Feedback på min krönika
Hej! Jag håller på att skriva en krönika för första gången och skulle uppskatta om ni tog er tid att läsa och ge mig lite feedback för att jag ska kunna utvecklas i mitt skrivande. Tack på förhand. (Lyckades inte lägga den som en länk utan klistrade in hela krönikan nedan.)
Välkommen eller utslängd?
- Vad jobbar dina föräldrar med?
- Mina föräldrar väntar fortfarande på uppehållstillstånd innan de kan få jobb.
- Oj, hoppas det löser sig snart.
och såhär ser det ut för många familjer idag som nyss kommit hit. Endel får stanna och börja jobba medan andra skickas tillbaka istället.
Barn kommer hit, börjar gå i skolan, kommer in i kompisgäng och skulle kunna klara sig bra i samhället. De andra barnen i skolan gör ingen skillnad på kompisar beroende på vilket land de kommer ifrån. Har de roligt så räcker det. Borde inte fler följa barnen exempel? Det är väl inte så stor skillnad på människor så att myndigheterna kan ta sig rätten att sända tillbaka dem till kriget, vilket dem gör i fler fall idag.
Ett bra exempel på när hela Sverige kom samman som ett land och hjälpa varandra var när Stockholm utsattes för en terrorattack. Då öppnade människor upp sina hem för främmande människor, lät dem komma in i personalutrymmena i butiker och sova hemma hos privatpersoner. Då fanns det ingen skillnad mellan människor, det fanns ett vi, alla tillsammans för att rädda varandra. Men när terrorister härjar utomlands så skickar vi tillbaka dem människor som kommer hit och söker hjälp. Är det egentligen så stor skillnad mellan personer, från olika länder, och som alla vill undkomma terrorismen?
Sverigedemokraterna har dock uttalat sig om en annan lösning och talar för att man skulle kunna hjälpa människor i nöd där nöden är som störst. Alltså istället för att släppa in dem hos oss, göra landet dem kommer ifrån beboligt. Att istället lägga resurserna på att stoppa kriget och hjälpa människorna att kunna bo i sitt hemland. Det finns en bra poäng i det eftersom om man löser problemet från roten nu som kommer lösningen förbli. Om man kunde skapa fred nu så skulle flyktingproblemet lösas för så många människor och hålla under betydligt längre tid än när vi hjälper dem att anpassa sig till vårt samhälle.
Oavsett om vi hjälper människorna som kommer hit eller människorna i deras hemland så kostar det vårat samhället pengar. Pengar och resurser som annars hade kunnat gå till skola och sjukvård för våra svenska medborgare går nu åt till att hjälpa människor som kommer hit bara för att några andra inte kan komma överens och startade ett krig, vilket stör många svenskar som anser att det är en felsatsning och att vi borde prioritera våra egna barn och deras framtid framför alla andras.
Men oavsett vad vi tycker om det och hur vi vill lösa problemet så kommer människor hit nu och ber oss om hjälp och jag tänker iallafall göra allt som står i min makt för att hjälpa människorna så att de kan få ett jobb och försörja sina barn här, i skydd från kriget.
Bra skrivet i många delar. Texten är intressant och aktuell.
Konstruktiv kritik:
Du är ibland lite splittrad. Jag förstår inte helt vad det är du skriver om eller tycker. I början av texten verkar det handla om att du tycker det är viktigt att människor ska integrera sig, i tredje stycket om att samhället bör hålla ihop bättre, i fjärde och femte stycket om att vi bör hjälpa på plats och i sista stycket att du återigen vill ha integration. Du behöver nog fokusera texten lite mer. Den röda tråden saknas lite. Allt detta kan hänga ihop men du behöver visa hur det hänger ihop. Det kan vara lite hjälpmeningar som binder ihop styckena och förklarar hur det hänger ihop.Nu verkar det som om du säger emot dig själv. Du kanske är splittrad i frågan; det kan man vara. Försök då tydligare förklara varför, det kan nästan vara intressantare att lägga fokus på. Varför kan man samtidigt känna med de som kommit hit från krig, terror och förtryck och vilja att de ska ha en plats här men å andra sidan känna att det inte är vårt ansvar? (som jag tolkar att du tänker)
Jag tycker ibland att det blir en debattartikel snarare än en krönika, där du tar upp argument. Du kan göra det tydligare till en krönika om du mer fokuserar på personliga funderingar och erfarenheter. Jag tycker du har någonting bra i inledningen där du beskriver en dialog eller konversation. Utveckla detta och koppla till personliga erfarenheter. Kanske har du klasskamrater , vänner eller bekanta från andra länder? Hur skulle det kännas om du själv tvingades fly från krig? Har du något specifik minne från terrorattacken i Stockholm som du tyckte var extra fint och kan beskriva? Vad ser du när du tittar ut i det svenska samhället? Att lägga in mer personliga funderingar och erfarenheter samt dra ner lite på argumentationen gör att det blir mer likt en krönika.
