tillbaka i verkligheten.  Allt ser ut som det gjorde innan, den kraftiga mannen mittemot mig sover fortfarande. Kvinnan med den kryddiga parfymen sitter fortfarande sidan om mig. Och den stiliga killen sitter fortfarande några säten ifrån mig.

välkomna till slutstationen Malmö.  sa konduktören välkomnande i högtalaren. 
Dörrarna öppnades folket forsade ut. Jag såg hur den stiliga karlen började gå mot en vacker kvinna som stod längre bort på den gråa tomma perrongen som nu fylldes med folk. Jag kom lite längre fram, jag  hörde hur den vackra kvinnan sa med en mjuk röst:

Som jag saknat dig!
Det var henne han va på väg mot. Hela jag blev sorgsen. Jag hoppades på att jag hade kunnat träffa honom i verkligheten men så var inte fallet.  Var det kanske en dröm jag var med om? Eller hände det faktiskt på riktigt?

slut.