Vad gäller språket, så tänk på de/dem. Du har skrivit "dem" på alla ställen. När det är ett subjekt så ska det vara "de" och när det är ett objekt "dem". Här presenterar de tre enkla tips att få det rätt: http://skillnadmellan.se/skillnaden-mellan-de-och-dem/
Titta också över kommatering. Ibland behövs kommatecken på ställen. Meningar bör helst inte heller börja med "men". Bind ihop med föregående mening eller stryk "men" i meningen.
Tack för din feedback! Har försökt tänka på vad du skrev och ändrat en del. Är den mer begriplig och mer som en krönika elelr har jag fortfarande många utvecklingsområden?
Välkommen eller utslängd?
- Vad jobbar dina föräldrar med?
- Mina föräldrar väntar fortfarande på uppehållstillstånd innan de kan få jobb.
- Oj, hoppas det löser sig snart.
Så här ser det ut för många familjer idag som nyss kommit hit. Endel får stanna och börja jobba medan andra skickas tillbaka istället.
Barn kommer hit, börjar gå i skolan, kommer in i kompisgäng och skulle kunna klara sig bra i samhället. De andra barnen i skolan gör ingen skillnad på kompisar utifrån vilket land de kommer ifrån. Så länge de roligt så räcker det. Borde inte fler människor följa barnens exempel? Det är väl ändå inte så stor skillnad på människor att myndigheterna bara kan ta sig rätten att sända tillbaka dem till kriget, vilket de gör i fler fall idag.
En händelse som visade att alla kan följa barnens exempel var när Stockholm utsattes för en terrorattack. Då öppnade människor upp sina hem för främmande människor, lät dem komma in i personalutrymmena i butiker och sova hemma hos privatpersoner. Då fanns det inte längre någon skillnad mellan människor, det fanns ett vi, alla tillsammans för att rädda varandra. Däremot när terrorister härjar utomlands så skickar vi tillbaka de människor som kommer hit och söker hjälp.
Är det egentligen så stor skillnad på människor från olika delar av världen, som alla vill undkomma terrorister, krig eller annan katastrof? Du kan tänka dig själv i deras situation. Du flyr från Sverige tillsammans med din familj eftersom det blivit krig här eller att det inte längre går att leva här på grund av klimatförändringar. Du kommer till ett annat land där du inte kan språket, har du tur kanske de förstår engelska. Du ber om att få stanna och söker medborgarskap men staten och myndigheterna i landet anser att du inte har rätt att stanna och sätter dig på första bästa plan tillbaka. Hur skulle det kännas? Att inte kunna hjälpa din familj. Att ha lagt alla pengar du hade på att ta dig därifrån och nu är du tillbaka där du började, på en plats där det inte går att leva. Kanske känns det rätt att skicka tillbaka folk som inte har rätt att vara här, i ditt land, men skulle du verkligen vilja bli tillbakaskickad om rollerna var ombytta? Om svaret är nej, är det verkligen rätt att behandla andra totalt motsatt mot vad du hade önskat?
Oavsett vad vi tycker om det så kommer människor hit nu och ber oss om hjälp och jag tänker iallafall göra allt som står i min makt för att hjälpa människorna så att de kan få ett jobb och försörja sina barn här, i skydd från kriget.
Mycket bättre, känns mycket mer likt en krönika och känns mycket mer sammanhållen.
